Det finns böcker som har betytt mycket i våra liv. Det kan vara böcker vi har läst som barn eller vuxen, fack- eller skönlitteratur. I Bokstafetten lyfter personal, forskare och studenter på SLU fram några av sina största läsupplevelser.
I samband med att den som har stafettpinnen presenterar sina böcker invigs en utställning med de valda böckerna. Utställningen alternerar sedan mellan biblioteken i Umeå, Alnarp och Uppsala. Den som har haft stafettpinnen skickar uppdraget vidare till nästa person som väljer ut sina böcker.
Vera Vicenzotti är universitetslektor vid institutionen för stad och land, avdelningen för landskapsarkitektur. Hon presenterar sina böcker och inviger sin utställning onsdag 4 mars kl 12:10 i biblioteket i Ulls hus, Uppsala.
Bokstafetten nr. 4: Vera Vicenzotti, universitetslektor
När jag valde böckerna var jag långt ifrån lika systematisk som vissa tidigare deltagare i denna bokstafett. När jag tänker efter kan jag identifiera några teman som kan ha styrt mitt val.
För det första valde jag böcker som har varit viktiga för mig i olika skeden av mitt liv, både i min personliga och akademiska utveckling. För det andra, och detta hänger nära samman med det första, valde jag böcker som jag har läst för många olika syften. Vissa böcker är strandläsning, vissa behandlar existentiella teman, vissa har hjälpt mig att fly verkligheten, andra har fört mig närmare den. För det tredje har jag läst böcker på tyska, italienska, engelska och svenska under hela mitt liv, något jag är lite stolt över, men mestadels bara glad över! Slutligen, när jag förberedde mitt bidrag till denna bokstafett, slogs jag återigen av det nära sambandet mellan läsning och skrivande.
Krabat av Otfried Preußler
Som barn läste jag många böcker av Astrid Lindgren. Men att rekommendera dessa böcker i Sverige kändes lite som sälja sand i Sahara. Så jag valde att inleda min lista med denna utmärkta bok. Jag var i tidiga tonåren när jag läste den, liggande hemma med hög feber. Min feberförhöjda fantasi gjorde att bokens mörka och täta atmosfär verkligen gick under huden på mig – och stannade där.
Romanen Krabat utspelar sig i 1700-talets Lausitz i nordöstra Tyskland och berättar historien om en föräldralös pojke med samma namn. Vid 14 års ålder tas han om hand av en mystisk mjölnare för att arbeta som hans lärling. Det blir snart klart att kvarnen är en plats för mörk magi: de andra lärlingarna är inte bara mjölnare, utan också trollkarlar. Till en början trivs Krabat med sin lärlingsplats. Han fascineras och lockas av den makt han har fått över andra människor genom magi. Men han inser snart att kvarnen styrs av strikta regler och en kuslig makt. Varje år på nyårsafton måste en av gesällerna dö i mästarens ställe, vilket ger honom ytterligare ett år att leva. När det är hans väns tur inleder Krabat en lång kamp mot de mörka krafterna.
Denna roman om att bli vuxen behandlar många teman. Den utforskar vänskap och kärlek, makt och frestelser, mod och motstånd. Dessa ämnen är typiska för en genre av barnböcker som jag växte upp med i 1990-talets Tyskland. Dessa romaner behandlar och får dig att reflektera över de grymheter som begicks av och under nazistregimen i Tyskland ur ett barns perspektiv. Att Krabat hamnade på min topp 10-lista beror delvis på den här genrens inflytande på min moraliska och politiska kompass. På ett lättsammare plan var Krabat också den första kärlekshistorien jag uppskattade. Kärleken som beskrivs i boken är lika öm som kraftfull. I slutändan är det kärleken som befriar Krabat och hans medlärlingar och gesäller.
Bergtagen av Thomas Mann
Under mina sista år på gymnasiet hade jag blivit en outhärdlig boksnobb. Att läsa klassiker handlade lika mycket om att njuta av litteratur som om att odla en viss självbild och känsla av tillhörighet. Min bästa vän vid den tiden läste liknande böcker, och vi kände att detta skiljde oss från tjejer som, enligt vår uppfattning, bara var intresserade av killar, smink och shopping. Jag försöker att inte döma mig själv för hårt för detta ungdomliga snobberi. Istället skrattar jag tyst när jag tänker på att mitt yngre jag skulle ha hånat de böcker jag läser idag.
Bergtagen berättar historien om Hans Castorp, en ung ingenjör från Hamburg, som besöker sin sjuka kusin på ett sanatorium i Davos, Schweiz. Castorp planerar ursprungligen att stanna bara en kort tid, men han blir fascinerad av det mystiska sanatoriet och skjuter upp sin avresa gång på gång när hans hälsa försämras. Till slut stannar han där i sju år. Under sin långa vistelse möter Castorp olika karaktärer som representerar en mikrokosmos av förkrigstidens Europa. När romanen avslutas bryter första världskriget ut och Castorp anmäler sig som frivillig till militärtjänst. Boken slutar med antydningen att han kanske inte kommer att överleva slagfältet.
Jag minns inte mycket av vad som händer i boken. Men Manns beskrivningar av de irrationella aspekterna av den mänskliga psyken har fastnat i mitt minne. Jag minns huvudpersonens inre monologer om trivialiteter och hur andra kanske dömer honom, och hur han vet att han inte borde bry sig, men ändå gör det. Kanske var det denna skildring av inre osäkerhet, och kontrasten mellan vad man vet att man borde vilja och vad man faktiskt vill, som talade till min tonåriga jag. Kanske var jag mer intresserad av pojkar, smink och shopping än jag ville erkänna, även för mig själv?
