Effekt av ras och säsong på betande nötkreaturs naturvårdsnytta

Senast ändrad: 24 september 2021
Foto: Kor på bete ligger i högt gräs.

Bakgrund
Många naturbetesmarker är heterogena med varierande vegetationstyper och fuktighetsgradienter. När betedjur hålls på sådana marker väljer de att beta i områden vars vegetation är smaklig och näringsrik. För naturvärdenas skull är det dock viktigt att de även betar områden med mindre smaklig vegetation. Djuren undviker gärna att beta konkurrenskraftiga och näringsgynnade växter som då breder ut sig och tar överhanden. Om man med en anpassad betesdrift kan få betesdjuren att beta mer av sådana växter blir naturvårdsnyttan större och behovet av manuella insatser mindre. Med det antal tänkbara betesdjur som kommer att finnas i Sverige framöver är det extra viktigt att de djur som finns används strategiskt.

Nötkreatur och får av äldre husdjursraser har rykte om sig att vara bättre som naturvårdare på naturbetesmarker än djur av modernare raser, då de uppfattas som rörligare och mindre kräsna. Det finns visst vetenskapligt belägg för detta påstående, eftersom man i experimentella studier har sett att t.ex. höns och grisar av mer ursprungliga raser lägger en större andel av sin energi på att utföra beteenden såsom fodersök än på produktion i jämförelse med djur av modernare raser. Vidare har man sett att dessa djur i större utsträckning väljer föda som kräver mer arbete än lättåtkomlig föda. När man har jämfört olika raser av betande djur har man funnit rasskillnader i de fall miljön har varit karg, såsom på hedar och fjäll, men inte vid ymnig betestillgång.

Betesdjur förändrar sammansättningen i sin diet under en betesperiod. Ofta har man som djurägare flera betesfållor som en grupp betesdjur betar i tur och ordning. I vilken ordning fållorna betas kan ha betydelse för hur avbetningen av vegetationen i dem blir. Tidig betessläppning rekommenderas för att få bukt med de flesta ohävdsarter. Emellertid är det en logistisk omöjlighet att med ett begränsat djurantal beta tidigt överallt, så frågan är vilken turordning som är att rekommendera om man har områden med olika ohävdsarter att sköta.

Vad har vi gjort?
Under betesperioden 2004 genomfördes en studie med syftet att undersöka hur ras och säsong påverkade var och vad växande nötkreatur på heterogena naturbetesmarker betade. I studien jämfördes ettåriga kvigor av lantrasen väneko och köttrasen charolais. Dessutom jämfördes deras betande vid tre tidpunkter; vår, sommar och höst. Betesmarken utgjordes av 18 hektar i huvudsak öppen naturbetesmark med 18% torra, 62% friska och 20% fuktiga till blöta områden. De dominerande arterna i de torra områdena var fårsvingel, kruståtel, stagg och ett antal örter, medan rödsvingel och tuvtåtel dominerade i de friska områdena. Vegetationen i de fuktiga till blöta områdena utgjordes mest av tuvtåtel, starr- och tågarter. Betesmarken var indelad i sex fållor som vardera innehöll torra, friska och fuktiga/blöta områden. Det fanns tre fållor med vardera ras och i varje fålla hölls fyra kvigor. Vi ville att djuren skulle ha möjlighet att välja var och vad de ville beta och därför var beläggningsgraden relativt låg. Den rikliga nederbörden under sommarhalvåret gjorde betestillgången ännu större än planerat.

Var betade djuren?
Var kvigorna betade registrerades med automatisk utrustning på djuren. Kvigorna hade på sig dels en grimma med en töjbar käkrem som registrerade tuggningar och dels ett halsband med en mottagare för satellitsignaler (Global Positioning System, GPS) som registrerade var de befann sig. Djurens aktivitet registrerades genom att halsbanden också innehöll en sensor som kontinuerligt läste av djurens acceleration. Flera av tuggmätarna var initialt behäftade med fabrikationsfel, men när felen väl var åtgärdade fungerade den tekniska utrustningen bra. GPS-halsbanden var tåliga och pålitliga.

