Humusform

Senast ändrad: 04 december 2018
humus.jpg

Humuslagret bildas av döda växtrester (förna) som fallit till marken och börjat brytas ner. På marker med låg aktivitet av grävande markdjur bildar humuslagret en väl avgränsad organisk horisont (O-horisont) ovanpå mineraljorden. Det gäller humusformerna mår1, mår2 och moder. Finns det gott om grävande markdjur, som till exempel daggmaskar, arbetas det organiska materialet in i mineraljorden och vi får en mineraljord med humusinblandning (A-horisont) som i humusformerna mulliknande moder och mull.

Markens organiska material – egenskaper

Skogsmarken innehåller förutom olika mineral också organiskt material. Det är döda växt- och djurrester som i varierande grad brutits ner av olika organismer som livnär sig på den energi och de näringsämnen som finns i det organiska materialet.

Humuslagrets indelning i humusformer

I marken utbildas så småningom en för det aktuella skogsekosystemet karaktäristisk humusform. Indelningen i humusformer baserar sig på:

  • mängden ofullständigt nedbrutet organiskt material (förmultningsskiktet eller Of-skiktet) i relation till mängden väl nedbrutet material (humusämnesskiktet eller Oh-skiktet)
  • graden av mineraljordsuppblandning som en följd av grävande markdjurs aktivitet, främst maskar
  • om ackumulationen av organiskt material i markytan beror på hög vattenhalt och därmed sämre tillgång till syre som behövs vid nedbrytningen (H-horisont)

Förmultningsskiktet (Of) består enbart av organiskt material i olika nedbrytningsstadier. Mer än 50 volym-% utgörs dock av döda växtdelar som till viss del har kvar sin ursprungliga struktur. Resterande material som är blandad med dessa växtrester utgörs av strukturlös humus (starkt nedbrutet material). De synliga växtresterna är genomvävda av svamphyfer och smala rottrådar. Dessutom framträder ofta små kulor i gula och gråvita nyanser. Förmultningsskiktet är ej uppblandat med mineraljord. Punktvis kan man dock påträffa små anhopningar av mineralkorn som bevis på framförallt "jord"-myrornas aktivitet.

Humusämnesskiktet (Oh) består till minst 75 % av organiska material som i sin tur till minst 50 volym-% utgörs av en mörk smet (i torrt tillstånd smulig). Växtdelar med någorlunda bibehållen struktur utgör den eventuellt resterande delen av det organiska materialet. Högst 25 % mineraljordsinblandning får sålunda förekomma.

Med hänsyn till förekomsten av förmultningsskikt, humusämnesskikt, mineraljordsinblandning samt aggregatbildning indelas humuslagret i olika humusformer. Dessa skall ge ett kvalitativt uttryck för humuslagrets egenskaper främst från bördighetssynpunkt (utbud av växtnäringsämnen).

På de näringsmässigt fattigaste lokalerna går nedbrytningen av det organiska materialet långsamt samtidigt som tillförseln av ny förna är mycket låg. Det ger en O-horisont som består av ett Of-skikt som är tjockare än Oh-skiktet och humusformen kallas för mår. Humusformen mår indelas i sin tur i två olika klasser, mår typ 1 och mår typ 2, där den förstnämnda har ett Of-skikt som utgör mer än 75% av hela den organiska horisonten (se nedan). Om det är Oh-skiktet som dominerar och mineraljordsblandningen fortfarande begränsad är humusformen moder. I de fall humuslagret är väl avgränsat mot mineraljorden och endast består av förmultningsskikt och/eller humusämnesskikt utan inblandning av aggregat (Aggregat är klumpar av organiskt material och/eller mineraljordskorn. Storlek som från ett gryn till en ärta. Utgörs av mask och insektsexkrementer som är stabilare ju mer ler de innehåller.) så är således humusformen mår eller moder.

I riktning mot näringsrikare skogsmarker förändras humusformen till mulliknande moder och sedan till mull. Skillnaden i karaktär mellan humusformer av mårtyp mot humusformen mull skapas av ökande daggmaskaktivitet och finkornigare, näringsrikare jordar.

Humusformerna torvartad mår och torv utbildas på fuktiga marker där grundvattnet ligger nära markytan och nedbrytningen hämmas av syrebrist. Humuslagret för dessa humusformer brukar betecknas med H.

Huvudprincipen för skillnaderna mellan de ovan nämnda humusformerna framgår av figuren nedan. Då aggregat förekommer kan humusformen vara mulliknande moder eller mull. Sprickbildningar som "skenbart" påminner om aggregat förekommer på ståndorter med speciella miljöförhållanden där humusformen kallas gyttjejord.