Harry Potter-serien av J. K. Rowling
Det är inte direkt originellt att ta med Harry Potter på listan. Många, om inte alla, av er känner säkert till att serien skildrar livet för tre elever på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom: den unge trollkarlen Harry Potter och hans vänner Ron Weasley och Hermione Granger. Den övergripande handlingen handlar om Harrys konflikt med Lord Voldemort, en mörk trollkarl som strävar efter att uppnå odödlighet och förslava alla trollkarlar och icke-magiska människor.
Böckerna har hamnat på listan, inte främst för att jag gillade och slukade dem (vilket jag gjorde), och inte heller för att jag tycker att de har varit genredefinierande (vilket de utan tvekan är), utan för att de för mig representerar min transnationella karriär: hur jag har bott i olika europeiska länder under längre eller kortare perioder och hur jag har försökt lära mig språk. Jag introducerades till Harry Potters värld under ett Erasmusutbyte i Milano, Italien, för ungefär 25 år sedan. Jag hade inte hört talas om böckerna tidigare, men en vän rekommenderade dem till mig och lånade mig sina exemplar. Det fanns bara ett problem: hennes böcker var på italienska! Ändå läste jag dem, vilket förbättrade min italienska avsevärt. Jag använde samma trick för att förbättra min engelska och svenska, och nu läser jag böckerna igen, den här gången på tyska, för att hjälpa mina barn med deras tyska. Okej, Harry Potter är kanske inte det mest originella valet – men när man har böckerna i serien på fyra olika språk i sin bokhylla känns det som ett brott att inte nämna dem!
Night Waking av Sarah Moss
För säkerhets skull tänkte jag att jag skulle lägga till en bok av ett annat slag. Min svåger rekommenderade Sarah Moss bok Night Waking till mig för bara några år sedan. Vi pratade på en familjeträff när jag nämnde hur trött jag var efter ändlösa nätter då jag hållits vaken av mina småbarn. Han mindes den här känslan av djup trötthet och rekommenderade boken. Tack, Neil!
Night Waking berättar historien om Dr Anna Bennett, en historiker och mamma som kämpar för att balansera de ständiga kraven som moderskapet ställer med sina egna akademiska ambitioner. Tillsammans med sitt sömnlösa barn och sin sjuåriga son som är besatt av döden har Anna och hennes man Giles flyttat till en avlägsen skotsk ö så att Giles kan övervaka lunnefågelpopulationen och Anna kan avsluta sin bok om 1700-talets syn på barndomen. Men när hon plötsligt rycks bort från sitt liv som akademiker i Oxford blir Anna en hushållsslav som kämpar med Giles om dyrbar ledig tid från barnomsorgen. När hennes son hittar ett skelett av en baby begravt i trädgården blir Anna besatt av att avslöja öns turbulenta förflutna. Men på grund av den extrema sömnbristen börjar hennes eget liv falla sönder: hennes äktenskap belastas av hemlighetsmakeri, hennes barns beteende blir alltmer oberäkneligt och hennes självkänsla går sönder.
När jag läste om en medelålders kvinna, en mamma och en akademiker i en situation som var så lik min egen, kände jag genast igen mig i huvudpersonen. Sarah Moss roman var min första medvetna kontakt med feministisk litteratur, och jag tyckte det var tröstande och stärkande att inse att mina privata kampar faktiskt var politiska. Jag blev så inspirerad av boken att jag hänvisade till den i ett kapitel som jag bidrog med till en antologi om kvinnor inom skandinavisk landskapsarkitektur.
The Broken Earth-trilogin av N. K. Jemisin
Trilogin Broken Earth av N. K. Jemisin består av tre romaner: The Fifth Season, The Obelisk Gate och The Stone Sky. Jag kunde inte välja bara en; enligt min mening bildar de en enda, oskiljbar berättelse. Genren kan kanske bäst beskrivas som spekulativ fiktion, och handlingen utspelar sig i en dystopisk klimatfantasi på ”The Stillness”, en superkontinent som plågas av apokalyptiska seismiska katastrofer som kallas ”säsonger”. Berättelsen följer tre kvinnor – Essun, Damaya och Syenite – som har förmågan att manipulera geologiska krafter, en gåva som både upprätthåller och hotar dem. När världen balanserar på randen till kollaps på grund av en katastrofal spricka, avslöjar deras resor djupt rotade orättvisor i samhället och de stora ansträngningar de måste göra för att överleva.
Jag började läsa den här boken utan att ha någon klar uppfattning om vad jag gav mig in på. Denna öppenhet gjorde mig särskilt mottaglig, liksom det faktum att jag var långtidssjukskriven. För att underlätta min återhämtning tog jag ofta långa promenader medan jag lyssnade på ljudböcker. Jag minns att jag omedelbart drogs in i boken av flera skäl. Det främsta var inledningen:
Let’s start with the end of the world, why don’t we? Get it over with and move on to more interesting things.
Dessutom tyckte jag att den andra personens berättarröst som användes för Essuns historia var fascinerande. Jag hade aldrig stött på detta retoriska grepp tidigare, och jag tyckte att det tillförde en extra dimension av närhet och intimitet. Världsbygget är också utsökt, och Jemisin balanserar mästerligt karaktärsutveckling och handling. Den främsta anledningen till att denna bok hamnade på min lista är dock att den också kan läsas som en berättelse om det komplicerade förhållandet mellan en mor och en dotter utan att karaktärerna reduceras till sina roller. Essun är en medelålders kvinna med ett förflutet, kärleksintressen, bekymmer, vänner och ansvar. Allt detta är mycket relaterbart, men det är en historia som sällan berättas, särskilt inte i de fantasyböcker jag hittills läst.
Bibeln
Tja, vad ska jag säga? Det känns lite konstigt att ta med Bibeln på listan, med tanke på att vi sällan diskuterar vår tro i våra sekulära samhällen, särskilt bland akademiker som gärna ser sig själva som kritiska och rationella varelser. Men när jag stod framför min bokhylla hemma och funderade på vilka böcker jag skulle ta med i stafetten, fastnade min blick på Bibeln.
