Frivilliga resurser av stor vikt i landsbygders krisberedskapsarbete

I Sverige bedrivs ett omfattande arbete för att öka förmågan att hantera kriser i fredstid – och i värsta fall även krig, och ofta lyfts vikten av en samlad förmåga, där aktörer över hela vårt långsträckta land bidrar till att bygga motståndskraft.  Trots dessa insatser och myndigheters skrivningar om att hela Sverige ska leva (och ha en god beredskap) menar vi att ett landsbygdsperspektiv ofta saknas. Med stöd från Uppdrag Landsbygd har en forskargrupp från Umeå universitet, Mittuniversitetet och Högskolan i Halmstad bildats för att stärka kunskapen om rurala aktörers beredskap. 

Ett blogginlägg av Veronica Strandh, docent i statsvetenskap vid Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet.

Om verksamheter och processer ska fungera i kris behöver de också fungera i vardagen 

En viktig utgångspunkt i vår forskning är att om något ska fungera under tider präglat av osäkerhet och utmaningar, behöver det först fungera i vardagen. Tänk dig att en kris slår till, det kan vara en storm eller ett strömavbrott. För att samhället ska klara av sådana utmaningar måste saker i vardagen redan fungera smidigt. Hur ser då olika rurala aktörers förutsättningar ut att hantera störningar i vardagen och även i kris? Först konstaterar vi att när vi närmar oss landsbygdens beredskap framträder en spänning i hur den beskrivs. Å ena sidan talar forskare om så kallade resursöknar – platser där det helt enkelt saknas grundläggande service som vård, kollektivtrafik eller räddningstjänst. Men det finns också en annan berättelse. Trots knappa resurser visar många landsbygdssamhällen en imponerande förmåga att hantera svåra tider. Den här styrkan kallas ibland för rural resiliens – en lokal motståndskraft som bygger på lokalt engagemang, samarbete och kreativ problemlösning. Så vad ska vi egentligen utgå från när vi planerar för trygghet och krisberedskap i landsbygdsområden? Är det mest relevant att se dem som sårbara och underförsörjda – eller som starka och motståndskraftiga? Eller kanske behöver vi beakta båda perspektiven samtidigt? Det är just i den här spänningen mellan brist och styrka som vår forskning vill fördjupa resonemangen.

Civilsamhället som en viktig, och ofta kompletterande, resurs. 

När vi ser till landsbygdens förutsättningar att bygga lokal motståndskraft blir det snabbt tydligt att frivilliga krafter spelar en avgörande roll. Eldsjälar, byaföreningar, bygdegårdar och olika civilsamhällesorganisationer utgör ofta navet i det lokala engagemanget. Det är civilsamhället som finns på plats – oavsett om det är vardag eller kris. Genom många års forskning, där vi haft förmånen att följa civilsamhällets arbete i olika typer av landsbygder, har vi samlat ett stort antal berättelser. Dessa vittnar om civilsamhällets betydelse för att skapa gemenskap, bevara kulturarv och traditioner, samt erbjuda sociala mötesplatser. Samtidigt framkommer hur civilsamhället ofta får fylla det tomrum som uppstår när staten upplevs som alltmer frånvarande, enligt många av våra intervjupersoner. Med andra ord kan civilsamhället sägas ta sig an ett kompensatoriskt uppdrag. Men det handlar också om något djupare, ett starkt engagemang för den egna bygden. För många bybor är platsen de bor på mer än en geografisk punkt; den formas och får mening genom sociala relationer och gemensamma erfarenheter.

Island – ett exempel på frivilligas betydelse för att stärka rural resiliens

Som en del av forskarnätverkets aktiviteter under 2025 fick vi möjlighet att göra ett studiebesök på Island. Det är en plats som aktualiserar begrepp som platsidentitet och öppnar upp intressanta diskussioner om ruralitet, tillgång till service, och krisberedskap. Vi besökte isländska ICE-SAR (Icelandic Association for Search and Rescue) som är en nationellt organiserad frivillig räddningskår. 

ICE-SAR består av cirka 100 specialiserade sök- och räddningsteam med kompetens att genomföra insatser under unika förhållanden, både på land och till sjöss. Islands extrema klimat och geografi, med vulkaner, glaciärer, stormar och en mycket gles befolkning, gör att de lokala, ofta mycket små byarna, utgör viktiga komponenter i landets beredskap. Organisationen omfattar omkring 10 000 frivilliga och är helt finansierad genom donationer, medlemsavgifter samt, för oss i Sverige ett något ovanligt grepp, försäljning av fyrverkerier kring nyår. Denna försäljning står för cirka 50–80 % av ICE-SAR:s årliga driftbudget. Från vårt möte med ICE-SAR tar vi med oss intryck av deras stora erfarenhet och professionalism, men också viktiga insikter om vikten av lokal förankring i det frivilliga arbetet. Mer än hälften av Islands befolkning bor i Reykjavik med omnejd, där även många beredskapsresurser är koncentrerade. Enligt ICE-SAR fungerar frivilligverksamheten bäst när centrala resurser finns tillgängliga, samtidigt som det finns ett starkt lokalt ägandeskap och engagemang. Istället för att betona skillnader och potentiella konfliktlinjer mellan den urbana huvudstaden och de isländska periferierna, fokuserar ICE-SAR på samverkan – med målet att skapa trygghet för både islänningar och besökare.

Avslutningsvis konstaterar vi att frågor om landsbygders beredskap är av högsta samhällsrelevans. Tidigare forskning pekar dessutom på att likheterna mellan nordiska periferier vad gäller förutsättningar för krishantering är större än likheterna mellan urbana och rurala områden inom samma nation. Ett framtida forskningsintresse för nätverket är därför att undersöka nordiska periferier ur ett jämförande perspektiv. 

I april 2026 kommer nätverket att anordna en konferens med temat ”Resiliens i nordiska periferier: inspirerande exempel och gemensamma utmaningar” med syfte att samla nordiska forskare med intresse för rural resiliens. Inbjudan till konferensen och call for abstract kommer inom kort!

Om forskningsnätverket

Nätverkets övergripande syfte är att öka förståelsen för, och kunskapen om, hur tillgång till grundläggande service och trygghet kan inverka på rurala aktörers förmåga att hantera kriser. Nätverket har sin grund i ambitionen att generera högkvalitativ forskning men betonar samtidigt vikten av att forskningen ligger nära policy och praktik.

Deltagare i nätverket:

Veronica Strandh, Umeå universitet

Louise Skoog, Umeå Universitet:

Petra Svensson, Högskolan Halmstad

Linda Kvarnlöf, Mittuniversitetet

Sophie Kolmodin: Mittuniversitetet