Känner du igen en gnagare?

Senast ändrad: 21 februari 2024
Brun grå mus sitter på mossa i skogen Foto

[Publicerad 2022-11-30]. Har du hittat en död mus och undrar vad det kan vara för art? Eller kanske bara en skalle eller underkäke av något som skulle kunna vara en gnagare? Då kan du nu få hjälp med artbestämningen!

En mus, sork, näbbmus eller till och med en liten vessla kan se ganska lika ut när de kilar förbi, och man hinner ofta inte se den tillräckligt bra för att lyckas avgöra vilken art det rör sig om. Jaha, det måste ha varit en mus, tänker du kanske, men vilken av dem? Det finns ju flera att välja mellan.

 

Dagens natur är ett artikelflöde från SLU Artdatabanken. Här hittar du analyser och nyheter om biologisk mångfald, arter och naturvård.

 

Två olika möss bredvid varandra mot vit bakgrund. Illustrationer

Husmus (Mus musculus) och skogssork (Myodes glareolus) är två arter som man kan få oönskad påhälsning av till exempel i sommarstugan. Illustration: Anders Rådén.

Svenska gnagare

De flesta svenska gnagare är små eller mycket små, mellan 5 och 20 cm långa plus svans, som kan vara kort eller lång. Råttor, vattensork och ekorre är lite större medan bäver och bisam är stora gnagare. Bland de svenska arterna finns både arter som vi betraktar som skadedjur och arter som vi behöver värna om. Brunråtta och husmus hör till dem som kan göra stor skada på säd och andra grödor som lagras i förrådsbyggnader, medan framför allt sorkar kan ställa till skada i trädgårdar genom att gnaga på rötter, rotknölar, lökar och bark. Gnagare är annars ett viktigt inslag i naturen genom att de utgör mat för många rovdjur, rovfåglar och ugglor. Flera arter uppvisar stora lokala fluktuationer i sina populationer mellan åren. Ett bra gnagarår kan innebära att fjällabb, fjällvråk och flera arter ugglor också lyckas bra med häckningen, medan ett dåligt gnagarår innebär sämre häckningsframgång.

Några arter har begränsad eller otillräckligt känd utbredning i Sverige och betraktas som sällsynta eller ovanliga. Buskmus är en sådan art som vi fortfarande vet alldeles för lite om var den finns och hur den lever. En annan art som vi behöver bättre kännedom om är hasselmus, som finns lokalt i Götaland och södra Svealand. Det bästa sättet att öka kunskapen om dessa arters utbredning är att så många som möjligt lär sig att bestämma de gnagare eller rester av gnagare som de stöter på – eller som kanske tas hem av en stolt katt som vill visa för matte eller husse att den minsann inte bara tar småfåglar utan faktiskt också gör nytta genom att fånga ”möss och råttor”. Ytterligare ett exempel på en art som har dåligt känd utbredning är dvärgmus, som nu verkar kolonisera Sverige både söderifrån och norrifrån. Här kan du hjälpa till med att dokumentera hur invandringen fortskrider.

Mus sedd från sidan gående på trädstam.FotoBuskmus (Sicista betulina) känns igen på den långa svansen i kombination med den svarta ryggstrimman och de relativt små öronen. Foto: Jeroen van der Kooij

Rödaktig mus balanser på en gren. FotoHasselmus (Muscardinus avellanarius) hör till familjen sovmöss och är närmare släkt med ekorrar än med övriga möss. Foto: Jeroen van der Kooij

Skallar och tänder kan vara till stor hjälp

Vid bestämning av små däggdjur är det ofta tänderna som avslöjar vilken grupp eller art djuret hör till. Ordningen gnagare kännetecknas av att det i både över- och underkäken finns en stor tandlucka (ett diastem) mellan framtänderna och kindtänderna. Hörntänder saknas helt och det finns bara ett par framtänder i käkarna. Framtänderna är i gengäld mycket stora och kraftigt böjda, och de växer under hela livet eftersom de används flitigt och slits hårt. Förutom frambenen är dessa tänder till god hjälp när en gnagare ska gräva sig genom marken för att göra en bohåla. Framtänderna används också när djuret gnager sig igenom en vägg för att ta sig in i ett förråd med spannmål, solrosfrön eller grönsaker och för att öppna diverse frön som har hårda skal.

Tändernas antal och utseende är till hjälp för att skilja mellan olika grupper av gnagare. Hos till exempel råttartade gnagare (råttor, möss, sorkar och lämlar) finns bara äkta kindtänder (molarer), medan det hos övriga gnagare (ekorre, buskmus, hasselmus och bäver) normalt också finns en eller två premolarer i käkarna.