Vid närmare eftertanke är det dock uppenbart att Bibeln är den mest betydelsefulla samlingen av religiösa texter inom judendomen och kristendomen. Med en litterär tradition som sträcker sig över två årtusenden är den ett av de mest inflytelserika verk som någonsin skrivits. Den sägs också vara världens mest sålda bok, med en uppskattad total försäljning på över fem miljarder exemplar. Bibeln har därför haft ett stort inflytande, särskilt i västvärlden, och bidragit till utvecklingen av västerländsk lagstiftning, konst, litteratur och utbildning.
Så kanske är det inte så konstigt att Bibeln finns med på min lista. Oavsett om man är troende eller inte är det svårt att undgå dess inflytande: jul och påsk, The Life of Brian och kanske till och med Matrix-trilogin, Leonard Cohens Hallelujah och Händels Messias, osv. Bibeln har alltså definitivt format den kultur jag växte upp i. Men den har också format min värdegrund, vilket jag tycker passar mycket bra ihop med att vara en kritisk akademiker. Amen.
Cities Without Cities: An Interpretation of the Zwischenstadt av Thomas Sieverts
Denna bok finns med på listan eftersom den var central för den diskurs jag analyserade i min doktorsavhandling. Thomas Sieverts är en tysk arkitekt och stadsplanerare, en reflekterad praktiker och professor vid ett tyskt universitet. Hans kanske mest inflytelserika bok heter Zwischenstadt, vilket bokstavligen översätts till mellanstad eller mellanliggande stad. Den beskriver hur den traditionella, kompakta europeiska staden upplöses i landsbygden och ger upphov till nya typer av landskap där, enligt honom, majoriteten av människor bor, men som sällan planeras eller utformas.
I min avhandling analyserade jag kulturella och politiska idéer och ideologier kring olika ståndpunkter och planeringsmetoder för dessa mellanliggande landskap. Den här boken finns med på min lista eftersom den är en av de böcker jag har läst och återkommit till oftast i mitt liv. Jag anser också att den är ett utmärkt exempel på hur belästa, reflekterande praktiker inom arkitektur och planering kan bidra med värdefulla idéer och föra debatten framåt. Lustigt nog insåg jag först efter ett par år in i projektet varför jag var så fascinerad av Sieverts idéer och att mitt engagemang i dem hade en nästan terapeutisk effekt på mig. Jag växte upp i nordvästra Tyskland, i ett platt, trädlöst och ganska tråkigt landskap, i byn Kleinenbroich som ligger inklämd mellan närliggande städer och andra lika trista byar. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma där. Jag tyckte att det var dystert, kärlekslöst och fult. Sieverts idéer hjälpte mig att förstå varför.
Critique of the Power of Judgment av Immanuel Kant
Medan Sieverts bok är lättläst är Critique of Judgement allt annat än det. Boken publicerades 1790 och presenterar Kants syn på estetik och teleologi. Critique of Judgement är den tredje och sista av Kants tre kritiker; de två första är Critique of Pure Reason, som behandlar metafysik och epistemologi, och Critique of Practical Reason, som behandlar etik.
Precis som Bibeln finns denna bok med på min lista eftersom det är nästan omöjligt att vara akademiker utan att påverkas av Kants idéer. Under de senaste åren har jag blivit alltmer intresserad av estetikens roll inom landskapsarkitekturen. Oavsett om man anser sig vara kantian eller motsätter sig hans idéer kan man inte undgå att påverkas av Kants idéer inom den filosofiska estetiken. Men boken finns med på min lista av en annan, mer personlig anledning. Jag hade turen att få socialiseras in i det akademiska livet i en nästan idealisk miljö. Redan under mina första år som doktorand fick jag delta i läsgrupper med min professor, doktorander och föreläsare. I en sådan grupp satte vi oss som mål att läsa Kant’s Critique of the Power of Judgement). Jag minns fortfarande hur mycket jag njöt av våra diskussioner, när vi läste viktiga passager mening för mening och pratade i timmar. I efterhand skulle jag säga att denna erfarenhet förstörde alla andra yrken för mig än att bli akademiker.
The Archaeology of Knowledge av Michel Foucault
Denna bok har också varit avgörande för min forskning, och precis som de två föregående har jag läst den under min tid som doktorand. Men medan Critique of Judgement symboliserar glädjen i att läsa svåra böcker tillsammans med andra, symboliserar denna bok för mig en forskares ensamhet: otaliga timmar av läsning, skrivande, kampen mot frestelsen att göra andra saker, att lida av bluffsyndromet ... Men den representerar också hur givande det känns att inte ge upp. Detta var också min första erfarenhet av den distinkta skrivstilen hos franska intellektuella. Medan det kändes som att göra matematik med ord när jag läste Kant, kändes det mer som att tänka med magen när jag läste Foucault. Jag experimenterade med olika sätt att läsa Michel: i stället för att försöka förstå varje mening läste jag snabbt och lät idéerna skölja över mig. Jag läste på kvällen, med ett glas franskt rött vin i handen. Att läsa Foucaults prosa hjälpte mig att inse att det finns många olika effektiva sätt att skriva, en idé som fascinerar mig. Jag hoppas att det kommer att uppmuntra mig att utveckla mitt eget skrivande så att jag en dag vågar skriva farligt, för att parafrasera James Joyce.
Aesthetic Creation av Nick Zangwill
Under årens lopp har jag utvecklat mitt eget system för anteckningar i akademiska böcker. Jag understryker intressanta passager, markerar viktiga passager med hakparenteser och använder utropstecken för särskilt insiktsfulla delar. Jag använder en liten färgad fyrkant för att markera en fras eller mening där jag gillar språket, ordvalet eller formuleringen. En energiskt ritad blixt markerar ett fel, eller vad jag identifierar som ett fel, ett felaktigt eller tvivelaktigt argument, medan en smiley signalerar att en tanke eller en fras fick mig att le, eller till och med skratta högt, vilket faktiskt händer ibland, även när jag läser akademiska texter.
