Spärroxbär ‒ invasiv på Ölands och Gotlands alvarmarker
Den lättskötta busken spärroxbär är ett växande problem på Ölands och Gotlands alvar och karsthällmarker. Spridningen har bidragit till att dessa naturtyper bedömdes ha fått försämrad bevarandestatus i senaste EU-rapporteringen 2019.
I Sverige finns fyra inhemska oxbär: alvaroxbär C. canescens, skånskt oxbär C. kullensis, svartoxbär C. niger och rött oxbär C. scandinavicus. Övriga cirka 30 oxbärsarter hos oss, varav 12 betraktas som bofasta, är trädgårdsväxter med ursprung i Asien, främst Kina. Spärroxbär är en av de vanligaste i släktet som hålls i odling och den slipper lätt ut i det fria. Spärroxbär har smugit lite under radarn för mer uppseendeväckande invasiva, främmande arter som blomsterlupin Lupinus polyphyllus, vresros Rosa rugosa, jätteloka Heracleum mantegazzianum och jättebalsamin Impatiens glandulifera. Första säkra belägg som förvildad på Öland togs så sent som 1988. Det nyligen avslutade arbetet med Ölands kärlväxtflora noterade spärroxbär i 80 procent av inventeringsrutorna (5 × 5 km). Som jämförelse kan nämnas det vanligaste inhemska oxbäret, rött oxbär, som endast noterades i 22 procent av rutorna.
Kan växa i många miljöer
Spärroxbär klarar att växa i många miljöer som kalkpåverkad tallskog på sand, hässlen, betade torrängar rika på enbuskar, tokfuktängar, fuktiga björkskogar, klapperstenstränder, stenbrott och gamla sandtag. Inte ens de giftiga högarna med bränd alunskiffer (rödfyr) hejdar den. Speciellt bekymmersamt är att spärroxbär tagit sig ut på Stora Alvaret där den växer i karster och mattformigt breder ut sig. Genom sitt växtsätt täcker den snabbt kalkstenshällen och skuggar då ut de mossor och lavar som växer på hällen.
Riskerar att tränga ut inhemska arter
Flera ovanliga arter har karstsprickorna som en viktig livsmiljö exempelvis klipplök Allium lineare, kalkbräken Gymnocarpium robertianum och gulkronill Hippocrepis emerus. Spärroxbär kan genom sina snabba tillväxt i sprickorna konkurrera ut dessa rödlistade arter. Nere i sprickorna lever klippspolsnäcka Balea perversa och hällsnäcka Chondrina clienta. Nattetid och vid fuktigt väder kommer de upp ur sprickorna för att beta av hällens cyanobakterier, inte lätt när den är täckt av oxbär. Speciellt långt hinner som bekant inte en snäcka att förflytta sig under en natt och därför riskerar den att få svälta. På Stora Alvaret är spärroxbär lika spridd som alvaroxbär, en endemisk art som endast förekommer på Öland och Gotland. Många talldungar på Öland hyser idag täta bestånd av spärroxbär och andra förvildade arter i släktet vilket bitvis gör det svårt att ta sig fram.
Hur bekämpas den bäst?
Hur spärroxbär bäst bekämpas är svårt att veta. Jag kan konstatera att även när buskarna klipps ner och tuktas hårt återkommer de mycket snabbt ‒ en bra egenskap för en trädgårdsväxt men inte önskvärd när karstsprickor ska befrias från oxbäret. Inte ens den extremt varma och torra sommaren 2018 förmådde knäcka buskarna på alvarmarken eller i tallskogen. Enbuskarna stod bruna, slånen tappade bladen, tallarna gav upp men spärroxbär stod lika grön och frisk som vanligt. Så bekämpningen blir en rejäl utmaning för de som ska begränsa spärroxbärets spridning framöver. Steg nummer ett bör dock vara att få bort den ur odling.
Text: Ulla-Britt Andersson, SLU Artdatabankens expertkommitté för kärlväxter