Trender för pH i humus

Senast ändrad: 04 december 2018
skog3.jpg

En metod för att påvisa om trendmässiga förändringar går att spåra i det kemiska datamaterialet som samlats in genom årens lopp vid såväl Markkarteringen (1963-73), som Ståndortskarteringen (1983-2002) har tagits fram. Utgångspunkten är att det inte ska gå att se lineära förändringar över tiden och om det skulle finnas sådana bör förklarande faktorer finnas.

I ett första skede har pH-H2O för humuslagret 1963-1999 bearbetats. Variabeln är den lämpligaste eftersom den analyserats kontinuerligt redan från markkarteringens start 1963. Under perioden 1963-1999 genomfördes sammanlagt 62 000 analyser av pH-H2O på prover från humuslager i svensk skogsmark. Trendkartorna nedan grundas på dessa analyser.

En beskrivning av metoden som skapar trendkartorna finns under Om MarkInfo under Kartinformation, Trendkartor.

Totalt

 

Kartan till vänster visar hur beräknat pH i humuslagret har förändrats under perioden 1963-1999.

Av kartan i mitten framgår var i landet förändringarna kan anses statistiskt säkra, i form av sannolikhetsvärden (prob-värden, *=p<0.05, **=p<0.01, ***=p<0.001) från de underliggande funktionerna. Den röda färgen anger sjunkande pH, blå stigande och gul färg anger att ingen statistisk säker förändring skett (n.s.).

Den högra kartan anger förändringens storlek uttryckt i vätejonkoncentration *10-6 *år-1. Blått betyder minskande vätejonkoncentration (högre pH) och rött stigande vätejonkoncentration (lägre pH). 

Av ovanstående kartor framgår att vissa delar av Sverige hade en tydlig förändring vad avser pH i humuslagret under perioden 1963-1999. Områden där försurningstakten var störst och säkrast bestämd är Västerbottens kustland, norra Dalarna, Tiveden, Södra Jönköpings län och Västra Kronobergs län. Även andra delar har troligtvis utsatts för en försurning, exempelvis Ångermanland och delar av Tornedalen.

Inom övriga områden har ingen tydlig förändring av pH i humuslagret skett.

Här har hela det tillgängliga datamaterialet om ca 62 000 pH-mätta provytor använts. Ett försök görs också att dela detta material i två lika stora delar vad avser bonitet och ålder för att hitta eventuella skillnader i försurningsmönstret. Detta redovisas nedan.

En beskrivning av metoden som skapar trendkartorna finns under Om MarkInfo under Kartinformation, Trendkartor.

Beståndsålder – yngre hälft

 

Kartan till vänster visar hur beräknat pH i humuslagret har förändrats under perioden 1963-1999.

Av kartan i mitten framgår var i landet förändringarna kan anses statistiskt säkra, i form av sannolikhetsvärden (prob-värden, *=p<0.05, **=p<0.01, ***=p<0.001) från de underliggande funktionerna. Den röda färgen anger sjunkande pH, blå stigande och gul färg anger att ingen statistisk säker förändring skett (n.s.).

Den högra kartan anger förändringens storlek uttryckt i vätejonkoncentration *10-6 *år-1. Blått betyder minskande vätejonkoncentration (högre pH) och rött stigande vätejonkoncentration (lägre pH).

Datamaterialet har delats i två lika stora delar vad avser beståndsålder, en äldre hälft och en yngre, inom en yta av 75*75 km. Dessa har sedan förts samman till en SAS-tabell där det framgår till vilken hälft ytan hör vad avser beståndsålder.

I kartorna visas att pH är generellt sett högre hos den yngre hälften av materialet. Det intressanta är emellertid att studera om det finns områden med förändrad försurning i jämförelse det totala materialet.

Områden som avviker hos den yngre hälften är Blekinge med konstaterad försurning och Norra Dalarna med i stort sett ingen pH-förändring. För Norrlands del tycks i stort sett samma områden som uppvisar försurning förkomma hos såväl den yngre som äldre hälften.

Beståndsålder – äldre hälft

 

Kartan till vänster visar hur beräknat pH i humuslagret har förändrats under perioden 1963-1999.