I medeltal över dygnet betade kvigorna 40% och de idisslade 29%. Varje dygn förflyttade de sig 10 km, trots att fållan de befann sig i bara var ett fåtal hektar och betestillgången riklig.

Kvigorna betade endast 8% av tiden i fuktiga till blöta områden, trots att 28% av mängden bete i fållorna fanns där. När de betade fuktiga marker var dessutom den effektiva tuggtiden lägre, 74% av betestiden, än när de betade friska och torra marker, då den var 80%. Att djuren, trots riklig betestillgång, undvek att beta i dessa områden berodde troligen på att betesdjur vill ha näringsrikt foder och vegetationen i de fuktiga till blöta områdena hade lägre näringsinnehåll och sämre smaklighet än i torrare områden. Den lägre andelen effektiv tuggtid kanske kan förklaras med att de letade efter smakligare vegetation att beta.

På hösten var näringsinnehållet i betet lägre än tidigare under betesperioden, vilket kvigorna kompenserade med att beta en större del av dygnet. I allmänhet undviker betesdjur att beta under dygnets mörka timmar i rädsla för rovdjur. Våra kvigor betade med färre pauser på hösten än under vår och sommar, vilket troligen berodde på att de skyndade sig att beta för att slippa beta i mörker. En kortare tillryggalagd sträcka och lägre aktivitetsgrad under hösten än tidigare under betesperioden tyder också på detta.

Det fanns ingen skillnad mellan raserna var eller hur lång tid djuren betade, men vänekvigorna var mer aktiva än charolaiskvigorna såväl när de betade som idisslade eller gjorde annat.

Vad betades?
Genom mikrohistologisk analys av växtfragment i kvigornas träck kunde vi få reda på vad de hade ätit. Växtfragmenten utgjordes av gräs (i medeltal 75% av fragmenten) dominerat av tuvtåtel (34% av gräsen) och rödsvingel (28% av gräsen), men också av örter (18%), och i mindre utsträckning av halvgräs (4%), vedartade växter (1,4%) och mossa (1,1%). Kvigorna åt mer örter och halvgräs på våren än senare under betesperioden, medan de åt mer rödsvingel ju längre fram på säsongen det gick. Det fanns även en tendens till mer vedartade växter under hösten.

Vi registrerade avbetning av ohävdsarterna älggräs, tuvtåtel, veketåg och klibbal i förutbestämda provrutor belägna i fuktiga till blöta områden av betesmarken. Vänekvigorna betade av mer älggräs i provrutorna under våren och de tenderade även att beta av mer tuvtåtel under sommaren än vad charolaiskvigorna gjorde. Avbetningen av klibbal och älggräs i provrutorna blev mer omfattande ju längre fram på säsongen det gick, medan avbetningen av tuvtåtel och veketåg var svag hela betesperioden.

Slutsatser
Slutsatser från försöket är att säsong har större betydelse än ras för var och vad nötkreatur betar och att fuktiga områden undviks för födosök. För att få god beteskvalitet och bra avbetning bör betesdjuren tidigt under betesperioden styras till områden med tuvtåtel för att förhindra att den växer sig grov och osmaklig. Områden med alsly är det inte lika bråttom med utan de kan med fördel betas senare under säsongen.

Läs mer
Examensarbete
Bertilsson, J. 2006. Effekt av ras och säsong på nötkreaturs avbetningsgrad av konkurrsenkraftiga betesmarksväxter.

Vetenskapliga artiklar
Hessle, A., Rutter, M. & Wallin, K. 2008. Effects of breed, season and pasture moisture gradient on foraging behaviour in cattle on semi-natural grasslands. Applied Animal Behaviour Science. (pdf)

Hessle, A., Wissman, J., Bertilsson, J. & Burstedt, E. 2007 eller 2008. Effect of breed of cattle and season on diet selection and defoliation on competitiveplant species in semi-natural grasslands. Grass & Forage Science. (pdf)

Finansiering
Studien finansierades av MISTRA, Sparbanksstiftelsen Skaraborg och Sveriges lantbruksuniversitet. Studien ingår i ett stort forskningsprogram rörande naturbetesmarker, Hagmarks-MISTRA.

För mer information om försöket kontakta Anna Hessle.