Förlust och Hopp i en tid av ’en-sista-chans-turism’. Reportage från ett besök och en föreläsning av professor Hazel Tucker som besökte SLU i början på december 2023.
Sista-chansen-turism, en paradox
Naturvägledningens roll i ett fenomen som kallas 'amplification of last chance tourism' är av avgörande betydelse när vi betraktar det ökande antalet turister som söker unika och avlägsna platser för att uppleva den sista orörda naturen. Denna form av turism, känd som 'Last Chance Tourism,' fokuserar på områden som den arktiska och antarktiska regionen samt andra områden med hög biodiversitet. Turisterna betalar för att få en sista chans att uppleva dessa platser innan de försvinner för alltid. En paradox uppstår där besökarna, genom sin närvaro, faktiskt bidrar till den accelererande processen av försvinnande, skapande av en negativ spiral där fler turister söker sista chansen innan det är för sent.
Naturvägledningens roll
Forskare och turismaktörer betraktar detta som ett växande problem som kräver ökad medvetenhet och förståelse. Naturvägledare och forskare som arbetar inom naturbaserad turism har länge känt till detta dilemma. Frågan blir då: Hur kan vi agera för att mildra effekterna av denna negativa spiral? Vad kan vi som naturvägledare påverka? Är det genom att väcka känslor, inspirera hopp för framtiden eller genom att skapa och förmedla en specifik berättelse? Vilken historia berättar vi och vilken atmosfär skapar vi för besökarna? Dessutom, vilken historia vill vi att besökarna ska ta med sig hem och sprida vidare? Det är viktigt att vara medveten om våra egna roller i denna komplexa dynamik och liknande mekanismer.
Ett intressant seminarium hölls den 8 december av professor Hazel Tucker med titeln "Interpreting narratives of loss and hope in tourism contexts." Hon presenterade sina studier från Nya Zeeland och Turkiet som belyser sambandet mellan apokalyptiskt tänkande och berättelser om förlust och hopp inom turismsektorn. Hazel betonade särskilt de diskursiva och metaforiska aspekterna av detta fenomen. Inom ramen för "en-sista-chans-turism" hävdade Hazel att en apokalyptisk subjektivitet är kopplad till en politik att "rädda" det förflutna för framtiden, och detta gäller både kulturarv och naturturism. Interpretationsprocessen, enligt Hazel, innebär att uppmärksamma tecken på den närmande katastrofen, vare sig det är miljöförstöring, förlust av biologisk mångfald eller förlust av det samhälle vi känner.
Hazel exemplifierade från sin empiriska forskning i Centrala Turkiet och Nya Zeeland hur kulturarvs- och naturvägledning, som en del av turistupplevelsen, kan ses som ett bidrag till denna apokalyptiska subjektivitet. Att berätta och tolka naturen genom en lins av potentiell förlust kan påverka turistens uppfattning och engagemang med miljön. Trots detta utgör det också en möjlighet till hopp om det görs på rätt sätt. Kulturarvs- och naturvägledning blir därför en central aspekt av turismens "världsskapande" kraft, där turister kan engagera sig och skapa mening av miljö- och samhällsutmaningar, vilket i sin tur kan påverka deras uppfattning och handlingar positivt.
Text: Jasmine Zhang