Figuren nedan visar schematiskt förhållandena Of-, Oh och A-horisonterna (betecknad ’A’ i figuren) för humusformerna av mår- och mulltyp. (Figuren saknar relevans för H-horisonter, d.v.s. humusformer av torvtyp).

Karta över dominerande humusformsklass

Kartan nedan som visar vilken humusformsklass som har störst dominans inom ett område, samt även styrkan i dominansgrad. Således markerar mörk nyans i resp. klass stark dominans.

Dominanskartan har skapats genom sammanslagningar av humusformsklasser enligt följande schema:

Klass Består av
Saknas Inget utbildat humuslager
Mår Mårtyp 1 + Mårtyp 2 + Torvartad mår
Mull Moder + Mulliknande moder + Mull
Torv            

Gyttjejord + Torv med mineralkornsinblandning + Torv utan mineralkornsinblandning

 

Frekvenskarta över humusformsklassen saknas

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av humusformsklassen saknas, d.v.s. det finns inget utbildat humuslager.

Bild som visar hur humusformsklassen saknas kan se ut.

Frekvenskarta över humusformsklassen mår

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av humusformsklassen mår, d.v.s. består av humusformerna mårtyp 1, mårtyp  2, eller torvartad mår.

 

Nedan visas de tre humusformer som ingår i humusformsklassen mår: 

Mårtyp 1 Mårtyp 2 Torvartad mår

Frekvenskarta över humusformsklassen mull

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av humusformsklassen mull, som består av humusformerna moder, mulliknande moder, eller mull.

Nedan visas de tre humusformer som ingår i humusformsklassen mull: 

Moder Mulliknande moder Mull

Frekvenskarta över humusformsklassen torv

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av humusformsklassen torv, som består av humusformerna gyttjejord, torv med eller utan mineralkornsinblandning.


Nedan visas två av de tre humusformer som ingår i humusformsklassen torv: 

TV: Gyttjejord.  TH: Torv med mineralkornsinblandning.

Jämförelse av frekvenskartorna för de olika humusformsklasserna

Humuslagrets medeltjocklek

Kartan nedan visar humuslagrets medeltjocklek i cm. I beräkningen av humuslagrets medeltjocklek ingår hela datamaterialet från Ståndortskarteringen 1983-1987. Det medför att områden med högre frekvens av humusformen torv, med tjocka humuslager, skapar de största medelhumustjocklekarna (ex. SV Småland). (Jämför med jordmånskartan för torv).

Humusen, som oftast utgör huvudkomponenten av humuslagrets organiska material, är förmultnade (eller förmultnande) djur- och växtdelar. Graden av förmultning kan variera alltifrån det stadium då processen just börjat, varvid man fortfarande kan se strukturen på växtdelar m.m. - till det stadium då materialet blivit helt omvandlat till en mer eller mindre homogen massa som i fuktigt tillstånd bildar en mörkbrun smet. Detta gör att man i vissa fall kan dela upp humuslagret i olika delskikt (Of resp. Oh, se nedan). Tjockleken hos dessa delskikt kan variera över tiden beroende på skilda miljöförhållanden som i ena fallet kan resultera i att nedbrytningen av organiskt material är större än tillförseln via förnaproduktionen, i andra fallet motsatt förhållande.

Vissa ämnen som innehåller lätt omsättbar energi eller värdefulla näringsämnen bryts ner snabbt. Andra ämnen bryts ner betydligt långsammare eller omvandlas till kemiska molekyler som är mer eller mindre stabila. Lignin, ett ämne som finns i ved, är mycket svårt att bryta ner. De mest stabila föreningarna i marken, humusämnena, anses till stor del bestå av något omvandlade ligninämnen. Vid nedbrytningen av det organiska materialet frigörs näringsämnen som är viktiga för trädens och andra växters tillväxt. Kväve (N), fosfor (P) är viktiga näringsämnen som mineraliseras, omvandlas från att vara bundna i det organiska materialet till att ingå i oorganiska, växttillgängliga föreningar. Det organiska materialet fungerar också som en effektiv jonbytare och kan binda positivt laddade joner som Ca2+, Mg2+ och K+. Humuslagret utgör därför en viktig reservoar av växtnäringsämnen. Det levererar näringsämnen som ingår i det biologiska kretsloppet och binder näringsämnen som frigörs från det oorganiska modermaterialet.

Sidansvarig: cajsa.lithell@slu.se