Komplicerat skydda naturvärden när klimatet ändras

Frivilliga och formella avsättningar är en viktig strategi för att bevara den biologiska mångfalden i Sverige. Foto Mats Hannerz.

För att kunna skydda känsliga ekosystem även under ändrade förutsättningar, krävs det att regelverket har en viss flexibilitet, vilket kan vara svårt eftersom det samtidigt ställs krav på rättsäkerhet och förutsägbarhet.
Den här studien har sett på lagar och regler till skydd för biologisk mångfald i den svenska skogen och frågat sig i vilken utsträckning det befintliga rättsliga ramverket kan anpassas till oförutsägbara, framtida förändringar (Pettersson och Keskitalo 2012).

Skydd i flera lagrum

Det rättsliga skyddet av naturvärden i den svenska skogen återfinns framförallt i miljöbalken och skogsvårdslagen, men visst skydd ges även genom plan- och bygglagens bestämmelser:

• Miljöbalken, kapitel 3: grundläggande bestämmelser för användning av mark- och vattenområden
• Miljöbalken, kapitel 4: särskilda bestämmelser för användning av mark- och vattenområden av riksintresse, inklusive Natura 2000-områden
• Miljöbalken, kapitel 7: områdesskydd som nationalparker, naturreservat, Natura 2000-områden och biotopskyddsområden.
• Skogsvårdslagen, 30 §: regler om naturhänsyn i produktionsskog
• Plan- och bygglagen: översiktsplaner och detaljplaner som påverkar skogsområden.

En vanlig strategi för att bevara och skydda den biologiska mångfalden är att inrätta någon form av områdesskydd, också i skogen. Totalt sett kan det svenska områdesskyddet innebära ett tämligen starkt skydd för den biologiska mångfalden. Som komplement till det formella skyddet gör dessutom många markägare fri­villiga avsättningar till förmån för naturskyddet. Sverige har också en mycket hög andel certifierad skogsmark och certifieringen inkluderar ett frivilligt hänsynstagande som sträcker sig längre än vad som krävs av skogsvårdslagen.

"Avvikande" kommunalt självstyre

I ett vidare perspektiv ingår dock också bestämmelserna om hushållning med mark- och vatten i landets övergripande planering för resursanvändning. Reglerna utgör den enda planeringen på nationell nivå. Det långtgående svenska kommunala självstyret framstår som något "avvikande" i ett europeiskt perspektiv och kan medföra såväl nationella som globala mål förbises till förmån för lokala intressen.

Möjligheterna att med områdesskydd bevara biologisk mångfald kan också påverkas av klimatförändringar och kräva ett större fokus på till exempel korridorer för artförflyttning. Det rör sig således om mycket komplexa sammanhang som måste hanteras för att skyddet av den biologiska mångfalden ska kunna bibehållas och stärkas när klimatet förändras; lagar och regler måste erbjuda såväl stabilitet och förutsägbarhet som flexibilitet.

Det svenska regelverket inrymmer viss flexibilitet. Skötselplaner kan anpassas, vissa aktiviteter kan tillåtas genom dispens och det är möjligt – om än inte särskilt vanligt – att upphäva eller förändra naturreservat, Natura 2000-områden och biotopskydd om naturvärdena försvunnit. Ökad samordning mellan olika instanser kommer att bli nödvändigt och kostnaderna kommer sannolikt att bli höga.

Referens

Pettersson, M. & Keskitalo, E.C.H. (2012). Forest invasive species relating to climate change: the EU and Swedish regulatory framework. Environmental Policy and Law 42 (1): 63-73.

/ Text Carina Keskitalo och Maria Pettersson

Artikeln är ett utdrag ur Future Forests Rapport 2013:6