Utbildning: Utomhuspedagogik på Jönköping University

Pedagogisk verksamhet behöver en bred repertoar av lärmiljöer där inomhus och utomhus går hand i hand, hela läsåret. Inget är bättre än det andra utan de kompletterar varandra, säger Maria Hammarsten, som är doktorand i pedagogiskt arbete i naturvetenskapens didaktik vid Göteborgs universitet och undervisar i utomhuspedagogik vid Jönköping University.

– Klassrummet är en lärmiljö. Skolgården och skogen är andra lärmiljöer, men det viktigaste är att förstå att lärande inte enbart sker ur böcker, säger hon.

Nej, lärande kan ske i olika former, och Maria Hammarsten vill slå ett slag för variation i undervisningen.

– Utomhuspedagogiken säger inte att det alltid är bättre att vara ute, det är inget självändamål lika lite som att enbart vara inne. Utan tanken är just en variation mellan inomhus- och utomhusmiljön, mellan olika metoder och material och från rörelseintensiva aktiviteter till stillasittande inslag som kräver koncentration, kanske läsa en bok eller göra en skrivuppgift.

Undervisning med utomhuspedagogik ska vara schemalagd och kontinuerlig under läsåret precis som det övriga skolarbetet, tycker Maria Hammarsten. Hon är doktorand i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet och undervisar i utomhuspedagogik vid Jönköping University. Fotograf: Anna Hållams.

Maria är kursansvarig för och undervisar på två kurser i utomhuspedagogik på Högskolan för lärande och kommunikation vid Jönköping University: Utomhuspedagogik – ett platsbaserat lärande och Utomhuspedagogik och teckenkommunikation tillsammans med en blivande specialpedagog. Kurserna är på 7,5 högskolepoäng och går på kvartsfart. En stor del av undervisningen sker förstås under workshoppar i fält eller på utomhusplatser nära campus.

– Kursen i ett platsbaserat lärande är formad efter hur läraren kan se platsen som pedagogisk resurs och använda den i ett undervisningssammanhang. Oavsett om den är asfalterad eller naturpräglad så kan du bedriva utomhuspedagogik. Det gäller att inte bli ”platsblind”: finns det inget naturmaterial där så får du tillföra annat material.

Själv har Maria i ett pilotprojekt med Naturskolan skapat ett pedagogiskt material att ta med i ur och skur. Och är det en naturmiljö, ja, då använder hon det som finns på platsen för till exempel artkunskap. Men studenterna arbetar främst ämnesintegrerat, säger hon.

– Vi varvar samarbetsaktiviteter och ”leklärande” aktiviteter med matematik- och språklärande och estetiska lärprocesser.

Den kursen är det oftast lärarstudenter som går, medan den andra, med teckenkommunikation, delvis drar en annan, ökande kategori deltagare som även efterfrågar specialpedagogik.

– De kan arbeta i verksamheter som kyrkan eller idrotten och behöver kombinera teckenkommunikation med det verbala språket. Här möts utomhuspedagogik och specialpedagogik, säger Maria.

Hon understryker att det är teckenkommunikation och inte teckenspråk det handlar om, för människor som behöver visuell stöttning och stöd.

– De kan ha annat modersmål eller av andra skäl ha svårt för verbal kommunikation, de kanske behöver både det visuella och det auditiva och så vidare. Den kursen är inte lika baserad på skolämnen utan ett innehåll som utomhusmatlagning och hantverkstekniker.

I grund och botten handlar det om att hitta flera tillgängliga och hållbara lärmiljöer, menar hon.

– För att kunna inkludera alla individer, oavsett ålder och var vi är i systemet, om det är på fritiden eller i skolan, måste vi öka tillgängligheten och då kan läraren inte i hög grad bara undervisa på ett sätt. Ökat lärande kräver en ökad undervisningsrepertoar.

Kursen om platsbaserat lärande har funnits sedan 2008, medan den med teckenkommunikation är inne på fjärde omgången. De går växelvis vår och höst, och som student kan du delta i båda, i den ordning du själv vill.

– Tanken är att kurserna ska komplettera varandra och inte konkurrera. Det är ju egentligen samma målsättning: att fler ska få möjlighet att kunna bedriva sin verksamhet utomhus.

Samarbetet mellan den pedagogiska praktiken och akademin är viktigt, menar Maria. Att inte bara göra – utan förstå varför man gör på ett visst sätt. Centrala för utomhuspedagogiken är tänkare som Ellen Key, John Dewey (”Learning by doing”) och Johann Amos Comenius, och Maria betonar sammanhang och samhörighet, handens förmåga och inte minst upplevelsens betydelse för en djupare förståelse. Utan den blir det bara mekanisk inlärning, säger Maria och tar volymenheten kubikmeter som exempel. Visst går det att läsa om den i matematikboken, men det finns också andra sätt att lära sig,

– Vi kan arbeta med att skapa en kubikmeter med slanor och snören, och då ser eleverna: ”Oj, är den så stor?” De måste få en upplevelse, för då kan några elever associera. De har varit med om någonting fysiskt och skapat något, och då kan det bli en aha-upplevelse när vi kommer till matematikboken.

– Sen gör ju eleverna egna varianter som ”hur många kompisar får vi rum i den här kubikmetern”. Då blir det lite mer ”leklärande”, men vi är också sociala individer. Det är perfekt att få lära känna varandra lite och kramas.

Utomhuspedagogiskt material. Fotograf: Sabine Lind.

Utomhuspedagogik är också något som ska bedrivas året runt, säger Maria. Inte bara när det är vackert väder eller att läraren vill ”hitta på något kul”, en attityd som hon ibland möter.

– Det får inte bara bli utomhuspedagogik vissa månader utan denna undervisning ska vara kontinuerlig och schemalagd som all annan. Det ska inte vara någon happening, för då kan det ju vara vad som helst. Och det är inte heller en enda friluftsdag på en hel termin. Läraren bör kunna göra även ordinarie undervisning spännande och intressant. Har vi geometri i matematikboken, vad kan vi då göra på skolgården?

Kurserna berör förskola, fritidshem, förskoleklass och grundskola årskurs 1–6. Till våren börjar ett LONA-projekt för att studera hur utomhuspedagogik kan tillämpas för elever på högstadiet och i gymnasiet.

Fotograf för alla bilder där inte namn står är Maria Hammarsten.