Invasiva främmande arter

De har pekats ut som en av de största hotfaktorerna mot den globala biologiska mångfalden (IPBES 2019) och EU har upprättat en förteckning som omfattar över 100 invasiva främmande arter som är förbjudna att importera, odla och sätta ut i naturen. I den svenska Risklistan (SLU Artdatabanken 2025) har ekologiska effekter av nästan 2 000 främmande arter bedömts.

Även om invasiva främmande arter fått mycket uppmärksamhet är effekterna av dem på rödlistade arter i Sverige ännu inte så omfattande i förhållande till andra påverkansfaktorer (Figur 9 och 10). De av människan spridda svamparna Ophiostoma ulmi s.lat. (som orsakar almsjuka) och Hymenoscyphus fraxineus (som orsakar askskottsjuka) hör till de invasiva arter som orsakar störst problem. De påverkar dels träden i sig mycket allvarligt, dels många arter av inhemska lavar, svampar och ryggradslösa djur som är beroende av träden. Några andra invasiva arter som idag har betydande påverkan på svensk biologisk mångfald är blomsterlupin Lupinus polyphyllus, jättebalsamin Impatiens glandulifera, vattenpest Elodea canadensis och mink Neovison vison.

Nästan 30 högriskarter har påträffats eller etablerat sig i Sverige under 2000-talet, vilket blir ungefär en ny art per år. Några exempel bland dessa är svartmunnad smörbult Neogobius melanostomus, mårdhund Nyctereutes procyonoides, lövplattmask Obama nungara, stillahavsostron Magallana gigas, större rovmärla Dikerogammarus villosus, filtsjöpung Didemnum vexillum och tidigare nämnda Hymenoscyphus fraxineus som sprider askskottsjuka. Det finns även ett betydande antal så kallade ”dörrknackare” i våra grannländer. Dörrknackare är arter som orsakar problem i närområdet men som ännu inte nått Sverige. Några exempel är tvättbjörn Procyon lotor, sammetsgeting Vespa velutina, flera daggmaskätande plattmaskar, svampen citronmussling Pleurotus citrinopileatus samt ett 20-tal kräftdjur i söt- och saltvatten.

När invasiva arter redan etablerat sig är bekämpningen ofta svår och kostsam. Det mest effektiva är därför att förhindra att de alls förs in i landet.

Spridningsvägarna har tydliga mönster för både land- och vattenlevande arter. På land dominerar import av växt- och jordmaterial. Det gäller framför allt importerade arter, oftast trädgårdsväxter, men även många fripassagerare med växter och jord, ogräsfröer, snäckor och sniglar samt rovlevande plattmaskar (planarier). I akvatiska miljöer handlar det oftast om fripassagerare med både handelsfartyg och privata båtar, och med importerade vattenväxter. Många främmande arter i marina miljöer har först etablerat sig i våra grannländers vatten och tar sig sedan hit spontant eller med strömmar.

Det förekommer också att arter sätts ut medvetet. Det gäller bland annat husdjur såsom mindre däggdjur, groddjur, ormar, sköldpaddor och akvariefiskar. De flesta överlever inte i vårt klimat men de som gör det kan etablera sig. Här behövs informationskampanjer och, om de inte fungerar, importförbud.

Ett varmare klimat kommer att leda till att fler problemarter kan etablera sig i landet. Kunskap om spridningsvägar, effekter och bekämpningsmetoder är av mycket stor vikt.