Djurplanktonanalys

Senast ändrad: 14 maj 2016
Trichotria.jpg

Djurplankton har en central plats i den pelagiska näringsväven och speglar och påverkar växt­plankton- och fisksamhällen. Sammansättningen och biomassan i djurplankton förändras vid många olika miljö­förändringar, t.ex. eutrofiering, försurning, kontaminering med metaller, klimat och för­ändringar av fiskfaunans sammansättning och bio­massa. En analys av djur­plankton­samhällen ger därför information om effekter av många olika typer av miljö­störningar.

Djurplanktonundersökningar görs i huvudsak i syfte att:

  • Genomföra en taxonomisk inventering eller upprättande av artlista. Detta kan utföras baserat på kvalitativa prov (håvprov) eller kvantitativa prov. Artsammansättningen ger möjligheter att avläsa mer drastisk miljöpåverkan bl.a. genom förekomst eller frånvaro av indikatorarter.
  • Utvärdera djurplanktons roll i ekosystemet under ett enskilt år eller enskilt tillfälle. Detta kräver kvantitativa prov i vilka arters individtäthet bestäms och biovolym eller biomassa beräknas. Bestämning av storlekssammansättning och/eller utvecklingsstadium och reproduktionsstatus utgör delmål. Många provtagningar per år rekommenderas eftersom samhället ofta uppvisar en kraftig säsongsdynamik. Detta skall kompletteras med data om fisk, växtplankton och vattenkemi för att beskriva ekosystemet.
  • Fortlöpande följa djurplanktons mellanårsvariationer och eventuella trender. Detta kräver kvantitativa prov i ett mång­årigt program. Arters individtäthet, storlekssammansättning och/eller utvecklingsstadier och beräknad biovolym eller biomassa bestäms flera gånger under varje säsong för beräkning av centralvärden och fördelning av mätvärden för varje säsong. Frekvensen av provtagningar varje säsong påverkar starkt den tid som krävs för att påvisa lång­tids­för­ändringar (trender). Kompletterat enligt punkt 2 ovan beskrivs hela det pelagiska systemets utveckling över längre tid.
Kända problem i databaserna

Bestämningarna av biovolym är mer osäkra än bestämningarna av individantal. Försiktighet ska därför iakttas vid dataanalys av biovolymer av enskilda arter.

Notera också metodbytet för biovolymsbestämning av hoppkräftor 2005 som gör att sys­tem­atiska skillnader i hoppkräftornas biovolym kan förekomma mellan perioderna före och efter 2005.

Huvudsakligen har såll med en maskvidd av 0,04 mm använts. Detta innebär att före­komsten av små hjuldjur (t.ex. Ascomorpha minor och Polyarthra minor) möjligen kan vara under­skattad, men i vad mån små rotatorier verkligen kan passera genom sållet är för när­varande oklart.

Nuvarande mätmetod

Gäller från och med april 2005

Metoden beskrivs i Naturvårdsverkets handledning för miljöövervakning – Sötvatten – Djurplankton i sjöar (version 1:1 2003-05-27).

Provtagningen har i huvudsak skett med samma typ av hämtare i varje sjö, men varierar mellan de olika prov­tag­nings­programmen (se noteringar om hämtare och maskvidder för varje enskild provtagning vid en station: välj "lista över analysvärden" klicka på ";" efter siffrorna i kolumnen för provtagningsdjup). Provtagningsmetoderna är också beskrivna i Persson & Svensson (2004): Kvantitativa djurplanktonundersökningar i Sverige. När, var, hur och varför. Institutionen för miljöanalys, SLU. Rapport 2004:21.

Antal individer bestäms genom räkning i omvänt mikroskop (eventuellt efter subsampling med en Wiborg whirling vessel).

Biovolymer av hinnkräftor och hjuldjur bestäms sedan 1965 med hjälp av taxon-specifika omräkningsfaktorer som baserar sig på mätningar av volymen av djur stiliserade till geometriska figurer.

Biovolymer av hoppkräftor bestäms sedan april 2005 genom att från längdmätningar av minst 25 individer beräkna bio­volymen med hjälp av kända samband mellan kroppslängd och biovolym.

Anm: Laboratoriet är ackrediterat av SWEDAC (styrelsen för teknisk ackreditering) enligt SS-EN ISO/IEC 17025. Ackrediteringen omfattar provbehandling, analyser och primär resultatbehandling. Ackrediteringsnr 1208.

Tidigare mätmetoder

Antal individer av hoppkräftor bestämdes före april 2005 genom att bestämma antalet individer av enskilda livsstadier av varje taxon. För varje livsstadium användes sedan specifika omräkningsfaktorer till biovolym på samma sätt som för hinn­kräftor och hjuldjur.

Fakta:

Med djurplankton avses de mikroskopiska djur som lever i den fria vattenmassan. Till dessa hör de flercelliga djuren hinnkräftor (Cladocera), hoppkräftor (Copepoda) och hjuldjur (rotatorier; Rotifera) samt encelliga djur (Protozoa; t.ex. amöbor, ciliater och flagellater).

Bland de flercelliga djuren förekommer flera olika typer av livscykler (asexuell och/eller sexuell förökning, vilägg, diapaus, olika former av larvstadier, mm) liksom olika typer av födo­söks­metoder (till exempel filtrerare som huvudsakligen är växtätare och gripare som främst är rovdjur).

Information om biomassa och artsammansättning hos djurplankton kan kombineras med information om fisk, bottenfauna och växtplankton för att beskriva ekosystemstruktur.

Sidansvarig: Lars.Sonesten@slu.se