SLU-nyhet

Att kommunicera om miljökommunikation

Publicerad: 22 juni 2021
Porträtt av kvinna. Foto.

Miranda Gatti har haft praktik som kommunikatör för Mistra Environmental Communication under vårterminen. Här är en reflektion över hennes tid hos oss.

En mörk och regnig novemberdag mitt i sökandet efter en praktikplats inom mitt masterprogram hittade jag information om Miljökommunikationsdagarna 2020. Det var mitt i en tentaperiod, men jag tog en paus för det lät för spännande för mig som framtida kommunikatör för att inte delta. Både eftersom programpunkterna verkade intressanta för mig personligen, men också för att de verkade aktuella för det yrkesområde som jag vill verka inom i framtiden. Efter de digitala dagarna hörde jag av mig till programmet och frågade om de hade möjlighet att ta emot en kommunikatörspraktikant. Efter ett möte var det bestämt att jag skulle börja praktiken på distans i mitten av januari och vara där på halvtid under vårterminen.

Ett komplext åtagande

Anledningen till att jag hamnade på Mistra Environmental Communications hemsida från första början var att jag var intresserad av miljökommunikation som begrepp. Speciellt i relation just till mitt framtida arbete som kommunikatör inom offentlig eller ideell verksamhet. Att genomföra praktiken skulle därför innebära att jag kunde få lära mig mer om miljökommunikation och samtidigt få praktiska erfarenheter av det dagliga arbetet som kommunikatör. Jag skulle få testa att kommunicera om miljökommunikation helt enkelt, vilket skulle visa sig inte alls vara särskilt enkelt.

Det var snarare ett komplext åtagande på många olika sätt. Dels eftersom att ämnet i sig är så pass brett och dels för att det är något som konstant kan definieras och omdefinieras. Det inkluderar perspektiv från en rad olika fält, från mikro- till makronivå. Därför är det bra att Mistra Environmental Communication arbetar så brett med de fem fokusområdena: dialoger som initieras av stat och kommun, konsumtion, (tvär)vetenskaplig samproduktion av kunskap, marknadsbaserade nätverk samt konst och media. Det speglar det större samhället där miljökommunikation är ett viktigt koncept både teoretiskt och operativt.

Hopp eller förtvivlan?

Ett ämne som intresserade mig under Miljökommunikationsdagarna, som diskuterades i panelsamtalet ”Hur skapar vi förändring genom kommunikation?” och som fortsatt intressera mig under praktikens gång är just om man ska kommunicera miljöfrågor med optimism eller pessimism. Som panellisterna uttrycker det: ska man kommunicera hopp eller förtvivlan? Det är en fråga som är högaktuell nu och som alla kommunikationspraktiker måste ta hänsyn till på ett eller annat sätt. Det är svårt att veta vad som är mest framgångsrikt, vad som når ut och vad som kanske i förlängningen manar till handling.

Frågar man miljöpsykologen Per Espen Stoknes som kommenterar Greta Thunbergs medverkan i Aktuellt den 21 maj är det bättre att fokusera på lösningarna än på problemen för att det inger hopp. Samtidigt menar Greta Thunberg att det är hoppfullt att kommunicera verkligheten. Som med mycket inom fältet miljökommunikation har den här frågan inget simpelt svar, vilket gör att forskningsprogrammet Mistra Environmental Communication inte bara är en källa till svar utan ett forum att gemensamt skapa ny kunskap vid.

Många nya lärdomar

När jag nu sitter här framför datorn och reflekterar över praktiken är det visserligen en regnig, men inte mörk, dag. Under praktikens gång har jag lärt mig mycket både genom att få delta i olika interna sammanhang, möta medlemmar i konsortiet, hjälpa till med kommunikatörens uppgifter och delta som åhörare i andra digitala sammanhang, som bland annat Forum för Forskningskommunikation. Att arbetsuppgifterna har varierat så mycket har gjort att jag fått insikt i många olika aspekter av kommunikatörens vardag.

Det jag tar med mig är både forskningsprogrammets ambition i stort om miljökommunikation, men även insikten om att när en kommunikatör är anställd inom ett forskningsprogram ökar potentialen att göra så att forskningen både syns, påverkar och gör nytta i samhället. Vilket både kan leda till att fler får tillgång till spännande forskningsresultat och, förhoppningsvis, att samhället förbättras.

Dessutom har jag fått insikter om att dagens kommunikationsklimat karaktäriseras av mängden olika sätt att kommunicera. Både genom digitala och mer traditionella kanaler, men även i andra sammanhang där människor möts, genom envägsmeddelanden, en deltagandeprocess, i informella/formella sammanhang, direkt och indirekt. Detta är faktorer som på många sätt ställer högre krav på kommunikatören och gör arbetet mycket mer komplext än vad man skulle kunna tro. Trots detta är det både en spännande, rolig och viktig uppgift.


Kontaktinformation

Sidansvarig: maria.arpe@slu.se