Igenväxning
Igenväxning bedöms påverka drygt 40 % av de rödlistade arterna negativt och är därmed den vanligaste påverkansfaktorn. I grunden är igenväxning en process som alltid pågår i naturen när växter med olika egenskaper successivt ersätter varandra och skapar förutsättningar för andra arter.
Men människans aktiviteter kan både bromsa och påskynda processen. Flera av de bidragande orsakerna till ökad igenväxning har direkt koppling till hur det svenska samhället har utvecklats under det senaste seklet med minskad hävd i form av bete och slåtter, ökad näringstillförsel från jordbruk, avlopp, industrier, trafik och nedfall från luften samt en brist på naturliga störningar som brand och översvämningar. Förändrad markanvändning kan också medföra igenväxning, till exempel efter dikning, täta trädplanteringar och vattenreglering. Igenväxningstakten påverkas även av spridningen av konkurrenskraftiga främmande arter och av klimatförändringar i form av ökande temperatur och en förlängd växtsäsong.
Igenväxning är framför allt ett problem för arter knutna till tidiga successionsstadier. Dessa arter förekommer i flera olika typer av miljöer och är vanligen konkurrenssvaga, ljus- eller värmekrävande och beroende av återkommande störningar av markskiktet för sin fortlevnad. Mest uppmärksammad är igenväxning av öppna gräsmarker i låglandet och i fjällen, men igenväxning påverkar också många arter på stränder och sanddyner, i ljusöppna skogsmiljöer och i våtmarker. Artsamhället i tidiga successionsstadier är ofta anpassat till att störningen sker vid en viss tidpunkt på året (vårflod, sent bete eller slåtter, sommartorka osv.) vilket gör att det kan förändras också vid kortare perioder av igenväxning.
För att det ska finnas förutsättningar för många arter att samexistera krävs en variation av miljöer i olika successionsstadier på landskapsnivå. Omställningen till planterade täta och likåldriga trädbestånd i skogen och allt större brukningsenheter inom jordbruket har medfört att den för många arter livsnödvändiga variationen i landskapet minskat. Samtidigt är både skogs- och jordbrukssektorerna viktiga aktörer och kan bidra till att återskapa och förvalta ett mer variationsrikt landskap till exempel genom naturvårdande skötsel och anpassad hävd. Det finns också en naturvårdspotential i urbana miljöer och moderna infrastruktumiljöer eftersom flera rödlistade arter kan utnyttja vägkanter, kraftledningsgator, järnvägsbankar, övergivna täkter, militära övningsfält och golfbanor som livsmiljöer. I dessa miljöer, som ändå sköts med vissa intervaller, kan skötseln anpassas för att gynna rödlistade arter och därmed motverka de negativa effekterna av igenväxning i det omgivande landskapet.
Igenväxning i akvatiska miljöer orsakas främst av övergödning och invasiva främmande arter. Tillväxt av fintrådiga påväxtalger och växtplankton som skuggar och ändrar förutsättningarna för andra arter dominerar problematiken i marina miljöer, medan söt- och brackvattensmiljöer även påverkas av såväl inhemska som invasiva främmande kärlväxter som kan breda ut sig och konkurrera ut annan vattenvegetation.