Det är inte en helt enkel fråga som ett antal forskare vid Pufendorfinstitutet i Lund försöker sätta sig in i. Kristina Blennow vid LAPF är en av de medverkande i det tvärvetenskapliga projektet Perspektiv på invasiva växter. Projektet startade hösten 2020 till pågick i sin dåvarande form till våren 2021. Under den tiden var Kristina fortfarande anställd vid SLU, men Pufendorfinstitutet, som lyder under Lunds universitet, finansierade hennes medverkan.
”Pufendorf är en plats som uppmuntrar till tvärvetenskapliga arbeten. Det ger oss möjligheter att mötas över discipliner och utveckla vår forskning. Det är verkligen ett privilegium att en dag i veckan få träffas över disciplingränser och diskutera ett intressant ämne”, berättar Kristina.
Varför betraktar vi då vissa växtarter som invasiva?
Forskargruppen började med att försöka skaffa sig en bild av invasiva, främmande växter. De ville förstå vad det var som gjorde att vissa arter anses vara invasiva eller främmande.
Efter att ha intervjuat ett stort antal svenska myndigheter kom man fram till att det inte verkar finnas ett entydigt svar på frågan. Det forskargruppen ändå kunde enas om var att det finns en magisk gräns som går vid år 1800. Det vill säga, växter som kommit in i Sverige före eller efter år 1800.
Varför just år 1800? Svaret är förmodligen att Artdatabanken gjorde en risklista, det vill säga bedömde växters invasivitet och vilken effekt det skulle få om de spred sig. För det ändamålet användes en norsk metod som just satt år 1800 som gräns. Varför gränsen lagts just där vet man inte riktigt, men en gissning är att det har att göra med nationalismen gentemot Danmark. En annan att det är kopplat till Carl von Linné.
Vilka arter får då komma med på risklistan? Totalt innehåller listan 36 arter, men det räcker inte att hantera problemen lokalt. Växter bryr sig inte om landsgränser och även om man i Sverige tycker att en art är invasiv, så får den inte komma med på listan om den finns i EU. Och ska man lagstifta om att en art inte får odlas så måste det gälla hela EU.
Diskussioner om lagstiftning pågår kring en handfull arter, som till exempel vresros. Även syren hör till en av de mest invasiva. Men den skulle det vara svårt att lagstifta mot, helt enkelt av kulturella skäl. Folk älskar sina syrener.
Kristina själv poängterar att det inte finns några växter som hon själv hatar:
”Men jag är väldigt noga att inte få in till exempel parkslide i trädgården eftersom det ger upphov till problem. Jag tycker att det är problemen man ska fokusera på, inte om arterna är främmande eller inte.”
Många frågor kvarstår
Förutom ett antal utställningar har gruppen även hunnit med att ge ut en bok i ämnet, Växtvärk – Perspektiv på invasiva främmande växter i svensk natur, där de berättar om sina upptäckter. Men för varje svar, uppstår också nya frågor. Som till exempel hur man ska kunna ta reda på vilka arter som har kommit in i landet före eller efter år 1800? Och vad händer nu med klimatförändringarna då vissa arter börjar ta över mer eller kanske tvärtom; tar över och orsakar att andra växter slås ut? Då behöver vi kanske få in nya växter och få bort andra. Behöver artna då definieras om?
Som tur är ges det möjlighet att gräva vidare i ämnet ett par år till. För precis som många andra Pufendorfprojekt, har arbetet med invasiva växter lett fram till nya forskningsansökningar, vilket ger Kristina och hennes kollegor möjlighet att fortsätta arbetet med i stort sett med samma konstellation av människor under två år. Kristina har efter projektets slut gått över till att tjänstgöra som gästprofessor vid Lunds universitet på halvtid. På sin andra halva har hon kvar sin tjänst hos SLU.
Hur fungerar det med två arbetsplatser?
Kristina tycker att det har fungerat bra att kombinera sina båda tjänster. Hon har tagits emot väl av medarbetarna på Pufendorf och Lunds universitet och hon tycker att det har varit en otroligt givande tid.
Fördelningen mellan forskning och undervisning har hon också upplevt som bra. Det hon har upplevt är att det kan vara knepigt att matcha två arbetsplatser. Institutionsgemensamma saker är svårt att hinna med på två olika ställen.
”Det är lätt att 50 plus 50 blir mer än 100. Men båda mina roller är väldigt berikande. Dessutom leder varje projekt till nya kontakter och därmed till nya möjligheter, inte minst inom det tvärvetenskapliga”, avslutar hon.