Zangwills bok är full av understrukna passager, hakparenteser, utropstecken och smileys. Vill du ha en liten smakbit från förordet?
This book falls comfortably in what was the mainstream trend of aesthetics in Western philosophy since Plato. This tradition is now widely thought to be passé. Some readers will think that an aesthetic approach to art is ‘conservative’; but I do not care much about that. One generation’s conservative is the next generation’s radical, and vice versa.
Åh, att vara en så självsäker författare! Det är dock osannolikt att jag någonsin kommer att ha samma självförtroende som en vit, medelålders filosofiprofessor. Jag är inte säker på att jag vill det heller. Vad jag däremot vill är att fortsätta läsa och fylla marginalerna i den här och andra böcker med mina små symboler.
Tidigare deltagare i Bokstafetten
Läs deltagarnas egna presentationer av sina boktips nedan.
De två tidigare hållarna av stafettpinnen har redan påtalat hur svårt det varit att välja tio böcker, så jag nöjer mig med att bara instämma. I alla fall har jag satt upp två kriterier, som hjälpt mig att nå en meningsfull lista.
Dels ska boken vara värd att uppmärksamma idag och äga någon slags relevans för en publik. Jag må ha varit en hängiven läsare av En ding ding värld på 90-talet, men det skulle liksom inte ge publiken så mycket att jag berättar om det.
Dels ska boken haft en verkan. Boken ska alltså ha spelat roll för hur jag ser på världen, och jag skulle i någon mening ha varit annorlunda som människa förutan den. Utan det här kriteriet kunde man lika gärna ha bett Chat GPT om en lista.
I övrigt har min beredning av listan sammanfallit med att Sveriges kulturkanon presenterades, vilket ju manade till reflektion kring vad som gör en lista intressant och meningsfull.
Förresten – vad svårt det varit att välja!
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf (1914)
Det blir endast ett verk med klassikerstatus på den här listan – den olyckliga berättelsen om Jan i Skrolycka. När dottern flyttar till storstan blir han galen och tror sig vara kejsare. Den tidigare beskedlige backstusittaren ses nu på bygden med läderkaskett, silverknoppad käpp och pappstjärnor på bröstet. Han sjunger: Kejsarinnans fader / Han är så hjärtans glader, och omgivningen spelar till en början med i hans storslagna men oroväckande fantasi.
En mängd analyser kan vecklas ut ur den här berättelsen: om generationskonflikter, om makt och hierarkier, om familjerelationer, om psykisk sjukdom. För mig handlar berättelsen om hur svåra omständigheter i livet kan tvinga fram fantasivärldar, och ännu mer om hur ont det gör när fantasins tröst till slut rycks ifrån en. Jag tänker att vi alla på något sätt har en kejsare i oss.
Vålnadernas historia: spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen av Magnus Västerbro (2019)
Jag tror inte ett dugg på spöken, men jag är omåttligt intresserad av dem. Jag hade kunnat säga att ämnet är en ingång till större frågor och resonemang om människans förgänglighet och förhållande till sorg och död, men i grunden handlar nog intresset ännu mer om att se ett slags underhållande tjusning i andevärldens mörker.
För oss fängslade skeptiker på vilka andevärlden utövar en dragningskraft är Vålnadernas historia en skräddarsydd läsning. Författaren redogör för hur den västerländska tron på ett liv efter döden har sett ut under olika epoker. Men en berättelse om spöktrons historia är lika mycket en berättelse om skeptikernas historia. Tydligen verkar det under nästan alla tider ha funnits enstaka människor som hårdnackat vägrat tro på andevärlden. Även i de mest religiöst och kyrkligt maktfullkomliga sammanhang har det förekommit människor som sagt: När man dör är det slut, punkt. I 1400-talets England fanns till exempel en tygberedare vid namn Thomas som på tvärs mot alla normer trotsigt menade att kropp och själ tar slut tillsammans, som när ett ljus släcks. För detta dömdes han till skamstraff och hotades med bålbränning. Ändrade han uppfattning? Det tror jag inte.
Om undran inför samhället av Johan Asplund (1970)
Av den litteratur jag tog mig igenom som doktorand är Johan Asplunds kortfattade lilla skrift den jag hoppas starkast har vaccinerat mig mot att förstelna som forskare. Varje gång jag tänker på Om undran inför samhället väcks en drift hos mig att … ja, undra.
Det som framför allt stannat hos mig är Asplunds tanke om aspektseende – att se något som något annat. Ett aspektseende behövs för de företeelser i vår värld som kan uppträda i olika skepnader och betydelseformer, och därför inte kan reduceras till absolut fastslagna sanningar. Sociala fenomen, till exempel vardagliga beteenden, är sådana företeelser. En typisk Asplund-fråga: Vad betyder det att säga hej till någon? Trots att boken begränsar sig till sociologins område har den gjort avtryck i mitt förhållande till vetenskap överhuvudtaget. Är det förresten inte en stillsamt vacker titel?
Aliide, Aliide av Mare Kandre (1991)
I konkurrens med Stig Dagerman får Mare Kandre platsen som representant för den där fasen vissa av oss går igenom (och kanske aldrig fullt ut lämnar) som handlar svårmod, depp och weltschmerz. På ytan är Aliide, Aliide en uppväxtskildring om en åttaårig flicka i ett svenskt höghusområde, möjligen på 70-talet. Vad den kanske egentligen handlar om är den där krypande känslan av främlingskap inför en omvärld som i grunden är absurd. Kandres uttryck kan beskrivas som lyriskt med en egensinnig skitighet:
Men barnen här gjorde annars inte så mycket väsen av sig. De var av en förhållandevis förskrämd, tystlåten sort, och om vintrarna gick de alla klädda i små lustiga stickade luvor som luktade cigarettrök och spenat.
