Åtgärder behövs för att rädda hotade arter

Vi har därmed både ett åtagande och ett ansvar att bevara den biologiska mångfalden. Traditionellt har vi bevarat natur genom att avsätta områden och biotoper för skydd men det räcker inte i en ständigt, och allt snabbare föränderlig värld. För att rädda hotade arter krävs riktade skötsel- och restaureringsåtgärder i hela landskapet och inte bara i våra naturreservat. För att lyckas krävs ofta storskaliga insatser, ju större yta som restaureras desto större är chansen att arten klarar sig. Därutöver behövs i många fall åtgärder på en mer övergripande nivå, till exempel att stoppa spridningen av miljögifter, minska användandet av bekämpningsmedel och kraftigt minska växthusgaser för att hejda den pågående klimatförändringen. För att nå resultat krävs både tid och långsiktig finansiering. Man måste vara uthållig och får inte ge upp.

Utter Lutra lutra

Uttern var tidigare relativt vanlig i större delen av landet. Under 1950-talet påbörjades en lång och skarp nedgång, som resulterade i lokala utdöenden, framför allt i södra och mellersta Sverige. Den huvudsakliga orsaken var miljögifter, framför allt organiska klorföreningar som ackumuleras i näringskedjan och drabbar toppredatorer som utter. Effekterna omfattade försämrad reproduktion, nedsatt immunförsvar och i vissa fall akut förgiftning. 

Uttern fredades 1968, vilket innebar att jakt och fångst förbjöds. Fredningen var ett viktigt steg för att bromsa den negativa utvecklingen, men beståndet försatte att minska eftersom miljögifterna fortfarande fanns kvar i ekosystemet. Halterna i miljön har gradvis sjunkit sedan 1970-talet, då flera av miljögifterna förbjöds, vilket bidragit till att uttern börjat återhämta sig. Sedan 1990-talet har beståndet ökat, först i Norrland och under 2000-talet även i Svealand och Götaland. I samband med detta har arten återkoloniserat många områden där den tidigare funnits. Idag bedöms den svenska utterpopulationen som stabil och ökande och även om trafikdödligheten fortfarande är stor klassas den som Livskraftig (LC) i Rödlista 2025.

Vityxne Pseudorchis albida

Vityxne är en orkidé som förkommer i hävdade, magra gräsmarker och ljunghedar. Den minskade mycket kraftigt i södra Sverige under 1900-talet. Från Småland känner vi till 67 äldre lokaler, av dessa återstår idag 6. För att försöka vända den negativa utvecklingen initierades ett nationellt åtgärdsprogram för vityxne år 2005. Sedan starten av åtgärdsprogrammet har populationstrenden vänt, vilket innebär att antalet blommande exemplar nu är omkring dubbelt så många som för 30 år sedan. Men samtidigt har antalet lokaler i södra Sverige minskat. Framgångsfaktorn är en minutiös omvårdnad, med räfsning på våren, ibland kompletterat med mosskrattning eller bränning, slåtter på sensommaren och därefter efterbete. Den positiva utvecklingen gör att vityxne går från Starkt hotad (EN) till att klassas som Sårbar (VU) i Rödlista 2025.