Är ålen på väg upp?

Senast ändrad: 28 september 2016

För femtio år sedan uppmärksammades det att ålen minskade och för femton år sedan gav forskarna rådet att ålbeståndet behövde ett omedelbart skydd. För fem år sedan antog så EU en plan för att skydda den europeiska ålen, en plan som snart förverkligades inom hela EU. Nu är det dags att begrunda vad som gjorts sedan dess, vad resultaten blev och vad som återstår att göra. Så sent som i augusti 2014, så träffades ett stort antal forskare på ett internationellt ålsymposium i Quebec för att diskutera ålens situation ur ett internationellt perspektiv, se Quebec Declaration 2014. Nedan reflekterar vi på ett motsvarande sätt över ålens situation i Sverige.

Figur 1 Landning av ål i det kommersiella fisket. Ålfisket på Västkusten stoppades 2012. Insjöstatistiken är sannolikt inte helt komplett före 1985.      

Figur 1. Landning av ål i det kommersiella fisket. Ålfisket på Västkusten stoppades 2012. Insjöstatistiken är sannolikt inte helt komplett före 1985.

 

Redan under 1960-talet kommer rapporter det om sjunkande ålfångster (Figur 1), och det vidtogs stödåtgärder som att, fisket moderniserades, importerade ålyngel sattes ut, forskning på området initierades etc.. Genom ålodling, där vildfångade ålyngel föddes upp inomhus till konsumtionsstorlek, så tillgodosågs marknaden.

Sett i backspegeln kan vi bara konstatera att alla dessa åtgärder inte var tillräckligt effektiva eftersom ålbeståndet fortsatte att minska. Det som gör saken än värre är att vi sedan 1980 också sett att mängden ålyngel som vandrar in mot våra kuster och vattendrag snabbt minskat (Figur 2).

Figur 2 Rekryteringsserier. För Nordsjön och Atlanten är det glasål som visas, medan det för Sveriges del är mer eller mindre stora gulålar som kurvan visar. Notera att skalan till vänster är logaritmisk för på en normal skala skulle de senaste årens uppgång bara synas som en krusning i slutet av kurvan.

Figur 2. Rekryteringsserier. För Nordsjön och Atlanten är det glasål som visas, medan det för Sveriges del är mer eller mindre stora gulålar som kurvan visar. Notera att skalan till vänster är logaritmisk för på en normal skala skulle de senaste årens uppgång bara synas som en krusning i slutet av kurvan.

Sådana ålyngel, ofta benämnda “glasålar” förekommer som mest i Biscayabukten, men de finns också i Medelhavet och i Nordsjön samt även i Skagerack och Kattegatt. När de unga ålarna kommer in från havet till våra vattendrag är de redan lite äldre, från ett halvår gamla på Västkusten till ytterligare flera år äldre i Östersjön. Därför skulle man kunna förvänta sig att invandringen till våra vatten skulle följa trenden i Nordsjöområdet, men med några års eftersläpning och därmed börja minska några år efter 1980. Istället ser vi det motsatta, nämligen att ålyngelinvandringen till Östersjöområdet började minska långt innan den gjorde så i Biscaya och i Nordsjön, mer eller mindre likt trenden i våra ålfångster. Hur hänger det ihop? Det förstår vi inte, men det har onekligen hänt.

Varför har ålen minskat?

Det har tagit lång tid att verkligen inse och förstå vad som hände med ålbeståndet och vi vet fortfarande inte vad som orsakat nedgången. Är den en direkt effekt av mänsklig påverkan eller ligger det en naturlig variation bakom, som global uppvärmning eller storskaliga förändringar ute i Atlanten. Även om vi inte fullt ut förstår vad som orsakat problemet så måste vi ändå, med tanke på ålens dåliga beståndsstatus, skydda beståndet för att undvika en ytterligare minskning. Det finns flera faktorer att ta hänsyn till, som fisket, vattenreglering som stänger ute ålen, vattenkraft som dödar den lekvandrande blankålen och föroreningar som påverkar ålens fortplantning. Alla dessa dödsorsaker måste hanteras på olika sätt.

