Lövsångarfamiljens släktträd rekonstruerat

I Sverige häckar fem arter i lövsångarfamiljen: löv-, gran-, grön-, lund- och nordsångare, de två senare sällsynt och oregelbundet. Ytterligare 11 arter har påträffats i Sverige, varav tajga- och kungsfågelsångare är regelbundna höstgäster. I Asien finns drygt 65 arter, medan Afrika söder om Sahara endast har sex häckfåglar – och ytterligare ungefär lika många vintergäster från Europa (och asiatiska populationer av lövsångare).

De olika arterna av lövsångare är kända för att ofta vara svåra att skilja åt med hjälp av utseendet, medan de är mer olika med avseende på sång och lockläten. I synnerhet studier av ljud, oftast i kombination med DNA-analyser, har lett till att antalet erkända lövsångararter i världen har ökat med ca 50 % under de senaste tre decennierna.

Den nyligen publicerade studien är den första som omfattar samtliga arter i lövsångarfamiljen. Den visar att det asiatiska släktet Seicercus (”bambusångare”) är uppdelat i två grupper som inte är närbesläktade, och som dessutom sitter inne i släktet Phylloscopus ”grenverk”. Författarna föreslår därför att släktet Seicercus ska synonymiseras med Phylloscopus, vilket innebär att alla arter som idag heter ”Seicercus xx” istället byter namn till ”Phylloscopus xx” (Seicercus soror blir Phylloscopus soror, etc.). Alternativet – att dela upp båda släktena i flera släkten – skulle leda till betydligt fler namnändringar, och följaktligen större taxonomisk förvirring.

Av våra svenska häckfåglar är det bara löv- och gransångare som är nära släkt med varandra, även om gransångaren är ännu närmare släkt med iberisk gransångare, berggransångare och kanariegransångare. Dessa är närmare släkt med de hos oss sällsynta gästerna vide- och brunsångare än med de andra svenska häckarterna. Grönsångaren är en avlägsen släkting på samma ”huvudgren” som de nämnda arterna, men den är närmast besläktad med bergsångare och balkansångare. På samma huvudgren som alla dessa sitter, förvånande nog, även de små ”brokiga” arterna, bl.a. tajga- och kungsfågelsångare. Lund- och nordsångare hör hemma på den andra av de två huvudgrenarna, men är inte varandras närmaste släktingar.

Det kan förefalla märkligt att lund- och nordsångare, som är snarlika till utseendet, har varit åtskilda ca 7,5 miljoner år, och att de har förändrats så pass lite i utseende sedan de skildes från en gemensam förfader med övriga svenska häckfåglar för mer än 11 miljoner år sedan. Åldersskillnaden mellan grönsångare och löv-/gransångare är nästan lika stor, medan löv- och gransångare ”endast” varit åtskilda i ca 5 miljoner år. Det är intressant att notera att sången förändrats betydligt mer än utseendet hos dessa arter

Text: Per Alström