Unika öron skiljer fladdermössen åt
Fladdermöss ser kanske vid första anblicken ut som små, mörka skuggor med vingar. Men det finns vissa karaktärer som är viktigare än andra vid artbestämning av fladdermöss. Egenskaper som varierar mellan olika släkten och arter är öronens längd, form samt utseendet på tragus (öronfliken).
Fladdermössen utgör cirka en fjärdedel av Sveriges däggdjursfauna och för närvarande har 19 arter fladdermöss påträffats i landet. Samtliga arter är insektsätare och beroende av en hög insektsproduktion i landskapet. I ett varierat landskap med en hög andel äldre lövträd, småvatten, sumpskogar, öppna våtmarker, ängar och betesmarker avlöser olika insektsgrupper varandra vilket gör att det hela tiden finns tillräckligt med föda för fladdermössen.
Förutom föda behövs koloni- och övervintringsplatser. Gamla träd med grov bark, skador eller håligheter, hus, lador och kyrkor är typiska koloniplatser medan en övervintringsplats kan utgöras av en gruva, grotta eller bland stenblocken i marken. Hus med de rätta förutsättningarna kan också fungera som övervintringsplats.
Finns i de flesta miljöer
Att fladdermössens koloni- och övervintringsplatser ofta påträffas i bebyggda områden gör att människor och fladdermöss stöter på varandra relativt ofta. Den som förvarar mat i en jordkällare, kan fram på hösten gästas av brunlångöra som valt jordkällaren som sin övervintringsplats på grund av det fuktiga, frostfria och inte allt för dragiga klimatet. I ett gammalt ihåligt träd vid badplatsen finns kanske en koloni med vattenfladdermöss, och vid sommarstugan kan man med lite tur få uppleva hur nordfladdermusen jagar i lampans sken.
Fladdermöss finns i de allra flesta miljöer, men det innebär inte att alla arter finns i alla miljöer. Vattenfladdermus, Myotis daubentonii, och dammfladdermus, Myotis dasycneme, är två arter som båda jagar tätt ovanför vattenytan. De skiljer sig från övriga fladdermusarter på att de har stora och ”fria” fötter. De stora fötterna är en anpassning till att kunna plocka insekter direkt från vattenytan.
Lika men olika
De olika fladdermusarterna ser vid en första blick mycket lika ut, men varje släkte och art har sina typiska karaktärer som skiljer dem åt. En av de viktigaste karaktärerna vid artbestämning är öronens längd och form samt utseendet på tragus (öronfliken som sitter inne i örat).
Öronen kan antingen stöta samman i pannan som de gör hos barbastell, Barbastella barbastellus, brunlångöra, Plecotus auritus, eller grålångöra, Plecotus austriacus, eller sitta väl åtskilda som de gör hos övriga arter. På gråskimlig fladdermus, Vespertilio murinus, når örats nedre kant ända ner till mungipan, medan det hos nordfladdermus, Eptesicus nilssonii, finns ett mellanrum mellan mun och öra.
Det finns också några riktigt kluriga arter där man måste studera små detaljer för att kunna avgör vilken art det är. Exempel på sådana arter är mustaschfladdermus; Myotis mystacinus, tajgafladdermus; Myotis brandtii och nymffladdermus; Myotis alcathoe, där det krävs att man tittar på tänderna för säker artbestämning.
Text: Sofia Blank och Johnny de Jong
Viktigt!
Tänk på att alla fladdermöss är fridlysta och de får ej fångas eller störas. Hittar du en död fladdermus på marken, tänk då på att alltid ha handskar på dig när du hanterar djuret vid artbestämning.
För den som vill artbestämma fladdermöss finns nu en digital artbestämningsnyckel som omfattar Sveriges samtliga 19 fladdermusarter.