Utarmning och utdöende

Många arter har minskat, vissa dramatiskt, och i några fall har det lett till att enskilda arter försvunnit från landet. När en art dör ut nationellt har det ofta föregåtts av en gradvis utarmning som kan ha pågått under lång tid.

Populationsminskning

Populationstrender handlar om förändringar i antal individer till följd av nativitet, mortalitet och migration. En stor population kan minska ganska mycket innan någon större förändring märks, men ju mindre populationen är desto större konsekvenser får förlusten av ytterligare individer. När en art minskar får det effekt på flera olika skalor.

Populationer, metapopulationer och fragmentering

Geografiskt åtskilda populationer är i vissa fall förenade i nätverk som tillsammans skapar en livskraftig metapopulation. I ett hårt brukat landskap försämras nätverket med lokala utdöenden som följd och med de kvarvarande populationerna alltmer isolerade dvs. fragmenterade. Det leder i sin tur till att migration och återkolonisation från omkringliggande populationer blir mindre sannolikt. När nätverket av lokala populationer blivit alltför glest riskerar det att kollapsa och arten riskerar därmed att försvinna från området.

Miljömässiga förändringar

Storskaliga landskapsförändringar och minskad tillgång på lämpliga livsmiljöer är i många fall den viktigaste anledningen till att arter minskar. När fragmenteringen är ett faktum och de lokala populationerna blivit små och isolerade ökar betydelsen av lokala skeenden. Till slut kan det vara oförutsedda händelser, exempelvis extremväder, som leder till att en art försvinner från sin sista utpost.

Genetisk utarmning

En minskande populationsstorlek resulterar i en förlust av genetisk variation, vilket medför att möjligheterna för en art att anpassa sig till förändringar i livsmiljön försämras. Med minskande populationsstorlek ökar också betydelsen av genetisk drift och inavel i jämförelse med situationen i stora populationer. I fragmenterade metapopulationer minskar dessutom det genetiska utbytet mellan de lokala förekomsterna vilket på sikt också kan bidra till att inaveln ökar.

Utdöendeskuld

Långlivade arter kan fortleva länge på en plats utan att föröka sig när miljöförhållandena blivit alltför ogynnsamma. Men antalet individer av sådana arter kommer sakta men säkert minska, för att förr eller senare försvinna helt från landskapet, om inte miljöförhållandena blir mer gynnsamma. Det brukar kallas för utdöendeskuld.

Smygande förändringar

Begreppet shifting baseline syndrome myntades på 1990-talet för att beskriva hur vår bild av vad som är normalt är beroende av våra egna erfarenheter (Pauly 1995). Vi präglas av våra erfarenheter under vår uppväxt och bedömer naturen utifrån det. Detta gör att varje ny generation människor uppfattar det alltmer utarmade landskapet som naturligt. Det leder till att samhällets normer för vad som är fint och skyddsvärt gradvis förändras till följd av bristande erfarenheter och kunskap om tidigare förhållanden (Soga & Gaston 2018).