Myrslåtter – när kulturarv och biologisk mångfald växer ur samma mark

I dag uppfattas myrar ofta som vild natur, opåverkad av människan. Men under flera hundra år var de i själva verket en av de viktigaste resurserna i det nordsvenska jordbruket. Myrslåtter, det vill säga slåtter av våtmarker för att få vinterfoder, var länge en avgörande förutsättning för att kunna hålla boskap vid liv under de långa vintrarna.

Snabb förändring

Historiskt slogs enorma arealer våtmark och myrslåttern nådde sin kulmen under 1800-talet, då hundratusentals hektar slogs årligen. När slåttern upphörde under 1900‑talets jordbruksomvandling började en snabb ekologisk förändring: förnan ackumulerades, högvuxna växter tog över, buskar och träd etablerade sig och torvbildningen ökade. Resultatet blev igenväxning och minskad livsmiljövariation för många specialiserade växter, insekter, mossor och fåglar. Data visar att arealen öppen myr i Sverige har minskat med över 15 procent sedan slutet av 1980‑talet, en yta nästan lika stor som Blekinge.

Positiv störning

Många våtmarksarter är anpassade till just störda och öppna miljöer. Slåtter fungerar som en så kallad positiv störning: den begränsar konkurrensstarka arter, skapar ljusöppna markytor och ger utrymme för små, lågväxande och ofta långsamväxande arter. I dag finns omkring 60 arter i norra Sverige som bedöms vara gynnade av våtmarksslåtter. Majoriteten av dem är rödlistade, och flera omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv.

Det handlar om kärlväxter som majviva, myrbräcka och strandviol, flera mossarter knutna till öppna rikkärr samt en lång rad insekter, bland annat dagfjärilar och skalbaggar vars larver är beroende av slåttergynnade växter. Även fåglar påverkas indirekt av slåttern. Arter som storspov, kärrsnäppa, tofsvipa och ängspiplärka kräver stora öppna våtmarker för häckning och födosök. När myrar växer igen minskar deras livsutrymme drastiskt.

Slåtterns betydelse blir särskilt tydlig i rikkärr, en av Sveriges mest artrika och samtidigt mest hotade våtmarkstyper. Utan återkommande bortförsel av biomassa byggs torv snabbt upp, vilket förändrar vatten- och näringsförhållanden. Det mineralrika grundvattnet når då inte längre växtligheten, och de specialiserade rikkärrsarterna försvinner. Studier visar att slåtter inte bara bevarar rikkärrens artsammansättning, utan i många fall är en förutsättning för livsmiljötypens långsiktiga existens.

Under 2000‑talet gjorde miljöersättningar det möjligt att återuppta slåtter som naturvårdsåtgärd. År 2022 slogs nästan 9 000 hektar, huvudsakligen i Norrbottens län. Slåttern omfattade främst aapamyrar samt öppna mossar och kärr, stora våtmarkstyper som fungerar som landskapsekologiska kärnområden för många arter. När stödet drogs in 2023 upphörde slåttern nästan helt, vilket skapade ett tvärt avbrott i skötseln av dessa livsmiljöer.

Insikter

En viktig insikt från både historiskt brukande och modern forskning är att slåtter i myrar inte behöver ske varje år. Årlig slåtter är ofta för intensiv och kan missgynna känsliga arter, medan slåtter vartannat till vart fjärde år ger bättre resultat både för biodiversitet och långsiktig ekosystemstabilitet. Genom att slå olika områden olika år skapas dessutom en mosaik av olika successionsstadier, vilket kan öka den biologiska mångfalden.

Hösten 2025 beslutade regeringen om nya medel för myrslåtter, och från 2026 öppnas möjligheten att åter söka bidrag via länsstyrelserna. Myrslåtter är ett effektivt naturvårdsverktyg Nu återstår att se vilken ambitionsnivå som väljs. Genom att slå myrar bevarar vi öppna våtmarker, bromsar artförluster och säkerställer att några av våra mest biologiskt rika miljöer får fortsätta att fungera.

Text: Urban Gunnarsson

Denna text är en sammanfattning av rapporten Myrslåtter i norra Sverige : förutsättningar för framtida skötsel. Rapporten finns att ladda ner i SLU's publikationsdatabas.