Ur SLU:s kunskapsbank

Visar väg från lejonjägare till lejonväktare

Senast ändrad: 04 maj 2017
IngelaJansson-fotoAnnaFroster600.jpg

Att bara kartlägga lejongener räcker inte för att skydda lejonen när inaveln blir värre för varje år. SLU-doktoranden Ingela Jansson måste ofta lägga forskningen åt sidan och kämpa för sina studieobjekts framtid och överlevnad. Bland massajerna i norra Tanzania kallas hon Mama Simba, lejonens mamma.

Dammet ligger som en dimma kring bilen och virvlande sand kryper in i ögonen och näsan. Savannen är knastertorr och Ingela Jansson har lämnat allt som liknar vägar bakom sig. Jeepen pressar sig fram genom täta snår av taggbuskar. Det känns osannolikt att någonsin kunna backa ut ur detta, men vi är på precis rätt väg. I skuggan av ett taggsnår ligger tre unga lejonhonor utsträckta med halvslutna ögon, njutningsfullt som stora tamkatter.

Naipang´wa, Negoti och Nakedisho, konstaterar Ingela Jansson med hjälp morrhårsprickar. Mönstret av små fläckar på nosen är individuellt för varje lejon och det är så hon håller reda på var och en här i sitt forskningsområde kring Ngrorongorokratern. Alla i trakten känner till henne som Mama Simba, lejonens mamma. Ingela tar upp de tre honornas kort ur sitt lejonkartotek och fyller på med uppgifter om hur de mår och vilka de rör sig med. Sedan ger hon dem några kattkyssar, det vill säga ser dem i ögonen och blinkar några gånger. Det är ett sätt att lugna nervösa lejon, förklarar hon.

Stillheten bryts av mobilen och Ingela växlar några snabba ord på swahili.

– En lejondödad ko, förklarar Ingela och lyckas styra ut bilen ur snåren med taggarna gnisslande mot lacken.

Under ständig uppsyn

Vi plockar upp Ingelas kollega Masei Kayanda i kanten av andra taggiga snår en bit bort. Han går till fots, klädd i ett vinrött skynke. Masei är en av femton tidigare lejonjägare som numera är lejonväktare i organisationen Kopelion. Som i en västernfilm ligger den döda kon på botten av en uttorkad saltsjö. Masei sätter sig på huk vid den utrivna magsäcken och börjar fylla i en blankett.

Masei Kayanda, Kope Lion. Foto: Anna Froster.

Lejonen uppe på strandbrinken ser ut att sova, men direkt när Masei klivit ur jeepen tittar de upp och börjar närma sig. 200 meter bort stannar de till medan Masei lugnt fortsätter med sitt pappersarbete. Han vet att lejon här i massajtrakter aldrig skulle angripa en människa, åtminstone inte i dagsljus. 

Ingela känner igen lejonet Nosikitok, som är kusin till honorna vi mötte nyss. Normalt skulle Ingela ha baxat upp kon på taket men nu får det ligga kvar, avgör hon.

– Jag brukar ta hem dem till ägaren för att ingen ska komma och lägga gift i kadavret, men det är så sent på eftermiddagen nu, så det är ingen som hinner, säger Ingela Jansson.

Lejonen kommer att vakta kon och äta upp den i natt. Men historien är inte slut för att kon är uppäten. Ingela och Masei har mycket jobb framför sig med att försöka stoppa upprörda bybor från att gå ut med spjuten och hämnas på lejonen.

Lejonväktare respekteras

Bara i år har Kopelion stoppat 26 lejonjakter, så metoden verkar fungera. Varje by i området har en lejonväktare som Masei Kayanda, som är ute och spårar och pejlar, för att kunna varna byborna när lejonen är nära. Han hjälper också till att leta upp försvunnen boskap, sprayar antiseptiskt medel på angripna djur som har överlevt, och finns till hands i stort och smått.

– Ofta handlar lejonjakterna om att visa sitt mod, så vi försöker vända på det. Att stoppa en lejonjakt kräver långt mer mod och uthållighet än att delta i den, säger Ingela Jansson.

Hon förklarar att lejonväktarna får mycket respekt av byborna för sin uppgift.  Lejon har en speciell ställning i massajkulturen och det viktiga är att vara nära lejon – om man jagar dem eller spårar är mindre viktigt.

– Att jobba till exempel med hyenor på det här sättet hade nog varit helt omöjligt, de har inte alls samma respekt med sig, säger Ingela.

