Den tudelade arbetsmarknadspolitiken – ett landsbygdsperspektiv

Ett blogginlägg av John Brauer, Universitetslektor Socialt arbete vid Örebro universitet.

Under 1990-talet växte en tudelad aktiv arbetsmarknadspolitik fram i Sverige. I den ekonomiska krisens spår utvecklade många kommuner aktiveringsinsatser vilket de motiverade med Arbetsmarknadsstyrelsens (Arbetsförmedlingens föregångare) bristande stöd till socialbidragstagare. Då socialbidraget (dagens försörjningsstöd) var en kommunal kostnad hade kommunerna ekonomiska motiv att göra mottagare mer aktiva. Detta blev särskilt tydligt i efterdyningarna av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Allt fler kommuner utvecklade en parallell arbetsmarknadspolitik – en utveckling som alltjämt fortgår. Enligt Statistiska Centralbyråns räkenskapssammandrag uppgick den samlade nettokostnaden för kommunala arbetsmarknadsinsatser till knapp 6,7 miljarder kronor 2024.

Parallellt med att den kommunala arbetsmarknadspolitiken vuxit i omfattning har AMS och dess efterträdare Arbetsförmedlingen varit föremål för flera reformer med olika idéer om styrning och arbetsmetoder. 2007 fick myndigheten en tydligare nationell styrning. Därefter har ett rad styrsystem och program provats, däribland etableringslotsar, Jobb- och utvecklingsgarantin (inklusive den omdiskuterade ”fas 3”), team-styrning, nedläggning av lokalkontor, omfattande budgetneddragningar, avskaffande av en ansvarig arbetsförmedlare för enskilda (så kallad ärendehandläggning) samt en kundvalsmodell med privata utförare. Reformernas höga tempo och skiftande fokus kan delvis förklaras av politiska kompromisser. Exempelvis introducerades en kundvalsmodell som konsekvens av Januariavtalet som en eftergift åt Centerpartiet under ledning av en socialdemokratisk arbetsmarknadsminister som starkt kritiserade förslaget i samband med valrörelsen 2018.

Kombinationen av en kommunal arbetsmarknadspolitik och de många reformerna av Arbetsförmedlingen innebär att tillgången till stöd skiftar beroende på vart försörjningsstödstagare är bosatta. En skiljelinje är den mellan stad och landsbygd. Många landsbygdskommuner kämpar med att tillgodose service till en krympande befolkning. Särskilt utmanade är situationen för kommuner som är stora till ytan men få till invånarantal.

Kommunala arbetsmarknadsinsatser är ett frivilligt åtagande utan tydligt definierade kvalitetskrav. Detta var tydligt i en intervjustudie med företrädare för landsbygdskommuner i norra Sverige som jag genomfört. I flera kommuner var endast en medarbetare anställd för att utveckla och genomföra insatser vilket kan jämföras med större kommuner där motsvarande siffra kan vara tresiffrig. I vissa av landsbygdskommunerna samlokaliserades arbetsmarknadsinsatser med daglig verksamhet, det vill säga aktiviteter för personer med funktionsnedsättningar. De låga antalet försörjningsstödstagare parat med låg bemanning förhindrade möjligheten till att genomföra mer specialiserade insatser baserade på individernas behov – behov som var omfattande enligt de kommunala företrädarna. Å andra sidan beskrev intervjupersonerna hur de låga antalet försörjningsstödstagare innebar en god personkännedom. Det var tydligt att reformerna av Arbetsförmedlingen försvårat kommunernas möjlighet till samverkan både på strategisk nivå och i relation till enskilda klienter. Därtill beskrev intervjupersonerna hur privata utförare, som arbetar på uppdrag av Arbetsförmedlingen, valde att inte etablera sig i landsbygdskommuner. Sammantaget blir tillgången till kommunal och statlig arbetsmarknadspolitik för försörjningsstödtagare i landsbygd bristande sett till tillgång och kvalité.

De påtalade bristerna väcker frågor om hur den aktiva arbetsmarknadspolitiken kan utvecklas i svensk landsbygd. Regeringen har annonserat det så kallade aktivitetskravet, vilket ställer krav på kommunerna att aktivera försörjningsstödstagare - ett skifte från den tidigare frivilligheten. Som konstateras i regeringens utredning kommer detta ställa särskilda krav på ”mindre och resurssvaga kommuner”. Dock tyder inget i utredningen på att aktiveringsreformen kommer bidra till någon substantiell kvalitetsförbättring av insatserna, något som illustreras av utredningens lakoniska formulering om att det inte finns ”något som hindrar en sådan kommun att i förvaltningsform etablera en verksamhet inom ramen för vilken arbetsplatsförlagd aktivitet kan anordnas”. Mer av samma riskerar därför att bli utfallet av reformen.

Vad gäller den statliga arbetsmarknadspolitiken har regeringen signalerat behovet att utveckla stödet i landsbygd men mer omfattande reformer lyser ännu med sin frånvaro. Om det stundande riksdagsvalet kommer leda till ytterligare reformer av Arbetsförmedlingen återstår att se. Baserat på min studie är den landsbygdskommunala önskelistan dock tydlig: ökad förutsägbarhet av myndighetens styrning, en ökad lokal närvaro för att gynna både arbetssökande och kommunala tjänstepersoner samt ett mer sammanhållet stöd till långtidsarbetslösa.

Slutligen kvarstår en knäckfråga inom svensk arbetsmarknadspolitik: hur kan de nationella och kommunala systemen bli mer integrerade? Här saknas i dagsläget skarpa förslag. Återigen talar regeringens utredning om aktiveringskravet klarspråk när utredaren konstaterar att reformen inte löser de ”grundläggande oklarheter om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun, snarare cementeras de”. Det regeringsförslag som kan lösa de grundläggande oklarheterna bör ligga bra till för de väljare vars huvudfråga är aktiv arbetsmarknadspolitik – oaktat om det är i stad eller landsbygd.

Länk

https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/02697459.2025.2574635

Brauer, J. (2025). Possibilities and limitations in the planning and provision of local ALMPs in rural settings – perspectives from municipalities in northern Sweden. Planning Practice & Research, 1–17. https://doi.org/10.1080/02697459.2025.2574635