Nedströms ett vattenkraftverk. Foto: Watts Brothers.

Nedströms ett vattenkraftverk. Foto: Watts Brothers.

Den europeiska ålen - ett bestånd

Den europeiska ålen utgör bara ett enda bestånd över hela utbredningsområdet. Det betyder i praktiken att insatser i ett enskilt land inte ger någon bra effekt, utan alla länder inom EU måste gemensamt ansvara för att skydda ålen, dvs. en för alla, alla för en. Det betyder att länder som Italien och Spanien i söder, Sverige och Finland i norr, Irland och Portugal i väster samt Grekland och baltstaterna i öster alla måste agera. Även icke-EU-länder i Medelhavsområdet måste involveras i arbetet med att skydda ålen. Så, det krävs en stor samordnad internationell insats, en insats som står i skarp kontrast till småskaligheten i hur ålfisket bedrivs och hur lokalt som exempelvis vattenkraften påverkar beståndet.

EU:s förordning och plan för återhämtning av ålbeståndet antogs 2007. Planen kombinerar ett brett internationellt “perspektiv” med lokalt anpassade åtgärder i varje medlemsland, där målen är gemensamma men där det är upp till varje land att ta fram och verkställa nationella ålförvaltningsplaner genom praktiska åtgärder som bäst passar respektive land. Samma år beslutade EU om ett exportförbud. Sedan 2009 är handeln av ål till och från EU förbjuden. Förbudet har hindrat export av miljarder ålyngel till Ostasien, där den annars skulle odlats för konsumtion.

I Sverige realiserades vår plan 2009. Planen bygger på fyra olika åtgärder, nämligen restriktioner i fisket, utsättning av ålyngel, minskad dödlighet relaterad till vattenkraft samt en ökad kontrollverksamhet.  Sverige är emellertid bara ett av många länder som är inblandade, och bara om alla “gör sitt”, kan vi förvänta oss att ålbeståndet återhämtar sig. Några länder har planer som liknar vår, medan andra har en helt annorlunda ansats. Det finns ingen plan eller metod som passar alla, men även med olika ansatser kan man nå de övergripande målen.

Glasål till vänster och ett nyligen pigmenterat ålyngel. Fotograf okänd.Utsättning av importerade ålyngel. Foto: Sustainable Eel Group

Till vänster: Ett nyligen pigmenterat ålyngel och glasål. Fotograf okänd. Till höger: Utsättning av importerade ålyngel. Foto: Sustainable Eel Group.

Vad har vi gjort i Sverige?

Sammantaget har vi precis nått målen i vår Ålförvaltningsplan och dödligheten är på en hållbar nivå. Ålfisket på Västkusten begränsades till att börja med, för att sedan stängas helt våren 2012. Samtidigt fortsätter utsättningen av ålyngel på Västkusten. I sötvatten har utsättning av importerade ålyngel ökat (om än bara till den nivå vi låg på för ca tio år sedan) och fisket har begränsats i tid och fångstmängd. Fritidsfisket efter ål stängdes redan 2007. För att minska påverkan från, eller kompensera för dödlighet i samband med vattenkraftsutvinning, så fångas ål uppströms kraftverk för att sedan transporteras ner till havet och släppas ut där. Metoden kallas Trap & Transport.

Kombinationen av utsättning, begränsning av fisket och Trap & Transport har tyvärr inte räckt till för att nå den önskade överlevnaden i sötvatten. Utan utsättning av ål skulle det idag knappast finnas några ålar i sötvatten, utan ett fiske skulle det inte heller finnas någon ål för Trap & Transport och utan vattenkraft inga ekonomiska medel för åtgärderna, dvs. en riktig ”Moment 22” situation. Vattenkraftsindustrin har även bekostat utsättning av ålyngel direkt i Västerhavet. Slutligen, så har den måttliga påverkan från fisket på Ostkusten ytterligare minskats, men å andra sidan kompliceras bilden av att det fisket beskattar även lekvandrande ålar som kommer från andra länder runt Östersjön och någon samordning runt Östersjön har ännu inte kommit till stånd.

