Möt författaren till Kräftdjur: Krill-tiofotade kräftdjur
Här möter vi Matz Berggren, författaren till boken Kräftdjur: Krill-tiofotade kräftdjur. Matz är seniorforskare vid institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet och har ett specialintresse av kräftdjur.
Vad är det som gör tiofotade kräftdjur intressanta, enligt dig?
Det mest fascinerande är deras anpassningsförmåga – de finns i de mest skilda miljöer och kan vara både generalister och specialister. I tropiska vatten lever till exempel räkor i familjen Palaemonidae i nära samspel med andra ryggradslösa djur, som sjöpungar, musslor eller svampdjur – ofta som så kallade ”mating pairs”. I svenska vatten finns exempel som ärtkrabban (Pinnotheres pisum), som lever inne i stora musslor som hästmussla (Modiolus modiolus). Många arter har dessutom färgteckningar och mönster som ger dem ett effektivt kamouflage eller mimicry för att smälta in i sin omgivning.
Hur ser det sociala livet ut bland dessa arter – samarbetar de, slåss de, bygger de bon?
Det finns många spännande exempel på hur det sociala livet skiljer sig mellan arterna. Räkan Pandalus borealis, vår vanliga nordhavsräka, lever i stora stim, medan hästräkan (Crangon crangon) ofta ligger nergrävd i sand- och dybottnar. Den europeiska hummern (Homarus gammarus) är ensamlevande och försvarar sin bohåla, medan krabbtaskan (Cancer pagurus) tolererar andra krabbor i sin närhet.
Finns det arter med särskilt märkliga beteenden?
Vissa krabbor som rör sig långsamt har utvecklat ett aktivt kamouflage – de fäster delar av växter och svampdjur på kroppen för att likna sin omgivning. Honor av krabbtaskan (Cancer pagurus) kan dessutom vandra långa sträckor, upp till 30–40 km, för att släppa sina larver i rätt miljö.
En räka är ju också en kräfta men vi äter inte räkor på kräftskivan så vad menar vi när vi pratar om tiofotade kräftdjur?
Tiofotade kräftdjur har, som namnet antyder, fem par ben – alltså tio totalt – där det första benparet ofta är försett med klor. Flera av de andra benen kan också ha kloliknande funktioner. Ordet "kräftskiva" syftar traditionellt på en fest där man äter insjökräftor, men självklart kan man även ha kräftskiva med havskräftor. För andra arter är det vanligt att man talar om "räkfrossa", "hummermiddag" eller "krabbfest" för att specificera. Alla dessa djur tillhör ordningen Decapoda (tiofotade kräftdjur), som delas in i olika infraordningar, till exempel räkor, humrar, eremitkräftor och krabbor – så de är alla nära besläktade.
Varför är det viktigt att dokumentera och förstå denna grupp? Finns det arter som är särskilt viktiga för naturvård eller forskning?
Tiofotade kräftdjur är en viktig födokälla för både marina djur och människor. De är också ekologiskt viktiga – deras närvaro eller frånvaro kan säga mycket om hur ett ekosystem mår. Vissa arter är hotade eller invasiva, och det är viktigt att följa deras spridning. Räkorna till exempel har stor ekonomisk betydelse, och ett bortfall på grund av exempelvis havsuppvärmning skulle drabba både ekosystem och fiskerinäring hårt.

Hur kan boken användas i naturvårdsarbete? Finns det arter som fungerar som indikatorer på miljötillstånd?
Boken kan fungera som ett verktyg för att bättre förstå och övervaka marina livsmiljöer. Många tiofotade kräftdjur är känsliga för miljöförändringar – deras minskning eller försvinnande kan vara ett tydligt tecken på att något är fel. Exempelvis kan räkor försvinna till följd av temperaturförändringar, vilket påverkar hela näringskedjan. Genom att kartlägga deras förekomst kan man upptäcka och följa förändringar i miljön i tid.
Var och hur hittar man tiofotade kräftdjur? Kan man själv ge sig ut och hitta någon av arterna i boken?
Ja, de finns i alla typer av vatten – kust, utsjö och insjö, både i salt- och sötvatten. Vissa arter är svåra att hitta eftersom de lever djupt, i skrevor på berg och stenbotten eller nergrävda i botten. Men några är lätta att se – till exempel strandkrabban, som barn ofta fångar med håv på sommaren, eller tångräkorna bland algerna. I sötvatten kan man hitta insjökräftan, och i havet fiskas hummer på hösten.
Upptäckte ni några nya arter under arbetet med boken?
Vi gjorde inga helt nya upptäckter under själva arbetet med boken, men under Svenska artprojektets inventering av Västerhavet hittades tjockhårskrabban (Pilumnus hirtellus) för första gången i Sverige, samt flera sällsynta arter.
Nyfiken på boken? Du hittar den i Nationalnyckelns webbshop