Nya allianser för försummade platser

Samtidigt står ekonomiskt svaga grupper för en lägre del av utsläppen än rikare grupper. Man brukar beskriva detta som en tredubbel orättvisa, vilket bland andra Pernilla Ouis skriver om.

Ett blogginlägg av Maria Vallström decent i etnologi vid Södertörns Högskola

Till att börja med drabbas underordnade grupper hårdare av klimatförändringarna. Landsbygden, med sina näringar som jordbruk och turism, får sämre skördar och sämre skidväder. Förorten, med stora grupper av socioekonomiskt drabbade invånare, drabbas av stigande matpriser och en förhöjd temperatur samt ökad risk för översvämningar och värmestress på grund av en ökande andel av hårdgjorda ytor och förtätning av bostadsområden på grönområdens bekostnad. Det sistnämnda är generellt för städer i stort, men med tanke på befolkningstätheten i utsatta områden jämfört med mer välbeställda villaområden och bostadsrätter, drabbar varmare klimat och översvämningar flera där än i innerstäderna.

Landsbygders roll i hållbar utveckling framställs som den yta som ska erbjuda hållbarhet i form av närproducerade livsmedel och ren energi. När det gäller förorten så är frågan om den sociala hållbarheten ständigt på tapeten, i fråga om gängvåld och bristande integration. Ansvaret för båda dessa företeelser läggs på invånarna själva, de ska själva se till att sluta gängkriga (annars väntar fängelse) och lära sig svenska, utan att få externa resurser till det. Människorna i Västernorrland och längs Höga kusten förväntas själva laga vägen när störtregnen kommer, vilket aldrig skulle förväntas i innerstaden.

Den urbana normen, som visar sig i att staden är den oreflekterade, outtalade utgångspunkten i det offentliga samtalet, gör det paradoxalt nog svårt eller omöjligt att undvika att tala om staden när vi talar om försummade platser, eftersom de inte skulle vara periferialiserade utan relationen till den. Men om vi återvänder till allianserna mellan periferialiserade, eller som ”Hela Malmö” uttrycker det, politiskt försummade platser, så finns det ett hinder: en ovilja att identifiera sig med ett annat stigma än det egna. Det enda sättet att undkomma stigmat i att bo i ett så kallat utsatt område, som är den typ av förort som vi i första hand diskuterar här, är att antingen flytta därifrån eller att tala om andra boende såsom de som orsakar problemen, vilket den franske sociologen Loic Waquant påpekat. Även på landsbygden finns den osynliga närvaron av den tredje i rummet, medvetenheten om att en förväntas flytta, vilket bland andra Lotta Svensson skrivit om.

Den punkt där ett systerskap skulle kunna gro är medvetenheten om att socioekonomiskt svaga grupper släpper ut minst koldioxid. Nationalekonomen Ficre Zehaie har skrivit om att Gottsunda, ett utsatt område i Uppsala, borde bli ett föredöme när det gäller hållbar utveckling, eftersom det där finns en vana av att laga, spara, inte slösa resurser, helt enkelt på grund av nödtvång. I Susanna Areschougs avhandling framgår att landsbygdens unga hånar storstaden för att de påstår sig hållbara genom överdriven konsumtion som de legitimerar med att den är ekologisk. Christel Avendahl visar hur livsmedelsproduktion kan ingå som en oreflekterad del av vardagslivet för många unga i landsbygder.

Här snuddar vi vid frågan om likheter i socio-ekonomisk status. Landsbygder kan per definition inte ingå i utsatta områden, eftersom det krävs en viss befolkningstäthet för att få räknas dit. Men Tillväxtverket har gjort en bedömning över landsbygdens fattiga områden, vilka inte sällan hänger ihop med de före detta industriorter som landsbygden rymmer en sådan rikedom av.  I relation till storstaden uppvisar både landsbygder och förorter större grupper av ekonomiskt underpriviligierade, vilket också understöds av fastighetspriser och därmed möjligheter att få bostad.

En annan likhet, som jag berört i rapporten ”Mörkade platser” är hur högt social sammanhållning prioriteras. Det hänger ihop med den underpriviligierade statusen eftersom de som inte tjänar så mycket pengar är mer beroende av ömsesidig hjälp än välbeställda grupper. Det är här relevant att tala om en social hållbarhet som visar sig i en förmåga att ta gemensamt ansvar för en plats, vilket vi visat i ett tidigare projekt om förutsättningar för hållbar utveckling på landsbygden.

Så, början till en allians ligger i att förorter och landsbygder kan hävda att de bidrar mer till utvecklingen av ett hållbart samhälle, dels genom att utsläppen är mindre, dels på grund av att förutsättningarna för social hållbarhet som en kollektiv förmåga, är bättre. Det som är hindret för detta är att det kräver ett erkännande av sig som mindre priviligierade och därmed också underordnade. Därför har forskningen en uppgift att lyfta fram det faktum att landsbygd och förort lever hållbarare men får betala priset för andras överkonsumtion och utsläpp. Det finns också en kvalitativ skillnad mellan landsbygders och städers utsläpp när man tänker hållbarhet som i Kate Raworths hållbarhetsmodell, där ekonomin är inbäddad mellan sociala grundvillkor och yttre ekologiska gränser. Landsbygders utsläpp, som är större inom bränsle och uppvärmning, kan relateras till sociala grundvillkor som arbete och boende, medan städers utsläpp, mestadels inom privatkonsumtion och flygresor, mer handlar om att tänja på de ekologiska gränserna.