Ny marin snäckart i svenska vatten
Den framgälade marina snäckan Simnia hiscocki (som inte hunnit få något svenskt namn) rapporteras för första gången från svenska vatten. Snäckan påträffades sittande på röd hornkorall, som är en av dess värdarter.
Den 13 juni i år gjorde Michael Lundin ett av sina många dyk vid Segelskären i Bohuslän. På röd hornkorall Swiftia rosea på 25 meters djup observerar han en centimeterlång snäcka som han inte sett tidigare. Snäckan visar sig stämma överens med Simnia hiscocki, som beskrevs av Lorenz och Melun 2011 från sydvästra England, och som senare observerats av Erling Svensen i sydvästra Norge på vit hornkorall Swiftia pallida. Dessa är de enda kända fyndområdena för denna art.
Det finns en tänkbar förväxlingsart. Den walesiske biologen Pennant beskrev år 1777 arten Simnia patula (ursprungligen som Bulla patula, förekommer i litteraturen även som Xandarovula patula). Simnia patula har påträffats några få gånger i Bohuslän (Svaberget väster om Smögen och vid Persgrunden). De två arterna liknar varandra men kan i svenska vatten enklast skiljas åt genom att de har olika värdarter (se nedan), samt genom att S. hiscocki har ett mer långsmalt skal som också är mörkare i färgen. Fler artskiljande karaktärer finns i den ursprungliga artbeskrivningen av S. hiscocki, som är fritt tillgänglig på Magnolia press.
Både Simnia patula och S. hiscocki livnär sig på hornkoraller, den förra huvudsakligen på död mans hand Alcyonium digitatum och den senare på arter i släktet Swiftia. I sydligare vatten finns båda snäckorna på hornkoraller av släktet Eunicella, som dock inte finns hos oss.
Släktet Simnia är framgälade snäckor i familjen Ovulidae, som innehåller över 200 arter världsvitt. Med undantag för de två nämnda arterna återfinns dessa i tropiska och subtropiska vatten. Ur svensk synvinkel är båda S. patula och S. hiscocki (med reservation för de få fynden) arter med sydlig utbredning. Det finns flera möjligheter. De kan vara en del av den svenska marina faunan som inte upptäckts tidigare. Alternativt kan de vara arter som nyligen invandrat söderifrån, och då ha flyttningsmönster som är kompatibla med ökande vattentemperaturer.
Efter studier av den levande snäckan och fotografering kommer det etanolfixerade djuret och skalet att deponeras på Naturhistoriska riksmuseet.
Text: Fredrik Pleijel och Michael Lundin