Den vitryggiga hackspetten var en gång spridd i stora delar av Sverige, men vid början av 1900-talet började dess population att kraftigt minska. År 2000 fanns endast fem par kvar i hela landet efter en dramatisk nedgång. Senaste åren har fler häckningar observerats, men arten är fortfarande akut hotad.
Den vitryggiga hackspetten har väldigt specifika krav på sin livsmiljö och behöver ljus lövskog med stora mängder död ved som hyser dess huvudföda skalbaggar. Denna typ av miljöer är sällsynta i dagens brukade skogar. De två senaste decennierna har den vitryggiga hackspetten varit fokus för restaurering av lövskog för dess roll som paraplyart; många samexisterande arter antas gynnas när dess livsmiljö återställs.
– Många åtgärder har gjorts för att skapa livsmiljöer för den vitryggiga hackspetten, men få studier har gjorts för att se om de faktiskt fungerar efter en längre tid, säger Albin Larsson Ekström, doktorand vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Initiala effekter borta
I en studie publicerad i Journal of Applied Ecology har forskare vid SLU nu inventerat skogar som restaurerats för att gynna den vitryggiga hackspetten 12 till 21 år efter att restaureringarna gjorts.
En tio år äldre studie utförd i samma områden visade initialt positiva restaureringseffekter för många skalbaggsarter, jämfört med icke-restaurerade områden. För att se om effekterna fanns kvar undersökte forskarna tillgången på döda och levande lövträd, samt förekomst och mångfald av skalbaggar.
– De initialt positiva restaureringseffekterna som för tio år sedan visade en mångfald av skalbaggar som föredrar lövträd och fynd av rödlistade arter är borta, säger Albin Larsson Ekström.
Jämförde med målbiotoper
För att kunna mäta om restaureringen nått målen valde forskarna att också jämföra de restaurerade skogarna med skogar där den vitryggiga hackspetten nyligen observerats eller häckat, målbiotoper, som också inventerades. Resultaten visade att de restaurerade områdena inte matchade målbiotoperna i vare sig livsmiljö eller skalbaggar.
– Mycket av den döda veden i de restaurerade skogarna är nedbruten och föryngringen av nya träd består framför allt av gran, där målet är löv, säger Albin Larsson Ekström.
Skalbaggsfynden visade att framför allt generalister och arter som lever av döda träd i sen nedbrytningsfas fanns i de restaurerade skogarna, medan det i målbiotoperna fanns fler rödlistade skalbaggar och skalbaggar beroende av lövträd i olika nedbrytningsfaser.
– För att målen ska nås i dessa skogar måste naturvårdsåtgärder upprepas kontinuerligt, annars riskerar bestånden att återgå till att bli barrdominerade bestånd med låga mängder död ved, säger Albin Larsson Ekström.