Jag vet att för många läsare är den här boken för mycket – för mycket intryck, för mycket utropstecken och versaler, för mycket stil och ångest omvartannat. Ja, den är känslotung och uttrycksfull och gesterna är stora, men för vissa av oss har det funnits en tid i livet som varit utmärkt för just den här typen av berättelse.
Architecture Depends av Jeremy Till (2009)
Så här ett antal år senare kan jag se en del tveksamheter i den här boken. Bland annat kan jag tycka att författaren gör något av en halmgubbe av professionen arkitekt. Icke desto mindre var Architecture Depends en sensation när jag som arkitektstuderande först läste den. Jag ville kunna tänka om arkitektur bortom frågor om ”fint” och ”fult”, men hade inte riktigt språket eller perspektiven.
Jeremy Till driver tesen att slumpmässighet är en stark faktor i både utformning och bruk av arkitektur. På ytan är det en billig tes – men de 200 sidor författaren lägger på att vrida och vända på den var för mig som att göra en ögonoperation för att se mer och bättre. Boken är fortfarande en del av min syn på design, vare sig vi pratar om byggnader och utemiljöer eller hela städer.
Vinden på marken av Harry Martinsson (1964)
Den här platsen skulle först ha upplåtits åt Tomas Tranströmer, men han är så sönderkramad och överöst med priser, och att lyfta fram honom vore att sparka in en öppen dörr. Som anställd på ett lantbruksuniversitet ville jag i alla fall förevisa något av det jag upplevt som starkast vad gäller skog och mark i litteraturen. Det sker med Harry Martinssons korta samling säregna och stilfulla observationer. Så här beskrivs hur en räv vintertid sticker tungan i en översnöad myrstack och plågas av de yrvakna, ilskna krypen:
Detta upprepas tills tungan är öm och ond och räven i sin helhet någorlunda mätt eller åtminstone stillad. Han slickar sig med den ömma tungan varsamt runt käften. Svårt är livet för ett djur. Bitter är skogarnas fräna nödmat.
Efter att en gång ha läst Vinden på marken har det hänt att jag liksom hamnat i ett Harry-tillstånd och betraktat natur med hans egendomliga blick. Det är med hans ord som jag varje år upplever lukten av jord i april och tänker på den som ”råskön” och ”saklig”.
Mjölk och människor av Matilda Josephson (2024)
Folk svimmade när Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur, men jag bryr mig inte nämnvärt förrän en serietecknare får priset. Dessvärre sker det nog inte under min livstid. Hursomhelst kunde jag ha fyllt hela den här listan med nedslag från den bildningsresa vars slutstation heter serienörd. Det börjar med folkhemmiga sommarstugeserier som Åsa-Nisse och Fantomen, går via icke rumsrena Pyton, och leder över tröskeln till Galago och den seriekonst som numera anses kvalificera för kultursidorna.
Mitt val av ett nutida album får representera en bredare beundran av serieskapare som kommit och gått – bland andra Joakim Pirinen, Nina Hemmingsson, Lena Ackebo, Max Andersson och David Nessle. Att Mjölk och människor slår an något hos mig handlar inte bara om serieformatet, utan också om att jag liksom huvudpersonen själv satt i kassan på Ica i tonåren. På ett träffande och medryckande sätt visar Josephson upp livsmedelsbutiken som en offentlig scen på vilken ett galleri av människor och deras öden passerar och möts. Butiken blir ett litet kosmos av mellanmänskliga beteenden som är ibland tragiska, ibland komiska och oftast tragikomiska. Det är precis som jag minns det.
Skuggan på världens botten och andra berättelser av Thomas Ligotti (2012)
Här har vi listans smalaste bok, som borde intressera ganska få i publiken. Skräck är något av en älska-eller-hata-genre, och om du tycker skräck är löjligt eller för hemskt bör du glömma namnet Thomas Ligotti. Själv är jag frälst.
Ligotti brukar knytas till alternativa litterära strömningar som the new weird och speculative fiction. Han tar vidare H.P. Lovecrafts så kallade ”kosmiska skräck”, som i grunden bygger på fasan inför insikten att du som människa i grunden är helt obetydlig. En annan genrebenämning på Ligotti kunde vara ”livsåskådnings-skräck”.
Han är svår att läsa och svårare att beskriva, Ligotti. Som exempel består en berättelse endast av en lång beskrivning av en nedlagd fabrik och dess oroväckande produktion, som ”en utsökt prydlig speldosa som, när den öppnades, utstötte ett kort gurglande eller sugande ljud som efterliknade en döende individs dödsrossling.”
Jämfört med en effektiv dramaturg som Stephen King kan Ligottis verk istället liknas vid suggestiv poesi. Tänk dystra blyertsskisser av utkantsstäder, i gränslandet mellan höst och vinter. Tänk sinnesstämning snarare än chock. Tänk dig skräckberättelser byggda på den isande tanken att ditt liv kanske fullständigt saknar mening.
Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde av Jonna Bornemark (2018)
Dessvärre missade jag när Jonna Bornemark nyligen gästade SLU:s Studium Generale. Kanske tröstar jag mig med att repetera denna kritik av mätbarhetssamhället och vår tids övertro på siffror, statistik, spalter, kolumner, utvärderingar, kvalitetsindex, betygsskalor, stegräknare och så vidare. Vi behöver för all del mäta saker, men frågan är om vi inte samtidigt riskerar att göra oss blinda för det omätbara.
En aspekt av boken som stannat hos mig är de många egna och lånade uttryck som sätts i verket – förpappring, livsdränering, begreppsimperialism, och modernitetens avförtrollning av världen. Att möta dessa var att känna: Precis såhär har jag ju tänkt – jag visste bara inte om det förrän nu.