I andra länder så är resultaten mycket varierande, en del har åstadkommit en hel del medan andra inte gjort mycket eller alls rapporterat vad de eventuellt åstadkommit (Figur 3). Utan att gå in på detaljer över vem som gjort vad, kan vi konstatera att generellt så är överlevnaden fortfarande under den nivå som EU:s återhämtningsplan föreskriver.

Figur 3 Ålbeståndets status över utbredningsområdet. Det är förhållandena 2011 som visas, men sedan har ålfisket på svenska Västkusten stoppats (så den röda symbolen övergår i orange). För Frankrike visas såväl en övergripande, nationell bild (stor, transparent röd bubbla), som olika delområden (utan information). Bubblornas storlek är proportionell mot de olika områdenas betydelse för ålbeståndet. Grön färg betyder bestånd i gott skick, röda bubblor visar bestånd som är i dåligt skick och som inte har ett tillräckligt skydd. Orange färg indikerar i sin tur bestånd med ett tillräckligt skydd, men där beståndet fortfarande är alltför svagt. Länder och områden varifrån ingen information finns, visas med . Se gärna originalrapporten för ytterligare detaljer (WGEEL 2013, p. 36).

Figur 3. Ålbeståndets status över utbredningsområdet. Det är förhållandena 2011 som visas, men sedan har ålfisket på svenska Västkusten stoppats (så den röda symbolen övergår i orange). För Frankrike visas såväl en övergripande, nationell bild (stor, transparent röd bubbla), som olika delområden (utan information). Bubblornas storlek är proportionell mot de olika områdenas betydelse för ålbeståndet. Grön färg betyder bestånd i gott skick, röda bubblor visar bestånd som är i dåligt skick och som inte har ett tillräckligt skydd. Orange färg indikerar i sin tur bestånd med ett tillräckligt skydd, men där beståndet fortfarande är alltför svagt. Länder och områden varifrån ingen information finns, visas med  Ledsen gubbe. Se gärna originalrapporten för ytterligare detaljer (WGEEL 2013, p. 36).

Uppåtgående trend för rekrytering

Tro det eller ej, men redan två år efter det att EU:s Ålförordning trädde i kraft, så visade rekryteringskurvorna en uppgående trend! De senaste åren har antalet ålyngel som kommer in mot Europas kuster och vattendrag faktiskt ökat (Figur 2), och beståndet på Västkusten visar på en tydlig återhämtning. Så efter trettio års nedgång tycks ”strömmen ha vänt”. Om ökningen är ett resultat av de åtgärder som gjorts är svårt att svara på. Det kan bero på någon naturlig förändring i havet, eller bara vara en tillfällig uppgång. Trots allt, så har ju inte insatserna runt om i Europa hittills räckt till för att nå den överlevnad som Ålförordningen kräver. Alldeles oavsett de orsaker som ligger bakom, så visar uppgången att det finns hopp för framtiden.

Det har redan föreslagits att restriktionerna i ålfisket skulle kunna lättas upp eller hävas med anledning av de senaste årens uppgång i rekrytering. De faktiska mängderna är fortfarande bara 5-10 % av vad de var som bäst, samtidigt som skyddet i många länder fortfarande är långt under en hållbar nivå. Så lika hoppfull som uppgången må vara, så finns all anledning att fortsatt skydda ålen.  För det krävs att den överenskomna skyddsnivån nås i alla områden och länder, och där är vi som sagt ännu inte.

Willem Dekker, Håkan Wickström och Jan Andersson, SLU, institutionen för akvatiska resurser.


Kontaktinformation

Willem Dekker, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Sötvattenslaboratoriet, Enheten för diadroma arter, SLU
willem.dekker@slu.se, 010-478 42 48

Sidansvarig: teresa.soler@slu.se