Av kartan i mitten framgår var i landet förändringarna kan anses statistiskt säkra, i form av sannolikhetsvärden (prob-värden, *=p<0.05, **=p<0.01, ***=p<0.001) från de underliggande funktionerna. Den röda färgen anger sjunkande pH, blå stigande och gul färg anger att ingen statistisk säker förändring skett (n.s.).

Den högra kartan anger förändringens storlek uttryckt i vätejonkoncentration *10-6 *år-1. Blått betyder minskande vätejonkoncentration (högre pH) och rött stigande vätejonkoncentration (lägre pH).

Datamaterialet har delats i två lika stora delar vad avser beståndsålder, en äldre hälft och en yngre, inom en yta av 75*75 km. Dessa har sedan förts samman till en SAS-tabell där det framgår till vilken hälft ytan hör vad avser beståndsålder.

Områden som avviker hos den äldre hälften av materialet är Tiveden med betydligt mindre försurning. Området i Norra Dalarna är betydligt utvidgat och med kraftig försurning. Området i SV Götaland har minskat i utbredning och återfinns i södra delen av Jönköpings län. Det går också att skönja en sänkning av pH i nordöstra Uppland. För Norrlands del tycks i stort sett samma områden som uppvisar försurning totalt förkomma hos såväl den yngre som äldre hälften.

Bonitet – sämre hälft

 

Kartan till vänster visar hur beräknat pH i humuslagret har förändrats under perioden 1963-1999.

Av kartan i mitten framgår var i landet förändringarna kan anses statistiskt säkra, i form av sannolikhetsvärden (prob-värden, *=p<0.05, **=p<0.01, ***=p<0.001) från de underliggande funktionerna. Den röda färgen anger sjunkande pH, blå stigande och gul färg anger att ingen statistisk säker förändring skett (n.s.).

Den högra kartan anger förändringens storlek uttryckt i vätejonkoncentration *10-6 *år-1. Blått betyder minskande vätejonkoncentration (högre pH) och rött stigande vätejonkoncentration (lägre pH).

Datamaterialet har delats i två lika stora delar vad avser bonitet (m3sk*ha-1*år-1), en äldre hälft och en yngre, inom en yta av 75*75 km. Dessa har sedan förts samman till en SAS-tabell där det framgår till vilken hälft ytan hör vad avser bonitet.

I kartorna visas att pH är generellt sett lägre hos den sämre hälften av materialet. Det intressanta är emellertid att studera om det finns områden med förändrad försurning i jämförelse det totala materialet.

Hos den sämre hälften finns en försurande trend på många platser i hela Sverige. En tydlig avvikelse från den totala bilden återfinns i NÖ Uppland och N Stockholms län. Andra områden är delar av Skåne, Södra Västergötland och Södra Örebro län.

Bonitet – bättre hälft

 

Kartan till vänster visar hur beräknat pH i humuslagret har förändrats under perioden 1963-1999.

Av kartan i mitten framgår var i landet förändringarna kan anses statistiskt säkra, i form av sannolikhetsvärden (prob-värden, *=p<0.05, **=p<0.01, ***=p<0.001) från de underliggande funktionerna. Den röda färgen anger sjunkande pH, blå stigande och gul färg anger att ingen statistisk säker förändring skett (n.s.).

Den högra kartan anger förändringens storlek uttryckt i vätejonkoncentration *10-6 *år-1. Blått betyder minskande vätejonkoncentration (högre pH) och rött stigande vätejonkoncentration (lägre pH).

'Datamaterialet har delats i två lika stora delar vad avser bonitet (m3sk*ha-1*år-1), en äldre hälft och en yngre, inom en yta av 75*75 km. Dessa har sedan förts samman till en SAS-tabell där det framgår till vilken hälft ytan hör vad avser bonitet.

Hos den bättre hälften av materialet har det skett en mycket liten försämring av pH, i varje fall i Götaland och Svealand. Områdena i Norrland med försurande trend som generellt sett har minskat, återfinns i Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och i gränstrakterna av Dalarna-Härjedalen-Västra Hälsingland.

Sidansvarig: cajsa.lithell@slu.se