Arter försvinner i rekordtakt, men ljuspunkter finns

Sidan granskad:  2025-05-23

Flera vetenskapliga studier visar att jordens arter nu försvinner i en takt som inte haft någon motsvarighet under de senaste 66 miljoner åren. Men det finns ljuspunkter i form av negativa trender som har vänts under senare år, inte minst i Sverige.

Nyligen kom ytterligare en rapport om fortsatta minskningar av biologisk mångfald i världen till följd av mänsklig aktivitet, framför allt genom habitatförstörelse – t.ex. skogsavverkning och uppodling – och exploatering av arter – t.ex. jakt och fiske (IPBES, se länk nedan). I takt med ökande befolkning och resursutnyttjande, tillsammans med växthuseffekten, kommer dessa faktorer fortsätta hota den biologiska mångfalden och därmed vår egen framtid. Det är lätt att förlora hoppet och resignera inför nedslående fakta om jordens framtid. Men, bättre kunskap om sårbarheten hos den biologiska mångfalden bör istället fungera som bränsle för att öka ansträngningarna för ett mer hållbart nyttjande av naturresurserna.

Den naturvetenskapliga forskningen har gjort att vi nu har en god förståelse av ekosystem och biologiska processer, vilket är förutsättningen för att kunna vidta rätt åtgärder. Genom lagstiftning, skydd mot exploatering av känsliga miljöer och ökad medvetenhet hos allmänhet, politiker och areella näringsidkare kan förändringar genomföras. Rödlistan och rapporteringar inom EU:s naturvårdsdirektiv är verktyg som hjälper till att peka på problemen men också på lösningarna. Det finns många exempel där en negativ trend har vänts. Flera av jordens valbestånd ökar, i Sverige har populationerna av stora våtmarksfåglar ökat kraftigt, och det går bättre för däggdjur och groddjur. Det förbättrade läget för däggdjuren har möjliggjorts genom lagstiftning och ökad medvetenhet, medan groddjuren har ökat genom åtgärder och stödsystem, vilket också avspeglas i positiva trender i ArtDatabankens rödlisteindex under 20 år.

De senaste årens larmrapporter pekar på pågående katastrofala minskningar av fisk i havet, stora däggdjur och flygande insekter på land, indikerande att vi är inne i ett massutdöende av arter. Det som skiljer dagens massutdöende från de fem kända utdöendeperioderna under de senaste 540 miljoner åren är att det är orsakat av en enskild art, nämligen människan, genom förstörelse av livsmiljöer, jakt, fiske, introduktion av främmande invasiva arter och växthuseffekten.

Vissa naturtyper i tidiga successionsstadier – som sandmiljöer, små våtmarker och rikkärr, men också vattendrag och sjöar – är möjliga att restaurera på några år. Däremot är det betydligt svårare att återskapa miljöer som naturskogar, artrika gräsmarker, högmossar och marina miljöer. Det är mer kostnadseffektivt och ger ett säkrare positivt utfall att bevara dessa naturtyper i stället för att försöka återskapa dem när de väl gått förlorade. Därför krävs olika prioriteringar mellan restaurering, skötsel, hållbart nyttjande och skydd.

Sverige har de ekonomiska förutsättningarna och möjligheten att vända trenden för många hotade arter och miljöer, och därmed ett ansvar att föregå med gott exempel om vi ska kunna kräva av världens fattiga men artrika länder att de ska bevara sin natur och sina arter.

Text: Sebastian Sundberg, Karin Ahrné, Ulf Bjelke, Wenche Eide och Elisabet Ottosson

Referenser