Vitt kranium från sork. FotoSkalle av åkersork (Microtus agrestis). Typisk för gnagare är den stora tandluckan (diastem) mellan framtänder och kindtänder. Tandformeln för åkersork är 1003/1003, vilket betyder att den har en framtand (1), ingen hörntand (0), ingen premolar (0) och tre molarer (3) i vardera tandrad i både överkäken och underkäken. Foto: Anders Tukler

Tandformler och tänder

Antalet tänder hos ett däggdjur anges som en tandformel. För ett ursprungligt däggdjur skrivs tandformeln 3143/3143. Den första siffran anger antalet framtänder i en överkäkshalva resp. en underkäkshalva. Den andra siffran anger antalet hörntänder, den tredje antalet premolarer (främre eller oäkta kindtänder) och den sista antalet molarer (bakre eller äkta kindtänder). Hos de flesta moderna däggdjur har det skett reduktioner i antalet tänder, och bland svenska däggdjur är det bara vildsvin som kan ha en sådan fullständig tanduppsättning. Människan har till exempel tandformeln 2123/2123, vilket ger totalt 32 tänder.

Bland gnagare skrivs tandformeln för ett råttdjur 1003/1003, medan tandformeln för en ekorre skrivs 1023/1013. Råttdjur har alltså bara framtänder och molarer, medan ekorren även har en eller två premolarer i varje käkhalva.

Medan framtänderna är stora och välutvecklade hos gnagare saknas alltid hörntänder. Dessa är bäst utvecklade hos rovdjur, som använder hörntänderna för att hugga hål genom huden på bytesdjur och för att hålla fast och döda dem.

Kindtänderna är de tänder som används för att bearbeta och tugga födan. De har ofta likartat utseende, men hos rovdjur är en tand i vardera käkhalvan större och har skarpa kanter för att kunna klippa sönder muskler och senor. Hos gnagare används kindtänderna för att mala födan, och hos sorkar, lämlar och bäver har de mycket skarpa kanter och vassa ytor för att effektivt kunna mala växtdelar, som är rika på kisel, cellulosa och andra hårda material. Det innebär ett kraftigt slitage på tänderna, och hos en del arter tillväxer tänderna livet ut.

Skelett från tre överkäkar med tänder, sedda underifrån. FotonÖverkäkar av hasselmus (Muscardinus avellanarius) (till vänster), mindre skogsmus (Apodemus sylvaticus) (i mitten) och åkersork (Microtus agrestis) (till höger), vilka representerar familjerna sovmöss (Gliridae), råttdjur (Muridae) respektive sorkartade gnagare (Cricetidae). Hos alla grupperna finns tre äkta kindtänder i överkäken, men de ser olika ut hos de tre grupperna och är olika stora. Sovmössen har även en liten premolar framför kindtänderna. Foto: Anders Tukler

Bestämning av gnagare

Om du hittar en liten skalle eller en käke ute i naturen, eller kanske i en spyboll från en uggla eller en rovfågel, ska du i bästa fall kunna bestämma den till art. I spybollar hittar man också rester av grodor, näbbmöss, fladdermöss och ibland småvessla eller hermelin. Ingen av dessa har en tandlucka som hos gnagare. Grodor har små, smala tänder som sitter glest i käkarna, näbbmöss har vassa, ofta brunspetsade tänder som sitter i en tät rad längs hela käken medan fladdermöss och vesslor alltid har långa hörntänder. När du väl har konstaterat att det är en skalle eller en käke av en gnagare är det bara att testa nyckeln. Har du bara ett fragment av en käke kan det vara svårare, men om hela kindtandsraden verkar finnas kan det gå ändå. När du är säker på din bestämning kan du rapportera fyndet i Artportalen, gärna med foto på skallen eller tandraden.

Text: Ragnar Hall

 

 

Artbestämningsnycklar till gnagare och deras skallar i Artfakta

Översikt över våra svenska gnagare – här kan du jämföra alla arter av smågnagare med hjälp av foton av skallar eller illustrationer i olika vyer.

Fakta:

Vad är Artfakta?

artfakta.se hittar du fakta om främst svenska arter, men även arter som skulle kunna påträffas i Sverige. Här finns även interaktiva bestämningsnycklar som hjälper dig att identifiera en organism till rätt art eller artgrupp genom att välja bland olika beskrivningar.