Lyckad nedfrysning av herr Moro av Andersson, Boman & Borbás (red.) (1992)
Om du arbetar på universitet är det inte osannolikt att du var ett lillgammalt barn, och du missar inte heller en chans att påtala hur du som liten självklart öppnade böcker ovanför din åldersnivå. Även om jag bara var något yngre än den tänkta målgruppen blir den här boken mitt claim to intellektuell brådmogenhet. För det var så det kändes att bläddra i den – som om man stulit ett passerkort och klivit in någonstans där barn inte var behöriga.
Frågan är om inte Lyckad nedfrysning av herr Moro går över en gräns vad gäller vad unga människor borde exponeras för. När jag öppnar boken efter 30 års uppehåll slås jag av dess ofiltrerade mörker. Skolungdomar skulle alltså ta del av svartvita fotografier av dödstraff, lynchningar, krigsbrott och bokbål. Ohyggligheterna varvas med texter av namn som Nietzsche, de Beauvoir och Freud, med Jesu Bergspredikan, de mänskliga rättigheterna och fotot där Einstein räcker ut tungan.
Men trots – eller på grund av – bokens chockverkan uppfattar jag den fortfarande som ett slagkraftigt initiativ för bildning och humanism. Jag läste en krönikör som menade att i en tid före internet blev Lyckad nedfrysning… ”ett rykte och en sägen” bland ungdomar i delar av landet som inte tilldelats boken. Det är inte bara vad gäller teknologi som tiden känns avlägsen – vore det ens politiskt möjligt med ett liknande djärvt humanistiskt initiativ idag?
Vi som växte upp under 80- och 90-talet minns en skolgång med kampanjer, temadagar och olika insatser som Stoppa sabbet, Om detta må ni berätta ... (eller det bortglömda initiativet Släng kniven). Av alla kampanjer från den här tiden är det ingen tvekan om vilken som har gjort starkast avtryck i mig.
Här trodde jag i min enfald att det skulle bli enkelt att välja ut tio böcker och skriva några rader om dem. Återigen så blir man nedtagen på jorden. Nedanstående lista är ett lapptäcke av sista-minuten-ändringar och självklara kandidater. Något som inte hade gått upp för mig när jag tog emot uppdraget var hur otroligt personligt det skulle bli. Jag är långt ifrån den enda som har läst böckerna på min lista, ingen bok förefaller som speciellt okänd. Ändå så väger jag över varje titel. Vad ska folk tänka? Hur bra är den här boken egentligen? Hur framstår jag genom mina val?
Till slut bestämmer jag mig för de här böckerna som både har följt med mig under min uppväxt och som har stått ut från resten nu när jag läser som vuxen. Det kan jag inte förändra. Alla har på något sätt etsat sig fast i mitt sinne och jag tänker på dem ofta.
Nåväl, håll till godo kära läsare för jag bjuder på mig själv. Ni får väl tycka vad ni vill!
Böckerna jag minns från min barndom, som jag anser har format min uppväxt och har följt med mig långt efteråt.
Loranga, Masarin och Dartanjang och Loranga Loranga, Barbro Lindgren
Böcker från min barndom som ligger mig nära om hjärtat. Jag minns hur min mamma högläste för mig när jag var liten tills vi båda kiknade av skratt. Barbro Lindgren uppfinner den mest absurda värld som inte uppfattar något som speciellt uppseendeväckande. Fylla garaget med vatten så man får en pool? Självklart. En farfar som är så gammal så han blev en fågel? Inget konstigt med det. Vad sägs om 1000 tigrar som helt plötsligt dyker upp ur skogen och försvinner lika oförklarligt? Låter som en helt vanlig dag. Närheten till fantasin och det skogstokiga är något som har följt med mig långt efter mammas lässtunder.
Bilbo – En hobbits äventyr, J.R.R. Tolkien
Ett av mina misslyckanden som läsare är att jag har läst alldeles för lite Tolkien. Den här boken har jag dock läst flera gånger. Kanske har den här boken vart lite extra viktig för mig då jag kan dra en del paralleller till mig själv som tonåring? Att gå från att vara väldigt hemmakär till att kasta sig ut och resa land och rike runt med scouterna, först till läger och sedan förbundsmöten. Bilbos historia må vara storslagen men kärnan är att våga lämna bekvämligheten och det familjära, det är något som jag tycker att vi alla bör utsätta oss för någon gång i våra liv.
Harry Potter och Fenixorden, J.K. Rowling
Jag har läst Harry Potter-böckerna både framlänges och baklänges fler gånger än vad jag kan minnas. Den främsta symbolen för bokslukeriet jag sysslade med som barn. Jag minns att jag lånade böckerna av grannar och vänner för att täcka upp bristerna på det lokala biblioteket. Den femte boken; Harry Potter och Fenixorden med sina 993 sidor blev huvudman i en tävling mellan mig och min vän Tage om vem som kunde läsa den snabbast. Mitt rekord är sex dagar och jag kan även konstatera att Tage läser snabbare än mig.
Tintin, Hergé
Får man skriva in tecknade serier på den här listan? Jag gör det. Under min uppväxt så har serietidningen varit konstant närvarande. Från Bamse till Fantomen. Pappas samlaralbum av Hälge, Kalle och Hobbe och Lucky Luke är ordentligt genomlästa men det är Hergés Tintin som är viktigast för mig. Mysterier och äventyr i kombination med skämt och små konstverk i varje serieruta gör att Tintin reser sig över resten. Hemma pryds min vägg av albumomslaget till ”Den svarta ön” och det nog hade väl varit tillräckligt för att kvala in sig på den här listan. Att få följa med Tintin, kapten Haddock och Milou är alltid en mysig stund och när jag läser de nu som vuxen ökar min uppskattning för dem. Jag misslyckas i mina försök att kora en favorit.
Skildringar av vår värld, hur hemsk den än må vara. Två böcker som beskriver total kontroll varav en har ett lyckligt slut.
