Nyckel till landets skräddare
Skräddare är en till det yttre välkänd insektsgrupp. Alla som vistats vid en svensk sjö, å eller ett småvatten känner till dem, och deras förmåga att gå på vattnet är fascinerande. Den djupare kunskapen om gruppen har dock hittills varit dålig.
Skräddare (familjen Gerridae) är aktiva rovdjur som jagar på vattenytan, som de kan springa på genom en kombination av vattnets ytspänning och långa ben som är täckta med vattenavstötande behåring.
Skräddare kan flyga, men de har s.k. vingpolymorfism; hos flera arter har endast vissa individer vingar. Detta anses vara en strategi som ökar avkommans överlevnadschans. Blir förhållandena sämre kan de bevingade individerna ta sig till en ny miljö. Vid stabila och bra förhållanden är vinglöshet däremot en fördel, eftersom vingarna kan bli blöta och tynga ner individerna.
Studerar man skräddare en stund framstår de ofta som bråkiga; till exempel hanar som strider eller gör ovälkomna parningsförsök. De signalerar till andra hanar och till honor genom att låta benen vibrera mot vattnet. Kannibalism är vanligt förekommande.
Skräddare är en av de tidigaste insektsgrupperna på våren. Vuxna individer övervintrar genom att gå i dvala bland växtmaterial vid strandkanten. Så snart isarna smält vaknar de till liv.
I grunden är skräddare inte en svårbestämd grupp, och med den nya digitala nyckeln (publicerad i Artfakta) kan samtliga arter bestämmas i fält. Vid artbestämning finns dock några saker att tänka på. Ibland, men långtifrån alltid, fungerar ett bra makrofoto. Helst bör de håvas in och studeras i lupp. De är mycket tåliga och kan utan problem undersökas i handen, för att sedan släppas tillbaka i vattnet.
Vingpolymorfismen som beskrivs ovan gör att samma art till det yttre kan variera kraftigt, något som kan förbrylla nybörjaren. Kroppslängden är ofta en bra karaktär, åtminstone för att grovt sortera bland möjliga arter; de tre största arterna (ström- och sjöskräddaren samt den bruna sammetsskräddaren) är ofta mer än 15 mm långa, medan den minsta (småskräddaren) är 5,5-8 mm.
Även färgerna kan variera starkt; främst beroende på om djuret är torrt, blivit blött vid håvning, lagts i sprit eller torkats inomhus. Oftast syns kontrasterande färger tydligast på torkade djur.
Text: Ulf Bjelke och Johannes Bergsten
Länkar