Damascenerrosen 'Belle Catherine'

Eva Stade, som ingick i Rosuppropets evalueringsgrupp under Poms inventeringar, publicerade 2019 en sammanfattande artikel i Lustgården - I spåren av en välkänd och okänd rosklassiker. Artikeln går grundligt igenom sortens snåriga historik, de missuppfattningar som fått spridning och de många felaktiga sortnamn som använts genom åren. Det felaktiga sortnamnet 'Minette' etablerades på 1980-talet när ett svenskt fynd av rosen spårades tillbaka via Danmark till Östtyskland, tillsammans med sortnamnet Rosa alba 'Minette'. Detta namn hämtades från den franske rosförädlaren Jean-Pierre Vibert och daterades till 1819. Beskrivningen av Viberts 'Minette' har dock visat sig inte stämma för 'Belle Cathérine' och namnet är följaktligen felaktigt.

Det äldsta belägget för rosen i Nordamerika är ett antal herbarieark från 1810. Namnet 'Banshee' anses här vara ett folkligt namn på den vackra fyllda, rosa rosen och störst spridning har den haft i östra Kanada och i New-England-området.

Poms DNA-analyser, presenterade i boken Rosarvet i Nationella genbanken, visar att sorten hör hemma i Damascena-Gruppen men Poms förslag att konservera namnet 'Banshee' avslogs av American Rose Society. Under detta namn har rosen sålts sedan 1928 i Nordamerika och namnet har fått betydligt större spridning än 'Belle Cathérine'. Det internationella regelverket slår dock fast att det tidigast publicerade sortnamnet gäller under förutsättning att även regelverkets övriga villkor uppfylls. På den vägen har alltså en ros med stor folklig spridning både i Nordamerika och Nordeuropa genom Carl G. Dahl försorg och goda minne fått ett franskt namn.

Under Poms Rosupprop (2004-2010) inkom hela 258 tips om sorten, vilket gör den till en av de vanligaste rosorna i Poms inventeringar. Den har spridits från hand till hand och ofta vårdats i generationer. Många av tipsen går att följa tillbaka till 1800-talet och den äldsta historien för oss tillbaka till Säbro prästgård utanför Härnösand där biskop Franz Michael Franzén verkade år 1832-1847. Enligt berättelsen växte rosen i biskopsgårdens trädgård och när Ångermanlands prästgårdar visiterades medtog biskopen skott av rosen som gåvor. På detta sätt hamnade rosen på Lungön utanför Härnösand via en gåva från prästgården i Nätra.

I Sverige har sorten haft många folkliga lokala namn och några av berättelserna vittnar också om att den spridits över Atlanten, i båda riktningarna. Det vetenskapliga namnet Rosa suionum och det senare motsvarande svenska namnet ”Svearnas ros” fick spridning efter att botanister Sigfrid Almquist 1919 ansåg sig ha hittat en unik uppländsk vitblommande mutation av Rosa gallica som han menade bevisade denna arts historiska utbredning. Under en varm svunnen period i historien ansåg Almquist att Rosa gallica måste ha växt vilt längs Upplandskusten och att en vitblommig mutation då tagits tillvara i trädgårdarna som något spektakulärt vid en tid då dubbla rosor ännu inte var vanliga. Senare kom det latinska namnet även att användas för den fyllda, rosablommiga formen. När det senare visade sig att sorten hade spridning i fler nordiska länder lanserades i stället namnet ”Nordisk ros”.

Både i Sverige och i Nordamerika har varianter av rosen, mutationer med färre kronblad, kunnat identifieras. En av dessa fick under Rosuppropet sortnamnet 'Svea', vilket anknyter till den historiska föreställningen om rosens svenska ursprung. 'Svea' har lanserats i handeln under varumärket Grönt kulturarv. De enklare, vackra blommorna tål regn bättre än de fyllda hos 'Belle Cathérine'.

Att byta sortnamn i handeln kan ibland ta tid men utslaget av ICNCP’s internationella sortregistreringsorganisation innebär att det felaktiga namnet 'Minette' nu kommer ändras till 'Belle Cathérine'. Sorten och dess historia finns beskriven av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin i boken Rosarvet i Nationella genbanken där 274 rosor som bevaras i Nationella genbanken i Alnarp presenteras.