Skalbaggar – ett framgångsrecept

Senast ändrad: 16 augusti 2024
Svart insekt på lila blomma. Foto

Skalbaggar är med nära 400 000 beskrivna arter en av de största och mångformigaste organismgrupperna. Biologen J.B.S. Haldane fick en gång frågan ” Vad lär vi oss om Gud genom att studera naturen?” och han svarade då ”Han verkar vara överdrivet förtjust i skalbaggar”. Allra flest är de i tropikerna, men även det nordligt belägna landet Sverige hyser närmare 4 500 arter – och nya upptäcks varje år.


En nyckel till skalbaggarnas framgång är deras stryktålighet. Det främre vingparet är ombildat till ett par hårda skal – täckvingar. När flygvingarna inte används ligger de skyddade under täckvingarna, elegant hopvikta som origami. Skalbaggars unika egenskaper ger dem möjligheter att utnyttja många slags miljöer. Olika skalbaggsarter kan springa blixtsnabbt över markytan, simma under vatten, tränga sig in under bark, gräva sig ner i jorden till flera meters djup eller borra sig genom den hårdaste ved – allt med bibehållen flygförmåga och därmed möjlighet att snabbt kolonisera nya platser. Föga överraskande finner man därför skalbaggar i de flesta miljöer – från havssträndernas tidvattenzon till tundra och kalfjäll, från små pölar till älvar, sjöar och brackvattensvikar, från torra flygsanddyner till blöta gungflyn och sumpskogar.

En mångfald av anpassningar

Bredden av levnadssätt och födoval ger skalbaggar en viktig ekologisk roll. Bland rovdjuren finns allt från allätare till specialister på ett enda bytesdjur. Växtätarna omfattar arter som lever av mossor, alger, samt nästan varje del man kan föreställa sig av gräs, örter, buskar och träd. Många lever av svamp: både mögelsvamp, fruktkroppar av storsvampar och mycel i mark eller ved. Slutligen lever en stor och ekologiskt viktig grupp skalbaggar som nedbrytare i spillning, kadaver, förna, död ved och rutten svamp. I samhällen av sociala insekter lever många arter; en del äter skräp och matrester, andra är snyltgäster som matas av sitt värddjur. Åter andra lever i bon av fåglar eller däggdjur – en art lever t.o.m. som parasit i pälsen på bäver. Några arter har anpassat sig till ett liv i människans närhet, och spritts över hela jordklotet.

Spetsstrimbock (macroplea appendiculata). Foto: Krister Hall

Spetsstrimbock macroplea appendiculata. Foto: Krister Hall

Skalbaggar i naturvården

Expertkommitté för skalbaggar

Fakta:

På SLU Artdatabanken arbetar vi med att kartlägga tillståndet för den biologiska mångfalden i Sverige. Med hjälp av ett stort antal engagerade privatpersoner, yrkesverksamma naturvårdare och expertkommittéer arbetar vi för att samla in och analysera data om Sveriges arter och naturtyper. Tillsammans bidrar vi till en hållbar förvaltning av naturresurser och arbetar för en rik och känd natur.

En nationell rödlista är en sammanställning av arters status och trender inom ett lands gränser. Arterna bedöms med hjälp av ett antal kriterier, som omfattar skattningar av populationsstorlek, förekomst, utbredning och populationstrender. Utifrån denna bedömning placeras arterna i olika kategorier.