Sophie parerar tentor och stötar

Från lekfull åttaåring till landslaget

Vid 15–16 års ålder kom Sophie med i kadett- och U17-landslaget. Hon åkte på EM och VM och gick sedan vidare till juniorlandslaget. På frågan om hon trodde att hon skulle hamna där svarar hon ärligt: “Jag trodde aldrig att jag skulle vara med på EM och VM.” Hon började ju bara för att det var kul. Hennes föräldrar var mest glada över att hon hittat en sport hon älskade och en bra kompisgrupp.

Under tiden hade hon ett annat mål. Hon hade velat bli veterinär sedan hon var fyra år och satt framför operationsprogram på tv och tyckte att det var fascinerande. På gymnasiet valde hon naturvetenskap och skrev högskoleprovet, trots tävlingar och träning. “När jag väl har bestämt mig finns det ingen plan B. Jag vet att jag klarar det.” Sophie kallar sig själv tävlingsmänniska, och det märks.

Laget besegrade de olympiska mästarna från Estland

EM i Antalya är Sophies stoltaste ögonblick. Laget hade inte tävlat tillsammans särskilt länge, men samarbetet fungerade från första stund. Sophie vann sin första match. Sedan väntade Estland, regerande olympiska mästare.

“Det blir väl något”, tänkte hon och lagkamraterna. Men första matchen gick bra, nästa också, och stressen släppte för varje seger. “Till slut kände vi: vi kan ta dem. Vi har det här.” Laget vann, och hela fäktvärlden stod och tittade på. “Det var helt sjukt, en riktig skräll som jag aldrig glömmer.” Laget slutade på sjätte plats, och Sophie har dessutom flera SM-guld i lag.

Hon tycker att lagfäktning är extra roligt: “Har man en tuff match finns det alltid någon som lyfter en, och nästa gång är det man själv som gör det.”

Studier i Uppsala och träning i Stockholm

Att ha två drömmar kräver logistik. Sophie pluggar i Uppsala men bor i Stockholm, där hennes tränare och klubb finns. Det betyder pendling varje dag, mycket planering och en hel del offrad fritid. Men hon hinner med sittningar och kompisar också, för hon vill vara student fullt ut.

På SLU har Sophie fått hjälp att anpassa studierna till tävlingarna. Redan innan hon började kontrollerade hon att SLU är elitidrottsvänligt. Hon har kunnat byta grupp vid obligatoriska moment eller göra en ersättningsuppgift. Det gjorde att hon kunde åka på tävling i Tallinn i stället för att stanna hemma. Men alla anpassningar är inte möjliga: en examination gick inte att flytta. Hon har ändå alltid fått hjälp att försöka hitta en lösning. Hon har också träffat rektorn och andra elitidrottsstudenter på gemensamma luncher.

Och idrotten ger tillbaka. Under tentaveckorna är det skönt att tvingas släppa plugget: “Nu måste jag faktiskt gå, träningen börjar snart.” Det som hon lär sig i laget, som samarbete och att hjälpa varandra, tar hon med sig till den framtida arbetsplatsen.

Nu börjar de praktiska delarna av veterinärutbildningen

Sophie har fått vänta länge på de praktiska delarna av veterinärutbildningen och på att möta levande djur i undervisningen. Första året handlar om anatomi, andra året om sjukdomar och tredje om livsmedelssäkerhet och epidemiologi, alltså hur sjukdomar förekommer och sprids. Nu är hon framme vid det praktiska: “Nu förstår jag alla processer bakom det jag lärt mig, och nu börjar det roliga. Jag är jättetaggad!” Hon har ännu inte bestämt vad hon vill arbeta med. Kirurgi lockar, men mycket annat också.

Motgångar, mål och mästerskap

Sophie drömmer om att delta i ett OS någon gång, men just nu är en OS-satsning svår att kombinera med studierna. Andra mål är fler EM och VM och bättre placeringar. När det går dåligt blir hon arg, men bara en stund. Om hon inte klarar en tenta finns det fler chanser.

Hennes råd till den som funderar på att kombinera elitidrott och studier: “Planera. Det blir tufft, men inte omöjligt.” Ibland får man välja bort ett träningsläger eller ta en tenta på omtentan för att kunna åka på tävling. Det blir en balansgång, “men man får göra så gott man kan”.