Artportalen 25 år – en hörnsten i svensk naturvård

I 25 år har vem som helst haft möjlighet att registrera, dela med sig av och hålla koll på sina artobservationer – från sällsyntheter som blir livtidskryss till vanliga arter på tomtlistor eller som tecken på vårens ankomst. Från början var det bara fåglar som kunde rapporteras, och än i dag är fåglarna den överlägset mest populära artgruppen bland rapportörerna, men redan efter några år kom kärlväxterna in och därefter utökades systemet till allt fler artgrupper. De senaste tolv åren har det varit möjligt att rapportera i princip alla svenska arter, i ett och samma system. Ett system som i allt högre grad också anpassas till rapportering direkt i fält.

I dagsläget innehåller Artportalen över 112 miljoner öppet tillgängliga fynd, och är därmed överlägset störst bland de nationella system som är kopplade till internationella datatjänsten Global Biodiversity Information Facility GBIF (efter Artportalen kommer 36 miljoner danska fågelobservationer och 34 miljoner norska artobservationer). Den spelar också en stor roll – ibland kanske till och med för stor – i svensk naturvård och samhällsbyggnad. I Artskyddsutredningens (SOU 2021:51) ord: ”Det har stått klart för oss att Artportalen fyller en mycket viktig funktion som kunskapsunderlag för flertalet av Sveriges myndigheter som arbetar med miljö, natur och biologisk mångfald, liksom för många företag.”

Artportalen förenar funktionalitet som fokuserar på olika typer av spontanrapportörer med krav som kommer från dem som använder systemet yrkesmässigt. Systemet ska vara lättanvänt oavsett om man rapporterar fåglar i fält eller om man först behöver ta hem fynd för mikroskopiering. Funktioner som topplistor, fältdagbok och årslistor är viktiga för att bibehålla många rapportörers intresse, och naturligtvis är det avgörande att all information genast blir tillgänglig. Kvalitetsgranskning och -märkning, nollobservationer och möjligheten till projektrapportering är exempel på funktioner som underlättar för professionella användare. (Notera för övrigt att olika rapporteringssystem definierar ”verifierade fynd” på helt olika sätt – det är inte ovanligt att observationer av vanliga arter på vanliga platser ”automatverifieras” i vissa utländska system, vilket naturligtvis leder till en mycket hög andel ”verifierade” fynd i förhållande till Artportalen, där varje verifiering kräver expertgranskning.)

Men kan Artportalen spela en för stor roll, som jag skrev ovan? Ja, så är det faktiskt. Och det gäller just sådant som inte finns i Artportalen. I grunden är det väldigt positivt att det numera är självklart att Artportalen kollas så fort man börjar arbeta med avverknings-, exploaterings- eller skogsbruksplaner, men det är bekymmersamt att man tror sig kunna dra slutsatsen att det inte finns några skyddsvärda arter om det saknas observationer. ”Absence of evidence is not evidence of absence”, som det heter på engelska. En sökning i Artportalen kan inte ersätta en gedigen inventering ute i fält.

Samtidigt pekar det ju på vikten av fortsatt rapportering i Artportalen, och också av nya kompletterande angreppssätt där vi kombinerar observationsdata med andra typer av mer heltäckande data för att bli ännu bättre på att hitta värdefulla områden och skyddsvärda arter. Jag ser fram emot fortsatt rapportering i Artportalen och fortsatt utveckling av funktionaliteten under de kommande 25 åren och hoppas att antalet fynd fortsätter att öka och antalet arter inte minskar till 50-årsjubileet 2050!

Text: Mark Marissink