Lejonen isolerade som på en ö

Lejonen i Ngorongorokratern har följts av forskare sedan 1962. De lever ett ganska tryggt liv i den gamla vulkanmynningen som är full av turistjeepar från gryning till skymning. Problemet är bara att de 78 lejonen i kratern lever isolerade från andra lejon, vilket riskerar att ge dem inavelsproblem, liksom hos de svenska vargarna. Studier från 1980-talet visar att lejonhannarna i Ngorongoro har defekta spermier. Sedan dess har ingen fått tillstånd att göra genetiska studier här, men snart kommer nya resultat om hur det är ställt med inaveln från Ingelas forskning.

Lejon i Ngorongorokratern. Foto: Anna Froster.

Lejonhannar som försöker ta sig hit från Serengeti måste röra sig några mil över massajernas betesområden, och ytterst få klarar sig levande förbi. Vilket Ingela har stor förståelse för, eftersom det här är människor som lever helt på sin boskap. Enda skyddet mot savannens vilda djur är ihopsläpade taggbuskar till natthägn.

– Det är inte helt okluvet ska jag säga, att åka ut och säga att de ska leva med lejon, säger Ingela Jansson.

Hon berättar om en man som nyligen fick en av sina två kor tagna. Han var halvsidesförlamad och hade svårt att försörja sin familj redan tidigare.

– Vi vädjade till myndigheterna att ge honom någon form av ersättning men det finns ingenting sådant här. Ändå bad den här mannen sina släktingar att inte hämnas på lejonet, säger Ingela.

Mer infekterad debatt i Sverige

Ingelas erfarenhet är att ju fattigare folk är, desto mer står de ut med.

– De verkar ha lättare att uthärda en förlust, kanske eftersom de är vana att så mycket annat är utom deras kontroll, medan de rika tror att de kan kontrollera allt. Folk som äger 200 kor blir ofta mer aggressiva när de förlorar en, berättar Ingela Jansson.

Ingela upplever att rovdjursdebatten är mer hätsk och infekterad i Sverige än i Tanzania. Kanske är svenskar mer vana vid att kunna kontrollera allt omkring sig, funderar hon.

Vi lämnar av Masei Kayanda vid några akacieträd som ser likadana ut som resten av savannen. Härifrån ska han gå hem till byn några kilometer bort, genom kvällsskymningen. Ingela har några timmars körning hem, innan hon kan hänga en påse lejonbajs på tork, äta en skål popcorn till middag och somna efter en vanlig dag på jobbet.

Text och foton: Anna Froster

Fakta:

Fakta: Kopelion

Mål: Att bevara lejonen i Ngorongoro-kratern och göra det möjligt för dem att röra sig till och från Serengeti. Detta är avgörande för att hejda inavelsproblem.

Metoder: Organisationen utbildar tidigare lejonjägare till lejonväktare. De arbetar sedan med att förebygga angrepp på boskap, bland annat genom att spåra och pejla lejon, för att kunna varna massajbyarna.

Historia: Kopelion bildades år 2011, med inspiration från Serengeti Lion Project som har drivits sedan 1960-talet. I Serengetiprojektet sysslar man dock enbart med ekologisk forskning, medan Kopelion handlar till stor del om direkt bevarande.

Finansiering: Huvuddelen av Kopelions inkomster kommer från privata donationer och naturskyddsorganisationer. Ingelas doktorandlön och vissa fältkostnader bekostas av Vetenskapsrådet.

Läs mer: kopelion.org


Kontaktinformation

Ingela Jansson, SLU. Foto: Anna Froster. Ingela Jansson

Aktuell som: Doktorand vid institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU. Forskningen går ut på att kartlägga lejonens genetik och rörelsemönster, samt interaktioner mellan människor och rovdjur i tanzanianska Ngorongoro-området. Ingela är också projektledare i organisationen Kopelion som arbetar för fredlig samexistens mellan massajer och lejon.

Bakgrund: Ingela läste skoglig zooekologi på SLU i Umeå och gjorde sitt examensarbete inom Skandinaviska Björnprojektet. En gammal dröm om att jobba i Afrika gjorde att hon följde med en studiekompis på en cykling genom Kenya och Tanzania. Tanken var att hitta jobb längs vägen men när ingenting uppenbarade sig mejlade Ingela till alla intressanta projekt hon kunde hitta. På ett internetkontor i Mocambique fick hon svar från Serengeti Lion project, och då var det bara att vända. Efter några år i Serengeti blev det aktuellt att starta upp liknande verksamhet i Ngorongoro, och Ingela Jansson blev projektledare för Kope Lion år 2011.

Kontakt: ingela@kopelion.org, ingela.jansson@slu.se

Handledare för Ingela Jansson är Göran Spong, på institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU.

Sidansvarig: ann-katrin.hallin@slu.se