Skandinaviska lappsparvsstammen halverad på 12 år

Varje vår och höst lyssnar jag efter lappsparv när jag är vid de stora välbetade strandängarna vid Lännåkersviken i Södermanland. Senast jag observerade en lappsparv här var 2004. Snösparv noterar jag varje vår och höst men inga lappsparvar. Ett överslag från förra hösten, 2018, visar att det i Artportalen rapporterades 428 observationer av lappsparv i Sverige under flyttningstiden. Av dessa utgjordes 80 % av en enda fågel, och bara 5 % av fler än två. Största flocken rapporterades från Degernässlätten utanför Umeå med tio individer. I kontrast till de 428 lappsparvsfynden sågs 457 tajgasångare under samma period. Under hösten 2019 ser skillnaden ut att bli än större.

Från Landsort i Södermanland sträckte 75 lappsparvar ut den 8 september 1973 och 77 ex den 29 augusti. På samma lokal sträckte hösten 1993 totalt 203 lappsparvar, men hösten hösten 2017 sträckte endast en lappsparv, 2018 inga alls, och hittills i år har bara en lappsparv noterats där. På Haparanda Sandskär i Norrbotten noterades 125 lappsparvar den 4 augusti 1981. År 1991 rastade 100 lappsparvar utanför Umeå 8 september. År 1992 sågs 105 ex rasta i Klarälvsdeltat 20 september, medan det under hela hösten 2018 endast sågs sammanlagt 9 lappsparvar i Värmland.

Under 2000-talets första decennium sågs fortfarande stora flockar i Sverige, t.ex. 90 ex rastande vid Båden på Öland den 1 september 2000, 50 ex Flygstaden, Hälsingland den 5 september 2004 och 50 ex Brånsjön, Västerbotten den 19 september 2004.

Vid Nabben i Falsterbo, Skåne där sträcket räknas enligt standardiserade metoder, har i snitt 14 individer noterats per år åren 1973-2018. Åren 2017 och 2018 noterades inga lappsparvar vid Falsterbo, och i år har hittills tre ex sträckt.

I boken Fåglarna i Sverige – antal och förekomst bedöms det häcka 230 000 par lappsparv i svenska fjällen. Man anger dock att osäkerheten är stor och landar i att antalet borde ligga mellan 134 400–332 100 par. I Norge torde det finnas fler lappsparvshabitat än i Sverige, och trots att man använt samma svenska tätheter från 2006 har man ändå bara uppskattat populationen till 100 000–225 000 par. I Både Norge och Sverige beräknas arten minska med nästan 5 % per år, vilket skulle innebära att den skandinaviska populationen nästan halverats sedan 2006 till cirka 250 000 par

Huvudparten av de skandinaviska lappsparvarna övervintrar i södra Ryssland och Ukraina. En mindre del flyttar dock liksom berglärka åt sydväst till nordsjöländernas kuster. Enligt studier från Alaska blir i snitt 2,23 ungar per hona flygga. Om vi antar att det finns cirka 250 000 par i de skandinaviska fjällen så ger ett räkneexempel (250 000x2,23) = cirka en halv miljon lappsparvar på vingarna i slutet av fjällsommaren.

Men vi ser alltså bara drygt 600 individer (drygt 400 fynd) av dessa. Det kan jämföras med snösparv, som häckar med 26 000 par i svenska fjällen men där vi observerar uppskattningsvis 30 000 individer under hösten.

Sedan beräkningen av antalet lappsparvspar gjordes uppskattar Svensk häckfågeltaxering att antalet lappsparvar minskat med ungefär 40 %. Det förklarar ändå inte varför vi numera ser så få lappsparvar under höststräcket.

Flest lappsparvar ses i Norrbottens och Västerbottens kustland under höststräcket, och dessa flyttar sannolikt över Finland mot sydost.

Att lappsparv blivit så fåtalig under hösten märks inte riktigt i de regionala fågelrapporterna. Sju rapportkommittéer hanterar överhuvudtaget inte arten, 13 sammanfattar fyndbilden och 6 publicerar numera alla höstfynd av lappsparv.

Lappsparv häckar cirkumpolärt på tundra och fjällhed och finns även i Sibirien och Nordamerika. I Nordamerika finns ytterligare tre arter. Av dessa häckar ytterligare en, tundralappsparv Calcarius pictus, på tundran tillsammans med lappsparven C. lapponicus, medan två häckar på prärien öster om Klippiga bergen: praktlappsparv C. ornatus och prärielappsparv Rhynchophanes mccownii.

Text: Johan Nilsson