MSY

Begreppet maximalt hållbart uttag (MSY) härstammar från 1900-talets första hälft och är i första hand ett teoretiskt koncept om hur uttag av fångst långsiktigt kan maximeras utan att riskera beståndens återväxt.

Konceptet bygger på att tillväxten i en population är täthetsberoende: när antalet fiskar i ett bestånd minskar till följd av fiske kommer tillväxthastigheten på de kvarvarande individerna att öka. Så länge man ser till att en tillräckligt stor mängd lekmogen fisk finns kvar så garanteras återväxten.

För att säkerställa att lekbiomassan (spawning stock biomass, SSB) är tillräckligt stor använder man sig av miniminivåer. Miniminivåerna har två referenspunkter: en som kallas biomassagräns (biomass limit) Blim och en som kallas försiktighetsgräns (precautionary biomass limit) Bpa. Biomassan är den totala vikten av alla fiskar som reproducerar sig i ett bestånd.

Biomassagränsen, Blim, är den lägsta nivån som ett bestånd kan tillåtas sjunka till. Under den nivån antas beståndet vara så litet att dess förmåga att producera ungfisk kraftigt minskar. Det betyder i förlängningen att hela beståndets framtid är i fara. I allra värsta fall kan beståndet fiskas ut till den grad att det aldrig kan återhämta sig till tidigare nivåer.

Uppskattningar av bestånd är alltid osäkra och så är också fallet när det gäller att fastställa biomassagränsen, Blim. För att ta hänsyn till den naturliga osäkerheten och skapa en buffert sätts en försiktighetsgräns ovanför biomassagränsen, Bpa.

Här nedan visas ett exempel på hur ett diagram över utvecklingen av ett lekbestånds storlek över tid kan se ut. I detta fall visas torsken i östra Östersjön.