Storskallesik

Senast ändrad: 26 januari 2012

Storskallesik förekommer endast i Storvindeln i Västerbottens län och är fredad sedan 2005. I Storvindeln är den en liten och mager sik (max ca 30 cm) med ett förhållandevis stort huvud. Det som skiljer storskallesiken från övriga sikar i landet är att den har extremt stort antal gälräfständer, cirka 62 stycken i medeltal. Lokalt kallas den för storskallelöja.

Coregonus peled

När det gäller sikar och siklöja (släktet Coregonus) är forskarvärden oenig om vad som är en god art. Det har medfört att storskallesikens artstatus ifrågasatts. I avvaktan på samsyn har arten lyfts bort som akut hotad (CE) till kunskapsbrist  (DD) i Artdatabanken nationella rödlista 2010.

I Storvindeln förekommer fyra sikar: storskallesik, storsik, sandsik och planktonsik.  Tidigare antogs att storskallesiken ursprungligen var en peledsik, som efter istiden vandrat in från Ryssland. Genetiska studier har däremot visat att den inte är identisk med den östliga peledsiken, utan tycks unikt ha utvecklats i Storvindeln.

Åtgärder

Det är inte aktuellt att revidera åtgärdsprogrammet för bevarande av storskallesik från 1999. Däremot bör följande åtgärder beaktas:

  • förbud mot utsättning av fisk och andra akvatiska organismer i Storvindeln eller uppströms denna sjö
  • restriktioner i nätfiske (såsom maskstorlek och fiskedjup) så att bifångster av storskallesik begränsas

Kontaktinformation
Sidansvarig: teresa.soler@slu.se