Införande av ett landskapsperspektiv i svensk rumslig planering – behov av en relationell ansats

Bakgrund

Det är enligt ett otal internationella och nationellt antagna policydokument allmänt accepterat att rumslig planering är en prioriterad verksamhet för att nå en hållbar utveckling. De senaste 20 årens erfarenheter av att integrera hållbarhetsaspekter i planeringen visar dock att integreringsprocessen är både problematisk och trög. Skälen till detta är flera, bl.a. är samhällets institutioner av tradition organiserade med utgångspunkt från att optimera skilda sektorers mål och behov. Ett annat skäl är att organisationers och aktörers drivkraft ofta är att arbeta och lösa problem enligt tidigare utarbetade mönster s.k. path dependency. Att förändra arbetssätt och prioriteringar är således betydligt mer komplicerat än vad många policydokument och -beslut ger sken av. I verkligheten uppstår ofta ett gap mellan övergripande policyformuleringar på nationell nivå i förhållande till praktisk handling på regional och lokal nivå. Frågan är hur kapaciteten att utveckla kontaktytor mellan olika policynivåer kan stimuleras för att om möjligt överbrygga detta gap?

Hållbar utveckling definieras ofta med utgångspunkt från ekologiska, sociala och ekonomiska dimensioner. Den demokratiska aspekten som betonas i flertalet hållbarhetsdokument vävs ofta in i den sociala dimensionen, som många gånger blir nedprioriterad till förmån för högt ställda ambitioner med avseende på andra samhällsmål. Det är mot bakgrund av detta förhållande som landskapsperspektivet är intressant och potentiellt fruktbart. Genom den Europeiska landskapskonventionen omfattar landskapsperspektivet såväl hushållning av resurser som en fördjupat demokratiskt ambition d.v.s kärnan i hållbarhetsarbetet. Frågan är om och hur ett landskapsperspektiv kan stimulera kontaktytan mellan olika aktörer och bidra till att integrera hållbarhetsaspekter i planeringsprocessen?

Khakee (2002) definierar tre komponenter av kapacitetsuppbyggnad, kunskapsresurser, relationella resurser och kapacitet att mobilisera resurser. Det vanligaste argumentet för luckor i policygenomförande är bristande kunskapsresurser. Under det senaste decenniet har de relationella resurserna i form av t.ex. samarbete, nätverkssamarbete och partnerskap fått ökad uppmärksamhet som en resurs för att nå framgång i policy- och planeringsgenomförande.

Projektets utgångspunkt

Detta projekt tog sin utgångspunkt i två övergripande samhällsfenomen. För det första den generella implementeringsproblematik som förekommer genom att gap/luckor ofta uppstår i implementeringskedjan mellan nationell och lokal nivå. För det andra den innehållsliga och språkliga variation som kännetecknar flera av de begrepp som används och kommuniceras av olika aktörer inom rumslig planering för hållbar utveckling. Båda ovan nämnda fenomen kommer att undersökas genom studier av hur landskapsperspektivet idag används inom svensk rumslig planering.

Syftet med projektet

Syftet med projektet var att kritiskt, empiriskt och teorietiskt undersöka de relationella resurserna i samband med genomförandet av landskapsperspektivet enligt den Europeiska landskapskonventionens definition (landskap är "ett område sådant som det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspel mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer"). Tidsmässigt var projektet lägligt eftersom genomförandet av den Europeiska landskapskonventionen i Sverige var i en inledningsfas. Projektet var innovativt då det hade fokus på ett landskapsperspektiv i planering och en avgörande faktor för kapacitets uppbyggnad för implementering, det vill säga relationella resurser.

Syftet med projektet var också att främja lärande och kapacitetsuppbyggnad i genomförandeprocessen genom ett nära samarbete med berörda parter inom området. Att förstå mekanismerna bakom och ansträngningar att överbrygga klyftor mellan internationell politik och genomförande i ett nationellt sammanhang, både på regional och lokal nivå har stor samhällsrelevans.