Vad händer med beredskapens samhällskontrakt när lyset släcks?

SVT:s Uppdrag gransknings reportage, När mörkret kom till byn, om Trafikverkets nedsläckning av byar i Norrlands inland sätter återigen ljuset(!) på statens, och dess myndigheters, tillbakadragande från bygder som inte anses vara “samhällsekonomiskt gynnsamma” att investera i. Att montera ned vägbelysningen blir en slags sista spik i kistan för byar där nedläggningar kommit som på löpande band under 2000-talet: nedläggning av skolan, av matbutiken, av postkontoret. “Då låtsas man ju som att vi inte finns”, svarar en berörd bybo på reporterns fråga om vad som hände när vägbelysningen släcks. De konkreta och direkta konsekvenserna av en nedsläckning är ökad otrygghet och försämrad livskvalitet för de människor som bor där. Men det finns goda anledningar att höja blicken för att även fundera på vad beslut som dessa gör med samhällskontraktet mellan stat och (landsbygders) medborgare.

Beredskapens samhällskontrakt

Ett samhällskontrakt kan, i dess enklaste mening, beskrivas som ett slags ömsesidigt utbyte mellan medborgare och stat. Som medborgare betalar vi till exempel skatt och förväntar oss service och trygghet i gengäld. Men vad händer med detta samhällskontrakt när vi som medborgare inte längre upplever att vi får service och trygghet i gengäld? På ett liknande sätt är det möjligt att tala om ett slags beredskapens samhällskontrakt där både medborgare och stat förväntas engagera sig i samhällets beredskap inför kris och krig. En fråga som i allra högsta grad aktualiserats de senaste åren. Hela totalförsvarstanken bygger till exempel på en idé om att hela samhället; myndigheter, kommuner, företag, civilsamhällesorganisationer och enskilda medborgare, engagerar sig i samhällets beredskap. Det finns goda skäl att fundera över hur beredskapens samhällskontrakt påverkas av att vissa delar av landet, att vissa medborgare, inte får tillgång till samma service och trygghet som andra delar av landet.  När staten successivt drar sig tillbaka från vissa platser uppstår en känsla av att kontraktet inte längre gäller lika för alla. För invånare i många landsbygder blir erfarenheten att de fortfarande förväntas bidra – men utan att fullt ut omfattas av de trygghetssystem och den service som andra tar för given. Detta är inte bara en fråga om rättvisa. Det är en fråga om legitimitet.

Ett tydligt exempel på geografiska ojämlikheter i service och trygghet är avstånden till närmsta räddningstjänst och hur de varierar över landet. Ett exempel på detta ges i Uppdrag gransknings reportage. En garagebrand i byn Albacken aktualiserar det långa avståndet till närmsta räddningstjänst - det tar 40 minuter innan räddningstjänsten är på plats. Liknande exempel, och minst lika långa avstånd, finns i andra byar. Inte minst aktualiserades en liknande problematik under skogsbränderna sommaren 2018. Garagebranden i Albacken aktualiserade även någonting annat: grannars och lokalsamhällets uppslutning i händelse av kris. Det var grannar som larmade räddningstjänst och kontaktade husägarna, det var även grannar som i väntan på räddningstjänst försäkrade sig om att varken människor eller djur riskerade att skadas av branden. Allt det här känns igen från tidigare forskning: avstånd och bristande tillgänglighet till “det offentliga” på landsbygden och civilsamhällets otroliga engagemang som ofta kompenserar för detta.

Forskning om landsbygders beredskap

Forskning om landsbygders beredskap visar tydligt på styrkan i lokala sociala nätverk och civilsamhällets engagemang. I många fall är det just grannar, föreningar och lokala initiativ som utgör den första och mest handfasta resursen när något händer. Denna kraft är avgörande – men den är inte oproblematisk att luta sig mot. När civilsamhällets kapacitet gång på gång får kompensera för brister i offentlig närvaro riskerar den att förskjutas från att vara ett komplement till att bli en ersättning. Det gör civilsamhället till en slags stötdämpare för politiskt motiverade neddragningar, något det varken kan eller bör vara. Konsekvensen blir att idén om “hela samhället” i beredskapen urholkas i praktiken. Om vissa platser systematiskt får mindre av statens närvaro, samtidigt som de förväntas bidra lika mycket till samhällets gemensamma beredskap, uppstår en grundläggande legitimitetsfråga. Viljan att bidra är stark – men den är inte villkorslös. Den bygger på upplevelsen av ömsesidighet. Frågan blir därför ofrånkomlig: vem är beredd att försvara ett samhälle som inte fullt ut upplevs försvara en själv?

Forskning och erfarenheter från många landsbygdskommuner visar även att krisen i dessa delar av landet inte enbart är något som inträffar tillfälligt, utan snarare något som redan präglar landsbygders vardag i form av långa avstånd, begränsad service och stegvis tillbakadragande av samhällsfunktioner. Nedsläckt vägbelysning blir i detta ljus inte en isolerad åtgärd, utan ytterligare ett uttryck för en upplevd nedprioritering. Om politiken menar allvar med ambitionen om Sverige som en sammanhållen enhet, måste också beredskapspolitiken ta geografi på större allvar. Det handlar inte om att lägga ännu ett politikområde ovanpå andra, utan om att inse att beredskap byggs i vardagen. Det som fungerar till vardags – service, infrastruktur, skola, vård och omsorg – utgör också grunden för det som fungerar i kris. Att stärka beredskapen innebär därför att stärka de platser där den faktiskt ska utövas.

Vem prioriteras?

Att släcka vägbelysningen kan framstå som en marginell besparing i en myndighets budget. Men i ett större perspektiv är det ett beslut som skickar en signal om vilka platser, och vilka medborgare, som prioriteras. Den signalen spelar roll. Den påverkar människors tillit till staten, deras känsla av tillhörighet och deras vilja att engagera sig i det gemensamma. Och den påverkar förutsättningarna för det totalförsvar som just nu håller på att återupprustas. Om staten menar allvar med att hela Sverige ska fungera – i fred, kris och krig - måste också närvaron vara reell. Beredskap byggs inte enbart genom strategidokument och kampanjer, utan genom vardaglig tillgänglighet, funderande service och upplevelsen av att vara en del av det gemensamma.

Debatten om nedsläckta vägar i Norrlands inland handlar därför om betydligt mer än vägbelysning. Det handlar om relationen mellan stat och medborgare, om territoriell rättvisa och om förutsättningarna för ett robust samhälle. Att investera i landsbygders infrastruktur och service är inte en kostnad som kan vägas enbart i samhällsekonomiska kalkyler. Det är en investering i tillit, legitimitet och beredskap. När en statlig myndighet släcker lamporna riskerar den samtidigt att släcka något annat: känslan av att vara sedd, räknad med och värd att investera i. Det är ett högt pris att betala - för oss alla.