Kontaktinformation
SLU-biblioteket
biblioteket@slu.se, 018-67 35 00
Adresser och öppettider
Det finns böcker som har betytt mycket i våra liv. Det kan vara böcker vi har läst som barn eller vuxen, fack- eller skönlitteratur. I Bokstafetten lyfter personal, forskare och studenter på SLU fram några av sina största läsupplevelser.
I samband med att den som haft stafettpinnen presenterar sina böcker invigs en utställning med de valda böckerna. Utställningen kommer att alternera mellan biblioteken i Umeå, Alnarp och Uppsala. Den som har haft stafettpinnen skickar sedan uppdraget vidare till nästa person som väljer ut sina böcker.
Den första att ta stafettpinnen är rektor Maria Knutson Wedel. Hon kommer att inviga sin utställning och berätta om sina valda böcker på biblioteket i Uppsala 2 oktober kl. 12.10. Hennes utställning kommer sedan att kunna ses i Umeå från och med 5 november och i Alnarp från 4 december.
Inte kan jag välja bara tio böcker. Olika böcker har betytt olika saker för mig och jag har haft ett långt liv med massor av läsande av olika texter. Fast gemensamt är just att böcker har betytt mycket för mig. Från tidig ålder när jag hade sådan läshunger att jag råkade knäcka läskoden själv i lekskolan och fick tillåtelse från skolbiblioteket att låna mer än fem böcker eftersom jag slukade dem så fort, till första gången på universitet med den tuffa upplevelsen av att träffa på en text där jag inte alls fattade vad som stod där vid genomläsningen.
Från böcker som hjälpt hjärnan att ta semester i en vecka i en solstol, till böcker där jag känt att texten förändrat mitt sätt att betrakta världen. Och all snabbläsning av rapporter som sammantaget ger ett flygperspektiv över vad som händer. Och alla godnattsagor från Lilla Anna, Findus och Nasse till Harry Potter som direktöversattes vid läsning när mina barn inte kunde vänta på den svenska utgåvan. Nåväl, jag försöker prioritera.
Maria, flickan med samma namn som jag, som bodde i stan i Göteborg och som älskade hästar som jag men som hade ett andra liv på landet hos mormor och morfar, med trägolv, trasmattor och stall. Jag fick en inblick i ett annat sätt att leva, jag drömde mig bort och blev inspirerad. Jag hade några av böckerna i serien och kunde dem nästan utantill. Många år senare när jag var sjukskriven för utmattning och inte kunde läsa, öppnade jag dem igen och återuppväckte varsamt min hjärnas vindlingar och funktioner. Minnet var kortare än en menings längd, men jag kunde berättelsen nästan utantill och texten var lättläst.
Jag satt på ett plan till USA på väg till en konferens och skrattade så högt att folk tittade underligt på mig. Den vansinniga berättelsen och de orimliga påståendena, skriven i en sansad ton. Osannolikhetsmaskinen, mössen och vogonpoesi. En klarsynt beskrivning av oss människors ibland sämsta sidor, eller bara en underhållande text skriven av någon med kreativitet utan kontroll. Jag vet inte, men om jag säger 42 som en kommentar till något så hittar jag ibland en själsfrände i de mest udda sammanhang.
Att träda in i Tolkiens värld, med de storslagna omgivningarna och det vackra språket, är som en lång resa. Man är lite kvar i den världen under perioden man läser böckerna. Även om jag lämnar boken på bordet hemma så hänger de vackra orden kvar en stund. Jag läste böckerna som ung och återvände till dem när jag läste högt för barnen. På något vis berättar han om sina personer så att jag förstår mina medmänniskor lite bättre. En riktig saga. Världen han skapar hänger ihop så bra att filmerna faktiskt blev sevärda. Med många citat man kan återvända till – what about second breakfast?
