Hållbarhetsarbete i landsbygder

Begreppet gör sig påmint när jag tänker på min egen forskning om ett kommunalt bostadsbolags hållbarhetsarbete. Resultatet visar nämligen hur hållbarhetsarbete kommer till olika uttryck på olika platser, i olika landsbygder i en och samma landsbygdskommun.

Ett blogginlägg av Caroline Ärleskog, post-doc vid avdelningen för kvalitetsförbättring och ledarskap vid Hälsohögskolan, Jönköping University

Det kommunala bostadsbolagets fastighetsskötare såg hållbarhetsarbete som något självklart, en given del av vardagens göromål, till skillnad mot bolagets administrativa personal som hade svårare att ”make sense” av hållbarhetsarbete inom ramen för det egna arbetet. Hur fastighetsskötarnas hållbarhetsarbete kom till uttryck varierade dock mellan centralorten och de mindre kransorterna. På centralorten var hållbarhetsarbetet mer organiserat, ganska styrt av rutiner. Här hänvisades arbetet med hållbarhet bland annat till dagliga kontroller av återvinningsrum och översyner av utemiljöerna, samt till installationer av vattenreducerare och byten till LED-armaturer. I kransorterna tog hållbarhetsarbetet i stället spjärn i lokala behov, vilket gav en bredd och en mer ad hoc karaktär. 

Ett exempel på ett hållbarhetsinitiativ i en mindre ort handlar om hur fastighetsskötare skapade en social mötesplats, något som saknades på orten. Fastighetsskötarna återbrukade en del av en gammal betongtrumma som lämnats att skräpa på orten efter ett avloppsarbete. Med hjälp av ”en kompis” gjordes denna om till en grill och runt grillen byggdes det sittplatser. Grillplatsen placerades strategiskt i relation till ortens äldreboende och skola, för att enkelt kunna nyttjas av båda verksamheterna. Läget möjliggjorde också för de äldre att se skolbarnen (i vissa fall barnbarnen) grilla från sina fönster, något som antogs uppskattat. Kort sagt, ett billigt socialt initiativ präglat av återbruk.

Platsens betydelse

Ser vi till hållbarhetsarbetets kontext identifieras variationer även här. I kommunens centralort framställdes välfärden som stabil. Det var också till denna ort som bolaget koncentrerat sin verksamhet, då det inte ansågs lönsamt att satsa på de mindre orterna. Välfärden i mindre orter framställdes som mer sårbar. Medarbetarna här berättade om hur allt mer lagts ner, rivits eller sålts av på orten och om hur människor flyttat därifrån. Det berättades om bränder, kriminalitet och narkotikaaffärer. En allmän uppfattning var att de mindre orterna prioriterades lågt, både av bolaget och kommunen. Befolkningen kände sig svikna, vilket en fastighetsskötare uttryckte på följande sätt:

Hållbarhetsarbetet på centralorten handlade till stor del om att upprätthålla stabilitet, att värna om och finslipa på den befintliga välfärden. I de mindre orterna fanns i stället all anledning att kämpa för förändring, något som fastighetsskötare också gjorde trots knappa resurser. En fastighetsskötare uttryckte detta enligt följande:

Resultatet visar ett hållbarhetsarbete i periferierna präglat av engagemang, kreativitet och en hel del ”tjänster och gentjänster”. Att hållbarhetsarbetet skulle gynna orten och dess befolkning framställdes som särskilt viktigt. Många medarbetare var bosatta och/eller uppvuxna på orten. De kände tillhörighet till trakten, hade minnen kopplade till fastigheterna (som den lokala skolan) och kände befolkningen. De brydde sig om dessa platser på ett djupare plan, vilket knyter an till det teoretiska begreppet ”sense of place”.

Ett medarbetarideal – eller?

Landsbygder framställs ofta som statiska alternativt bakåtsträvande, medan städer förknippas med utveckling och framåtanda. Min forskning ger en känga till denna ofördelaktiga diskurs, då medarbetarna i mindre orter var mer benägna att tänka utanför boxen och verka för förändring. Tidigare forskning bekräftar att platsen har betydelse för hur människor tänker och agerar. Går det då att hävda att platser där välfärden svajar, och medarbetare behöver ”stånga sig blodiga för att få igenom saker”, kan frammana ett innovativt och engagerat medarbetarideal? 

Medarbetares engagemang i kransorterna har likheter med ett kommunitärt medborgarskap. Som Gynnerstedt (se litteratur under rubriken Referenser) påtalar handlar ett sådant medborgarskap om engagemang och plikttrogenhet, om människor som känner tillhörighet till platsen och som spelar en viktig roll för lokalsamhället. Här finns likheter med arbetslivets ideal om aktiva, engagerade och ansvarstagande medarbetare. Men, vi kan inte bortse från att det rör sig om medarbetare som arbetar på platser med tillgång till färre resurser och som ställer större krav på eget ansvarstagande. 

Avhandlingen visar hur urbana normer kan slå rot i en landsbygdskommun. Den synliggör också spänningar mellan kommunens centrum och periferier, dess centralort och dess kransorter. En slags urbanisering på lokal nivå. Det går alltså inte att blunda för att det rör sig om medarbetare som känner sig tvingade att ta ett större ansvar (då ingen annan tycks göra detta). Det handlar därför inte bara om ett medarbetarideal, utan också om en kamp för landsbygders välfärd. En kamp mot lokal urbanisering, som driver medarbetare till att bli ”kommunens förlängda arm” (som en fastighetsskötare beskrev det). 

Att prioritera större orters välfärd utgör hot mot engagemanget i och för periferierna. Riskerna med en sådan samhällsutveckling (vilken vi kan se på flera håll i landet) stannar dock inte där. Som Erlingsson med kollegor (se litteratur under rubriken Referenser) belyser utgör lokal urbanisering också hot mot den sociala sammanhållningen och förtroendet för demokratin. Konsekvenserna kan alltså sträcka sig långt bortom den lokala kontexten, något som manar till eftertanke (och förhoppningsvis också till handling).

Ta del av Carolines avhandling här: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/81333

Referenser

Bengard, T. (2024). Världens mittpunkt: till landsbygdernas försvar. Mondial.

Erlingsson, G. Ó., Oscarsson, H. & Öhrvall, R. (2020). Landsbygden slår tillbaka? I U. Andersson, A. Carlander & P. Öhberg (Red.). Regntunga skyar (s. 369-381). Göteborgs universitet: SOM-institutet. 

Erlingsson, G. Ó., Öhrvall, R., Wallman Lundåsen, S., & Zerne, A. (2021). Centrum mot periferi? : Om missnöje och framtidstro i Sveriges olika landsdelar (version 2). Hämtad från https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-176529

Gynnerstedt, K. (2016). Medborgarskapsteorier i välfärdsfrågor – dimensioner och begrepp. Socialvetenskaplig tidskrift, 8(4), 338-350.

Ärleskog, C. (2024). Att översätta idéer om hållbarhet till praktik. [Doktorsavhandling, Göteborgs Universitet]. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/81333