För att kunna leva, Yeomni Park
Yeonmi Parks skildring av sin uppväxt i Nordkorea och flykt därifrån är en bok om nästintill oavbrutet lidande. Jag blir imponerad av hennes enorma styrka när hon gång på gång utsätts för fruktansvärda utmaningar i sitt liv. Yeonmi överkommer allt och lyckas inte bara rädda sig själv utan även sin familj vid blott 13 års ålder. Det är hon, hennes familj och Nordkoreas medborgare som får betala priset som Kim Jong Uns regim utkräver. Ögonöppnande, skräckinjagande och upprörande.
1984, George Orwell
Att skriva upp världens kändaste dystopi på den här listan förefaller kanske lite obildat men det är ändå den som har lämnat störst intryck på mig. För mig är anledningen bakom boken egentligen mer intressant än själva verket. 1984 är stöpt ur sin tid (84 i bokens titel är siffrorna 48 omvänt, året boken skrevs) och George Orwell är en samhällsdebattör mer än något annat i min uppfattning. Trots det lyckas Orwell fortsätta vara relevant ända in i våra dagar med ibland skrämmande träffsäkerhet, där det som var fantasi och symboliska karikatyrer är idag verklighet. Fokus bör dock läggas på Orwells beskrivning av informationssamhället och det är just det här som gör boken evigt aktuell.
Historierna som berör och jag har fastnat för. När man sugs in och inte kan låta bli att vända blad, oavsett anledningen.
Stoner, John Williams
Jag har nog aldrig blivit berörd på samma sätt av en bok som denna. Stoner fick mig att utvärdera vilka böcker man ska lägga sin tid på; vart har den här litteraturen funnits innan och varför upptäcker jag den inte förrän nu? Stoner fick mig att reflektera över mina relationer, privat och arbetsmässigt och stundvis klarade jag inte av att läsa vidare för att det helt enkelt var för jobbigt. Det är den bästa bok jag någonsin har läst.
Osebol, Marit Kapla
Marit Kaplas unika bok där hon intervjuar samtliga invånare i den lilla byn Osebol i Värmland. Att den här boken bjuder på de historier som den faktiskt gör är svårt att ana innan man läser den. Osebols 42 invånare bjuder på lika många livsöden och dessa förenas i det lilla samhället. Jag har aldrig läst en bok som denna, djupt fascinerande och faktiskt väldigt förvånande. När man reser genom vårt avlånga land passerar de små samhällena förbi i hundratals kilometer i timmen och i alla stugor bor människor med sina egna unika berättelser. Osebol är en hyllning till hur olika liv vi lever.
The Last Wish, Andrzej Sapkowski
Fantasy har nog alltid varit min favoritgenre. Det startade på lågstadiet när jag och mina kompisar lekte i skogen på rasterna och var riddare, orcher och trollkarlar. Jag har på senare år fastnat för Andrzej Sapkowskis bokserie om Geralt och Witcher-universumet (som nu har blivit TV-serie och självklart inte är lika bra som böckerna). Sapkowski tar enligt mig en lite annorlunda approach till genren och ger den modernare tappning. Teman som rasism och utanförskap tar stor plats och karaktärerna ställs ofta inför dilemman som sällan har ett bra utfall. Allt detta klätt i en komplicerad värld med sin egen politik, magi och så klart – monster; vad det nu ska betyda.
De tre musketörerna, Alexandre Dumas
Jag har nog en svaghet för Alexandre Dumas historier. Både De tre musketörerna och Greven av Monte Cristo hör till mina favoritberättelser. Om jag ska göra en analys av varför jag fastnar för dem skulle jag säga att Dumas verk handlar båda om självförverkligande: D’Artagnan rider in i Paris med en ful gul häst till allmänhetens åtlöje men gör sig ett namn genom egen kraft och beslutsamhet. I verkligheten tror jag det är för mig mycket enklare än så; kungliga intriger, fäktningsdueller och jakter till häst är ju hur coolt som helst. Måste det vara så mycket svårare än så?
Inte kan jag välja bara tio böcker. Olika böcker har betytt olika saker för mig och jag har haft ett långt liv med massor av läsande av olika texter. Fast gemensamt är just att böcker har betytt mycket för mig. Från tidig ålder när jag hade sådan läshunger att jag råkade knäcka läskoden själv i lekskolan och fick tillåtelse från skolbiblioteket att låna mer än fem böcker eftersom jag slukade dem så fort, till första gången på universitet med den tuffa upplevelsen av att träffa på en text där jag inte alls fattade vad som stod där vid genomläsningen.
Från böcker som hjälpt hjärnan att ta semester i en vecka i en solstol, till böcker där jag känt att texten förändrat mitt sätt att betrakta världen. Och all snabbläsning av rapporter som sammantaget ger ett flygperspektiv över vad som händer. Och alla godnattsagor från Lilla Anna, Findus och Nasse till Harry Potter som direktöversattes vid läsning när mina barn inte kunde vänta på den svenska utgåvan. Nåväl, jag försöker prioritera.
Böcker som betydde något under uppväxten, och som har fått ny mening vid återbesök i medelåldern:
Maria och blå prinsen - Marie Louise Rudolfsson
Maria, flickan med samma namn som jag, som bodde i stan i Göteborg och som älskade hästar som jag men som hade ett andra liv på landet hos mormor och morfar, med trägolv, trasmattor och stall. Jag fick en inblick i ett annat sätt att leva, jag drömde mig bort och blev inspirerad. Jag hade några av böckerna i serien och kunde dem nästan utantill. Många år senare när jag var sjukskriven för utmattning och inte kunde läsa, öppnade jag dem igen och återuppväckte varsamt min hjärnas vindlingar och funktioner. Minnet var kortare än en menings längd, men jag kunde berättelsen nästan utantill och texten var lättläst.
