Samskapande för restaurering av ekosystem – reflektion från Mosquitia

Blogginlägg skrivet av Max Whitman.

La Mosquitias förlorade savann

I Truksinasta, en av La Mosquitias 12 territorier har regnskogen inte existerat på många hundra år och kanske inte ens när människan först kom till platsen. Istället finner man i Truksinasta en tallsavann med karibiska tallar som i sin fulla prakt inte är helt olik en svensk tallbeklädd myr. Tyvärr är den vackra savannen ofta till stora delar borta. En kombination av oplanerad avverkning, kolonisering men framförallt okontrollerade bränder åtminstone en gång per år har gjort att tallarna på savannen till stora delar försvunnit. Gabriel, en äldre präst från Tipi i centrala Truksinasta berättar i en intervju om hur “enorma” tallar brukade täcka landskapet hela den tre timmar långa bilfärden till huvudstaden i Puerto Lempira när han var liten. Idag är de nästan helt försvunna och prästen ser skeptiskt på framtiden.

Charles, en bonde och medlem i den lokala brandgruppen vars uppgift är att försöka kontrollera bränderna är mer optimistisk. Charles pratar sig varm om utvecklingen han sett i det område som hittills ingår i projektet. Genom hårt arbete med att bygga brandgator och genom lika hårt arbete med att släcka bränder har savannen i det skyddade området börjat regenerera sig själv. Vi åker för att kika och kan konstatera tallarnas och savannens livslusta. Restaureringen verkar fungera och drömmen om ett projekt som inte bara gynnar tallsavannen, floderna och den biologiska mångfalden utan även människorna i byarna har påbörjat sin resa från dröm till verklighet.

Samskapande av restaureringen

Ambitionen med restaureringsprojektet är att med hjälp av kolkrediter återställa naturvärdena och ekosystemtjänsterna på savannen och samtidigt använda intäkterna från restaureringen för att främja utveckling på andra vis i regionen. Trots att lokalbefolkningen deltagit i otaliga andra projekt så hävdar de att Paskaiaprojektet som de kallar det är annorlunda och många lokalbor hävdar att de aldrig varit med om ett projekt som lyssnar på dem och deras idéer och som ger dem inflytande över beslut. Den positiva inställningen är glädjande, men med den följer samtidigt ett stort ansvar då förhoppningarna hos många grott sedan projektets början. Projektets ambition är att vara annorlunda, att utmana normerna för klimatkompensationsinitiativ och hitta en modell som möjliggör ett långsiktigt arbete med frågor bortom kolinlagring. Det är just ambitionen att vara annorlunda som tagit oss i Mistra Environmental Communication:s tredje arbetspaket hela vägen till östra Honduras. Det är samskapandet av projektet tillsammans med lokalbefolkningen samt företagen som ska finansiera arbetet som vi tror kan göra projektet annorlunda och bättre än många andra. Var ska projektet slå rot? Hur ska det utvecklas? Hur ska arbetet organiseras? Hur kan en fungerande lokal ekonomi främjas? Frågorna är många, idéerna likaså, men svaren är få och det är hela poängen! I kontexter så komplexa som La Mosquitia finns inga experter, alla perspektiv måste lyftas, vändas på och ges utrymme för att skapa ett hållbart och jämställt projekt som gynnar såväl landskapet som människorna som förvaltat det i många generationer.

För att realisera de högt uppsatta ambitionerna krävs väldesignade processer och metoder. Allt från möten med ledare och politiker på diverse nivåer till workshops, fokusgrupper och landskapspromenader på diverse vis med lokalbefolkningen. I projektet har vi exempelvis fram till nu jobbat med att förstå kopplingen mellan bränderna och diverse socioekonomiska frågor i byarna genom fotografering. Initiativet har varit en del av en think/do-tank där vi utforskat just fotografering och användningen av drönarbilder som stöd i samskapandet av komplexa hållbarhetsprojekt. Vi har jobbat med landskapsidentifiering och framtidsvisioner på såväl privat som kommunal mark med hjälp av drönarbilder och därutöver haft fokusgrupper med marginaliserade grupper bland många andra möten och samtal. Det är miljökommunikation “in action” för att möjliggöra ett projekt som både regenererar de degraderade ekosystemen och samtidigt bidrar till resiliens och utveckling i regionen.

Vikten av att vårda relationer

Trots vikten av samskapande metoder och processer så är det inte metoderna i sig som avgör ifall projektet kan leva upp till de högt ställda krav som ett samskapande tillvägagångssätt ställer. Ju mer vi jobbar med detta, desto tydligare blir det: Samskapande av projekt, kunskap eller annat är inte först och främst en fråga om metoder utan en fråga om förhållningssätt. Såväl processledare som projektet i sig behöver karakteriseras av öppenhet, nyfikenhet, flexibilitet och en förmåga att lyssna med viljan att ändra ståndpunkt och riktning. Metoder för samskapande såsom användningen av fotografi eller specifika workshopdesigns i all ära (och de har en mycket viktig roll) men utan dessa karaktärsdrag riskerar samskapande processer att reduceras ner till en checklista och det som gör samskapandet till något potentiellt transformativt går då förlorat. Att projektet i La Mosquitia inte startats med strama riktlinjer och fördefinierade specifika målsättningar utan till stora delar en vilja att restaurera savannen och använda restaureringen för ytterligare utvecklingssyften är vad som möjliggör samskapande. Öppenheten, behovet av att lyssna och lära öppnar upp det utrymme som behövs för lokalbefolkning och övriga parter att verkligen påverka utformningen och implementeringen av projektet. Lösningarna har då möjlighet att bli kulturellt anpassade och ekologiskt relevanta eftersom svaren inte är givna innan processen påbörjats.

Eftersom La Mosquitia liksom många delar av världen är så oerhört komplex så tar den samskapande processen aldrig slut. Nya problem liksom idéer och möjligheter uppstår ständigt. Med ett projekt på åtminstone 20 år gäller det att vårda relationerna som möjliggör restaureringen vilket går bortom metoder. Metoder är verktyg som kan bidra till problemlösning, innovationer, övervakning, uppföljning med mera, men grunden för ett lyckat projekt förblir goda relationer, kapabla att stå starka i motgångar och dra fördel av medgångarnas momentum. Utan metoder blir det förmodligen inget samskapande men utan rätt förhållningssätt blir samskapandet lite mer än en checklista.

Tallsavannens framtid är med andra ord inte en teknisk fråga utan en relationell sådan. Truksinasta och arbetet som påbörjats för att restaurera tallsavannen där har övertygat mig om vikten att inte tänka på samskapande processer och miljökommunikation på mekaniska vis. Istället tror jag att vi som forskar på eller använder metoder och verktyg för att främja samskapande gör gott i att komma ihåg att processerna vi designar och använder oss av bör bidra till att främja och upprätthålla starka relationer där de tidigare inte existerade. Det innebär att det samskapande arbetet inte kan isoleras till workshops eller till möten, det återfinns i vårt förhållningssätt gentemot andra i varje stund. I Truksinasta återstår mycket arbete innan tallsavannen åter frodas, men grunden för nya relationer gentemot bränderna och tallarna har börjat gestalta sig. Ska vi prata tidiga lärdomar så lyfter jag dock gärna insikten att det arbete som från ett tekniskt perspektiv verkade överflödigt, i verklighet är limmet som fostrar de relationer som krävs för att landskapet i Truksinasta åter ska likna det som pastor Gabriel beskrev i vårt samtal.