Våra familjestunder varje kväll med högläsning på sängkanten var en gemensam glädje. Fortfarande idag, när något inte blivit som vi tänkt oss, säger vi, med finsk brytning, ”-och Muminmamman sa med kraft, vi dricker hädanefter saft”. På biblioteket botaniserade vi för veckans kommande läsning men Tove Janssons Hur gick det sen? hade vi i bokhyllan och återkom ofta till. Att se barnen studera alla detaljer i illustrationerna, att veta vad som står på nästa sida men ändå tycka att det är spännande att vända blad. En speciell och lång period i mitt liv med godnattsagor. Ur den perioden skulle jag kunna ta fram tio böcker till på listan över speciella läsupplevelser.
Fantasy. Magisk, plågsamt vacker text. Stora hallar i marmor och man blir ett med varelsen som bebor dem, känner vattnet som väller in. Och sedan vecklar historien ut sig mer och mer. Jag hade semester och önskade att boken aldrig skulle ta slut. Jag skulle vilja kunna skriva lika vackert om den som hon gör. Boken har stannat hos mig i flera år med sina många bottnar och världar. Nu måste jag läsa hennes bok Jonathan Strange and Mr Norris – men tänk om den inte är lika bra…
Jag öppnade vad jag trodde var en enkel pocket, en stunds tidsfördriv, men befann mig strax i ett fuktigt och dimmigt Barcelona. Den var skriven annorlunda och sög in mig med hull och hår i berättelsen. En upplevelse, inte bara en läsupplevelse, och jag kunde inte släppa boken utan sträckläste den. När uppföljaren kom trodde jag att samma skulle ske igen men tji fick jag. Denna bok är speciell, udda, och jag tror inte jag vill analysera sönder den för att få veta varför. Bara minnas känslan av att den flyttade mig till en annan plats och tid.
Första gången jag läste något av en afrikansk författare och en helt ny värld öppnade sig. Den handlar om en kvinnas situation i Nigeria under nittonhundratalet. Gamla traditioner går över i och krockar med det nya. Tänk om vi fått läsa sådant här i skolan. I stället för att läsa om andra länder och kulturer, fått ta del av andra länders egen litteratur. Boken öppnade dörren till att försöka få nya perspektiv genom berättelser. Det har blivit många genom åren och senast var jag långt från Afrika med...
...där jag fick barnets perspektiv på bland annat utmaningarna med att inkludera samisk rennäring i dagens samhälle. Den borde alla skolbarn läsa.
Hur svårt kan det vara att få till excellent forskning? Det berättar Li om i sin intressanta studie av miljöer som är på väg upp och miljöer som falnar enligt sina peers. Kvar har jag en bild som jag skapat mig, utifrån hennes bok, av den framgångsrika miljön där varje doktorsavhandling eller paper kanske inte är av guld, men tillsammans, med tegelstenar, guldstenar och murbruk, bygger institutionen eller forskargruppen ett slott som de är (nästan) helt överens om hur det ska se ut som helhet. De har högt i tak och är inte ense men de fikar ihop och skriver papers ihop. KASAM – känsla av sammanhang. Och de falnande då? De producerar ofta fortfarande guld, men de bygger inget ihop längre utan resultaten ligger som en hög guldstenar på golvet.
Jag beskriver dessa två böcker ihop. Bexells fick jag vid SUHFs vicerektorskurs HELP för många år sedan och den gjorde enormt intryck. Sörlins såg jag titeln på och tänkte att den skulle vara intressant. De har båda varit till enormt stöd för hur jag kan betrakta universitetets grundläggande uppgifter. Att fundera kring autonomi, akademisk frihet, akademiskt ansvar och att stå upp för bildning samtidigt som begrepp som matchning och microcredentials grumlar synen på vad som är en universitetsutbildning. Böcker att läsas i små stycken för att ge mycket utrymme för reflektion. Som broccoli för hjärnan: både oerhört gott och näringstätt. Jag har återvänt för talskrivande, presentationer och citat. Jag kommer att återvända fler gånger.
SLU-biblioteket
biblioteket@slu.se, 018-67 35 00
Adresser och öppettider