Ekosystemtjänster

Begreppet ekosystemtjänster används ibland för att synliggöra värden som naturen har: att visa den nytta naturen ger människan. Som när växter renar luft och producerar syre, säden växer på åkern och äpplena på träden, eller när regnvattnet som renas i sandåsen. Det finns en mängd "tjänster" som man kan säga naturen utför, på många nivåer. Begreppet ekosystemtjänster är ett sätt att framhålla värdet i det som naturen bidrar med till människans fortlevnad. Men det är ett diskuterat, och ibland kritiserat begrepp. Kan man verkligen sätta en prislapp på naturen? Och vad avgör hur stor den prislappen är – handlar det om tillgång och efterfrågan? Hur mycket är det värt att kunna andas ren luft, eller dricksvatten, finns det verkligen ett pris på det?

Olika slags ekosystemtjänster

Man brukar dela upp ekosystemtjänsterna i fyra olika kategorier (där en kategori, de stödjande, kan sägas bära upp de andra):

Försörjande: till exempel spannmål, dricksvatten, trävirke, bioenergi.

Reglerande: till exempel luftrening, pollinering, klimatreglering.

Kulturella: till exempel friluftsliv, hälsa, naturarv och turism.

Stödjande: för att övriga tjänster ska fungera, till exempel fotosyntes och bildning av jordmån.

Läs mer på Naturvårdsverkets webbplats: http://www.naturvardsverket.se/ekosystemtjanster

Pollinering som exempel

En ekosystemtjänst som brukar få tjäna som exempel är pollinering. Det är en "tjänst" som är relativt enkel att avgränsa, och som också går att mäta i ekonomiskt värde. Den pollinering som insekter (och vissa fåglar) gör i sitt födosök är enormt viktig för människors företagande, och tillgång på mat. Samtidigt är det lätt att förbise så små varelser som insekterna.

År 2016 publicerades en rapport av IPBES: Assessment Report on Pollinators, Pollination and Food Production (länk till webbsida med rapport) om tillståndet för världens pollinatörer. Till skillnad från en vanlig vetenskaplig rapport är denna beställd, skriven och godkänd av en kombination av forskare och regeringsrepresentanter. Där får vi veta att matproduktion till ett årligt värde av nära 2 000 miljarder kronor är direkt beroende av pollinering. Samtidigt riskerar 40 procent av världens bin, fjärilar och andra arter som pollinerar att dö ut, vilket skulle få allvarliga konsekvenser för livsmedelsförsörjningen. Det behövs stora insatser globalt, för att vända trenden.

Det stora hotet mot pollinatörerna är det moderna jordbruket, som innebär mindre mångfald av blommande växter i jordbrukslandskapet, och spridning av bekämpningsmedel. Men jordbruket kan (och måste) också vara en del av lösningen på problemet med utrotning av pollinerande arter.

10 sätt att skydda humlor och bin: 

• Höj standarden för reglering av bekämpningsmedel globalt.
• Främja integrerat växtskydd där mindre mängd bekämpningsmedel används och andra metoder istället används i första hand såsom biologisk bekämpning och åtgärder inom odlingen.
• Ta hänsyn till indirekt och icke-dödlig påverkan vid riskvärdering av genmodifierade grödor.
• Reglera förflyttning av odlade pollinatörer (för att minska risk för sjukdomsspridning och invasiva arter).
• Utveckla försäkringssystem för att minska risker för lantbrukare som utnyttjar ekosystemtjänster i stället för kemikalier i lantbruket.
• Erkänn pollinering som en resurs i lantbruket.
• Stöd lantbruk som satsar på en mångfald av grödor – diversifierat lantbruk.
• Bevara och återskapa grön infrastruktur (ett nätverk av livsmiljöer som pollinatörer kan röra sig emellan) i odlade och urbana landskap.
• Utveckla långsiktig övervakning av pollinatörer och pollinering.
• Finansiera forskning i samarbete med lantbrukare för att öka skördarna i ekologiskt, diversifierat och ekologiskt intensifierat lantbruk, det vill säga där man i större grad nyttjar tjänster som nyttoorganismer, till exempel pollinatörer, bidrar med.

(källa: pressmeddelande från SLU)