Hösten 2014 invigdes ett nytt naturum (läs ett reportage i Naturvägledaren nr 2:2014) och fyra andra besökscentra i världsarvet Laponia. Det är ett av de största projekten inom natur- och kulturvägledning i Sverige någonsin. Natur- och kulturvägledningen beskriver området som samiskt kulturlandskap och alla dess natur- och upplevelsevärden. Projektledaren Marie Björklund berättar här om hur det hela är upplagt och reflekterar över utmaningar och framgångsfaktorer när man ska planera ett så stort projekt i konsensus.
Under september och oktober invigdes naturum och tre större entréer i världsarvet Laponia. Varje lördag från 20 september till 11 oktober öppnades ett nytt besökscentrum. Laponia är ett världsarv, utsett av Unesco på grund av sina samlade natur- och kulturvärden, ett så kallad ”mixed site”. Därför kommunicerar vi både natur och kultur, vilket har varit en ledstjärna under hela projektet.
Natur- och kulturvägledningen är upplagd i en struktur där de olika platserna hänger samman i en helhet och kompletterar varandra, se figur nedan. I naturum presenteras Laponia med en utställning där natur och kultur är helt integrerat, vilket är ovanligt i Sverige. Där kommer det även att finnas bildspel om världsarvet. Utöver naturum kommer det finnas fyra större Laponiaentréer i Gällivare, Jokkmokk, Porjus och Kvikkjokk. I de tre första blir det också utställningar medan Kvikkjokk får en utomhusentré.
Den befintliga infrastrukturen har varit utgångspunkten i planeringen, inte sevärdheterna i sig. Längs Kungsleden, Padjelantaleden och andra mindre leder sätts skyltar upp med platsspecifik Laponiainformation. I stuglägren (längs de stora lederna) kommer informationen finnas i pärmar och på MP3-spelare och kan då lätt uppdateras. Vi tänkte att man hellre sätter sig ner och läser då man kommer fram till en stuga efter en dagsvandring, än att läsa på en skylt. MP3-spelarna ska användas för att föra den samiska berättartraditionen vidare. Man kan lyssna på intervjuer, sagor med mera. De finns dock inte i alla stugor.
Tanken bakom upplägget är att de fem besökscentra, hemsida och utomhusskyltarna ska komplettera varandra. De olika utställningarna har en gemensam allmän Laponiadel men olika fördjupningar, som är valda utifrån platsen. Kvikkjokksentrén handlar exempelvis om Padjelanta/Badjelánnda, Sarek nationalparker och sommarlandet för renskötseln. I Gällivare är det Sjávna/Sjaunja naturreservat, myren och höstlandet som är fördjupningen. Porjus har tema slöjd och norrsken. Här kan man se en film om norrsken som är särskilt framtagen för Porjusentrén. I Jokkmokk är målgruppen ungdomar med mer interaktiva stationer. Naturum har den mest omfattande natur- och kulturvägledningen.
Den samiska berättartraditionen finns även med i utställningarna, där det finns ett tjugotal filmer med personporträtt att se. En trailer till filmerna finns på Vimeo.com.
Fallgropar och framgångsfaktorer
En fallgrop är att helhetskonceptet för utställningarna inte nås. Alla delar till alla utställningar blir inte av, och därför kommer det till exempel att vara mindre information om skogen och Muddus/Muttus nationalpark än vi först tänkte. Att vissa delar inte kommer med har blivit uppenbart för sent för att korrigera i de andra utställningarna.
Vi har försökt hålla ihop helheten med text- och bildmanér, formgivning och liknande. Det har inte heller hållit hela vägen. Projektet är så gigantiskt stort så vi har behövt ta in flera skribenter. Den ursprungliga tanken var att en person skulle skriva alla texter, men det har inte fungerat.
När det gäller form är det lite samma sak. Vi började med naturumhuset 2008, där vi genomförde en arkitekttävling. Sen har vi försökt arbeta vidare med arkitekterna i skyltformgivning, utställningsformgivning etc. Det har gått ganska bra, men fungerade inte hela vägen för utställningarna. Där har vi kompletterat med andra formgivare mot slutet. Varumärkesplattform, kommunikationsstrategi och visuell identitet har ett separat företag levererat i samarbete med oss.
Som projektledare är min personliga reflektion att det här projektet har varit för stort, särskilt med tanke på att vi har haft ett konsensusförfarande i processen samtidigt som vi har haft ett högt produktionskrav. Det har inte varit bra. Jag tror istället att projektet skulle vara organiserat som ett paraplyprojekt med flera delprojekt och delprojektledare. En tydligare organisation behövs i ett så här stort projekt. Fördelen med att hålla allt samlat är ändå att det går att få ihop en helhet.
Vi har så långt det varit möjligt integrerat natur- och kulturvägledning. Ett verkligt framgångskoncept i projektet har varit något vi kallar ”Landskapsstudie”. Vi bestämde tidigt att utgå från människans relation till landskapet i vårt berättande. För att kunna göra det har vi genomfört studier av landskapet på plats ute i Laponia. Vi har varit en grupp ekologer, renskötare, arkeologer och kommunikatörer som varit ute tillsammans och diskuterat landskapet ur våra olika perspektiv. Arbetet har varit synnerligen framgångsrikt, beroende på att vi har varit prestigelösa och lyssnat på och lärt av varandra. Vi har även arbetat med geologer, men de har tyvärr haft svårt att vara med ute i fält.
Med den här arbetsmetoden har vi kunna integrera natur och kultur, och min uppfattning är att det kommer upplevas i utställningarna. Vi har ett perspektiv i berättandet som är ovanligt. Och det har kommit fram ny kunskap i och med det här samarbetet mellan akademisk och traditionell kunskap och mellan olika discipliner. Vi har även fått med den andliga dimensionen av landskapet, något som finns med i utställningen i naturum Laponia.
Marie Björklund, projektledare, Länsstyrelsen i Norrbotten