Liftarens guide till galaxen - Douglas Adams
Jag satt på ett plan till USA på väg till en konferens och skrattade så högt att folk tittade underligt på mig. Den vansinniga berättelsen och de orimliga påståendena, skriven i en sansad ton. Osannolikhetsmaskinen, mössen och vogonpoesi. En klarsynt beskrivning av oss människors ibland sämsta sidor, eller bara en underhållande text skriven av någon med kreativitet utan kontroll. Jag vet inte, men om jag säger 42 som en kommentar till något så hittar jag ibland en själsfrände i de mest udda sammanhang.
Sagan om ringen - JRR Tolkien
Att träda in i Tolkiens värld, med de storslagna omgivningarna och det vackra språket, är som en lång resa. Man är lite kvar i den världen under perioden man läser böckerna. Även om jag lämnar boken på bordet hemma så hänger de vackra orden kvar en stund. Jag läste böckerna som ung och återvände till dem när jag läste högt för barnen. På något vis berättar han om sina personer så att jag förstår mina medmänniskor lite bättre. En riktig saga. Världen han skapar hänger ihop så bra att filmerna faktiskt blev sevärda. Med många citat man kan återvända till – what about second breakfast?
En av många läsupplevelser med mina barn:
Hur gick det sen? - Tove Jansson
Våra familjestunder varje kväll med högläsning på sängkanten var en gemensam glädje. Fortfarande idag, när något inte blivit som vi tänkt oss, säger vi, med finsk brytning, ”-och Muminmamman sa med kraft, vi dricker hädanefter saft”. På biblioteket botaniserade vi för veckans kommande läsning men Tove Janssons Hur gick det sen? hade vi i bokhyllan och återkom ofta till. Att se barnen studera alla detaljer i illustrationerna, att veta vad som står på nästa sida men ändå tycka att det är spännande att vända blad. En speciell och lång period i mitt liv med godnattsagor. Ur den perioden skulle jag kunna ta fram tio böcker till på listan över speciella läsupplevelser.
Bokslukande där jag fångats av något – där insikterna om vad det handlar om kommer efterhand:
Piranesi - Susanna Clarke
Fantasy. Magisk, plågsamt vacker text. Stora hallar i marmor och man blir ett med varelsen som bebor dem, känner vattnet som väller in. Och sedan vecklar historien ut sig mer och mer. Jag hade semester och önskade att boken aldrig skulle ta slut. Jag skulle vilja kunna skriva lika vackert om den som hon gör. Boken har stannat hos mig i flera år med sina många bottnar och världar. Nu måste jag läsa hennes bok Jonathan Strange and Mr Norris – men tänk om den inte är lika bra…
Vindens skugga - Carlos Ruiz Zafón
Jag öppnade vad jag trodde var en enkel pocket, en stunds tidsfördriv, men befann mig strax i ett fuktigt och dimmigt Barcelona. Den var skriven annorlunda och sög in mig med hull och hår i berättelsen. En upplevelse, inte bara en läsupplevelse, och jag kunde inte släppa boken utan sträckläste den. När uppföljaren kom trodde jag att samma skulle ske igen men tji fick jag. Denna bok är speciell, udda, och jag tror inte jag vill analysera sönder den för att få veta varför. Bara minnas känslan av att den flyttade mig till en annan plats och tid.
På besök i andra kulturer som ger nya perspektiv:
En kvinna, en mor - Buchi Emecheta
Första gången jag läste något av en afrikansk författare och en helt ny värld öppnade sig. Den handlar om en kvinnas situation i Nigeria under nittonhundratalet. Gamla traditioner går över i och krockar med det nya. Tänk om vi fått läsa sådant här i skolan. I stället för att läsa om andra länder och kulturer, fått ta del av andra länders egen litteratur. Boken öppnade dörren till att försöka få nya perspektiv genom berättelser. Det har blivit många genom åren och senast var jag långt från Afrika med...
Stöld - Ann-Helén Laestadius
...där jag fick barnets perspektiv på bland annat utmaningarna med att inkludera samisk rennäring i dagens samhälle. Den borde alla skolbarn läsa.
Inflöde av nya tankar som jag har integrerat i mina värderingar för att leda ett universitet:
Organising Innovative Research: The Inner Life of University Departments - Li Bennich-Björkman
Hur svårt kan det vara att få till excellent forskning? Det berättar Li om i sin intressanta studie av miljöer som är på väg upp och miljöer som falnar enligt sina peers. Kvar har jag en bild som jag skapat mig, utifrån hennes bok, av den framgångsrika miljön där varje doktorsavhandling eller paper kanske inte är av guld, men tillsammans, med tegelstenar, guldstenar och murbruk, bygger institutionen eller forskargruppen ett slott som de är (nästan) helt överens om hur det ska se ut som helhet. De har högt i tak och är inte ense men de fikar ihop och skriver papers ihop. KASAM – känsla av sammanhang. Och de falnande då? De producerar ofta fortfarande guld, men de bygger inget ihop längre utan resultaten ligger som en hög guldstenar på golvet.
Akademiska värden visar vägen - Göran Bexell och Till bildningens försvar -Sverker Sörlin
Jag beskriver dessa två böcker ihop. Bexells fick jag vid SUHFs vicerektorskurs HELP för många år sedan och den gjorde enormt intryck. Sörlins såg jag titeln på och tänkte att den skulle vara intressant. De har båda varit till enormt stöd för hur jag kan betrakta universitetets grundläggande uppgifter. Att fundera kring autonomi, akademisk frihet, akademiskt ansvar och att stå upp för bildning samtidigt som begrepp som matchning och microcredentials grumlar synen på vad som är en universitetsutbildning. Böcker att läsas i små stycken för att ge mycket utrymme för reflektion. Som broccoli för hjärnan: både oerhört gott och näringstätt. Jag har återvänt för talskrivande, presentationer och citat. Jag kommer att återvända fler gånger.