Vi måste lära oss mer om skötsel av hänsyn

Senast ändrad: 21 oktober 2021
Järpe

Den naturhänsyn som lämnades vid avverkningen växer in i ungskogen och blir senare en del i gallringsskogen. Men hur ska den bevaras och skötas för att naturvärdena ska bibehållas? Det var frågan för FRAS seminarium på temat ”Skötsel av generell hänsyn – när, var, hur?” den 7 april 2021.

Erika Olofsson från FRAS ledningsgrupp modererade seminariet som hade lockat 74 åhörare. Först ut var professor Jan Weslien från Skogforsk som gav forskningens perspektiv. Han konstaterade krasst att föredraget skulle bli väldigt kort om han bara skulle redogöra för vad forskningen vet. Det är nämligen väldigt lite forskat kring skötsel av hänsynen, trots att rutinerna för att spara kantzoner, hänsynsytor och naturvårdsträd har funnits i snart trettio år.

En av de forskningsinsatser som faktiskt pågår görs inom FRAS-programmet, där Delphine Larivieres studier av hur man identifierar tidigare lämnad hänsyn är ett exempel. Här såg Jan Weslien en stor potential med digitaliseringen och den förbättrade kartinformationen för att kunna hitta, sköta och spara hänsynsytorna.

Det finns samtidigt mycket mer vi behöver lära oss. Han gav två exempel. I Götaland finns ungefär 5000 mil bryn mot åker, sjö eller annan öppen mark. Forskningen har hittills utgått från den ”öppna” sidan och studerat till exempel fåglar och insekter. Men brynen är ju en del av skogen, och hur ska de skötas för att bevara sina värden och inte försvinna i kommande skogsbruksåtgärder? Det andra exemplet var järpen, som sannolikt har missgynnats av skogsbruket. Hans budskap var ”Var rädd om järpen”, och tänk på fågeln vid förröjning, skyddsdikning, gallring och avverkning. På köpet gynnas många andra arter. Och även här behövs det mer forskning.

Linda Petersson, skogssakkunnig på Naturskyddsföreningen, delade med sig av föreningens tankar om hänsynens möjligheter och brister. Det är positivt att hänsynen har förbättrats sedan 1990-talet, men samtidigt får vi inte glömma att avverkning av skog innebär stora förluster av naturvärden. Linda såg också ett problem med att skogsvårdslagens hänsynsparagraf är otydlig om vilken hänsyn som krävs. I princip är det omöjligt att lagföra brott mot skogsvårdslagens 30§ om det inte först finns ett förbud eller föreläggande från Skogsstyrelsen.

Hon framhöll målbilderna för god miljöhänsyn som ett i grunden bra arbete, men poängterade samtidigt att målbilderna är frivilliga att följa. Hänsynens kvalitet är också viktig att följa och utvärdera bättre. Åtgärderna ska vara anpassade till landskapet och de ekologiska förutsättningarna på platsen – det går inte att använda schablonåtgärder. Till exempel är det viktigare att spara gran i en kalkbarrskog än att satsa på en viss lövandel där.

Till frågan om skötsel lyfte Linda Petersson fram att den alltid ska vara områdesanpassad och att alla åtgärder i en hänsynsyta ska ha ett naturvårdande syfte.

Babs Stuiver är hållbarhetsansvarig på Sveaskog, bolaget som äger 14 % av den svenska skogsmarken. På Sveaskogs marker ska 20 % vara inriktat på naturvård, och Babs beskrev arbetet för att öka konnektiviteten i landskapet genom att komplettera de frivilliga avsättningarna och naturreservaten med hänsynsytor och gröna korridorer. Sammanlagt har Sveaskog en kvarts miljon hänsynsytor att sköta.

Skötsel av hänsynen ska utföras där det finns möjlighet och ett ekologiskt syfte. Det kan behövas för att gynna solkrävande biotoper, strukturer och arter, och för att hjälpa fram briststrukturer som jätteträd och sällsynta trädslag. Kantzoner vid vattendrag är också en viktig hänsynsåtgärd. Hon visade ett exempel hur Sveaskog tillsammans med länsstyrelsen har skapat en 6 mil lång ”blågrön korridor” utmed floden Nissan.

Det går också att skapa och förstärka naturvärden genom att skada träd, skapa döende ved och proppa igen diken för att återställa vattnet i skogen. Precis som Linda Petersson varnade Babs Stuiver för schabloner i hänsynsarbetet, det kan riskera nyttan även om ramarna med Målbilder och certifiering i grunden är bra. Det finns en risk att om man kräver lite av varje överallt kan man missa målet.

En nyckel för att hänsynen ska göra nytta länge är att kunskapen förs vidare i planeringen. Här har Sveaskog stor nytta av att åtgärderna åtminstone 15 år bakåt är digitaliserade och finns i kartunderlagen.

Men visst finns det utmaningar. Babs Stuiver efterlyste mer forskning om åtgärderna ger resultat.

 

Text: Mats Hannerz.


Kontaktinformation