Rovdjurskunskap för tjänstemän: Björn

Senast ändrad: 11 mars 2021
Björn

Ordförklaringar till särskilda begrepp i texterna finns på sidan Om Rovdjurskunskap för tjänstemän.

Innehåll

Reproduktion

Spridning och utvandring

Dödlighet och faktorer som påverkar

Social organisation

Hemområden

Aktivitetsmönster/Idegång

Föda och predation (vilt)

Skador på tamdjur

Förebyggande åtgärder

Björn och människa

Utbredning och populationsstorlek

Förvaltningsmål

Genetisk status

Hotstatus

Inventeringsmetodik

Reproduktion

Brunsten infaller i perioden maj–juli, men hos björnar fäster inte befruktade ägg vid livmoderväggen förrän de går i ide. Den faktiska dräktigheten varar endast mellan november och januari/februari, då honan föder 1–4 ungar. Ungarna diar hela första året, men från midsommar är de inte beroende av mjölk längre och klarar sig utan den om något skulle hända modern. Första hösten går ungarna i ide tillsammans med modern.

I den södra delen av utbredningsområdet reproducerar sig de flesta björnhonor för första gången när de är 4–6 år gamla, medan de i norr gör det vid 5–7 års ålder. I söder separerar majoriteten av ungarna från honan då de är 1,5 år gamla. I norr följer hälften av ungarna modern tills de är 2,5 år gamla.

Björnhonor är mest produktiva mellan 9 och 20 års ålder. Yngre honor föder färre och lättare ungar. Honorna fortplantar sig vanligen med 2–3 års intervall. Honornas genomsnittliga ålder vid första reproduktionen och det genomsnittliga intervallet mellan kullarna påverkar björnstammens tillväxt.

Björnhanar blir könsmogna vid 3–4 års ålder, men reproducerar sig oftast första gången vid 10–11 års ålder.

Spridning och utvandring

I Skandinavien utvandrar björnhanar i genomsnitt 120 km från födelseområdet.

Ungefär hälften av björnhonorna i söder och en tredjedel av de i norr utvandrar till nya områden medan övriga stannar kvar inom eller nära moderns hemområde. Graden av utvandring bland honor minskar när björntätheten ökar.

Även om björnen oftast lever ensam kan de vid god födotillgång leva förhållandevis tätt inpå varandra. I sådana fall skapas en hierarki med äldre individer i toppen. En tät population medför sannolikt att det blir svårare för en ung hona att etablera sig i ett eget område utanför moderns. Att unga honor i Sverige ofta utvandrar tyder på att området ännu inte är mättat.

Björn vid skogstjärn

Foto: Elisabeth Hansson

Dödlighet och faktorer som påverkar

Björnar kan bli 30 till över 50 år, men det senare är mycket ovanligt.

Dödligheten för björn är högst under det första levnadsåret. I Skandinavien dör ca 40 % av årsungarna. Den största orsaken verkar vara infanticid, då vuxna hannar dödar ungar som inte är deras för att kunna para sig med honan.

Björnar är särskilt sårbara under perioden när de ligger i ide. Det gäller framför allt honor med ungar. Honor som störts vid idet mister oftare sina ungar än andra björnhonor.

Fjolårsungar har lägre dödlighet än årsungar, men även i denna grupp dör de flesta under parningssäsongen. Sannolikt dödade av andra björnar.

Den vanligaste dödsorsaken bland vuxna björnar är legal jakt. Björnar dör även till följd av illegal jakt och kollisioner med bilar och tåg. Åren 2009–2019 har antalet trafikdödade björnar legat kring 10 per år.

Social organisation

Hög populationstäthet och låg utvandring bland honor kan medföra att flera systrar i olika åldrar stannar kvar inom eller nära moderns hemområde. Flera generationer av besläktade honor kan därmed etablera sig i samma område, i ett matriarkat. Området försvaras gemensamt mot andra, obesläktade honor.

Hanar vandrar ur moderns hemområde när de blir könsmogna. Det är en strategi mot inavel. Syskon parar sig sällan med varandra, men det förekommer att fäder parar sig med döttrar som inte lämnat moderns hemområde.

Hemområden

Björnars hemområden överlappar ofta med varandra. Hanarnas hemområden är oftast 4–8 mil2, men kan vara både större och mindre. Honornas hemområden ligger i storleksklassen 1–3 mil2. Hemområdenas storlek minskar generellt med ökad björntäthet.

Hanarnas större hemområden beror sannolikt på att brunbjörnens parningssystem är promiskuöst. Det innebär att både hanar och honor parar sig med flera partners. Björnhanar kan öka sin reproduktionsframgång genom att para sig med flera honor och försöker därför inkludera så många honor som möjligt i sina hemområden.

Aktivitetsmönster/Idegång

Under vintern då det är ont om föda ligger björnen i ide. Vintersömnen kan pågå i 5–7 månader och björnen varken äter eller dricker. Fettreserven som byggts upp under sensommar och höst svarar för hela energibehovet. Kroppens metaboliska aktivitet sänks med 70 %. Hjärtfrekvensen sjunker och kroppstemperaturen går ned till 33–35 grader. Honor tappar ca 40 % och hanar 22 % av sin kroppsvikt under idevistelsen.

Björnar i samma område går i ide vid ungefär samma tidpunkt på hösten, med undantag för dräktiga honor som börjar något tidigare. Första snöfallet kan ha betydelse för när björnarna går i ide. Björnar i norra Sverige går i ide tidigare och lämnar det senare än björnar längre söderut.

Iden grävs oftast i gamla överväxta myrstackar, men iden i klippskrevor och under stenblock förekommer också. I sällsynta fall används även ”korgiden”, där grenar och mossa samlats ihop till ett stort öppet ”bo”. Björnen gör en bädd av kvistar, ris och mossa i alla typer av iden.

Mänskliga aktiviteter som jakt, skogsbruksinspektion, skidåkning och närvaro av hund eller människa vid idet kan få björnar att överge det. Majoriteten av dräktiga honor som tvingas lämna idet förlorar sina ungar. Störningar har en stark negativ effekt och vanligtvis väljer björnar idesplatser minst två kilometer från vägar, bebyggelse och andra typer av mänsklig aktivitet.

Föda och predation

Brunbjörnen är en allätare. Den livnär sig främst på bär, myror och klövdjur, men också på örter och gräs. Energimässigt är bär den viktigaste födan för svenska björnar, men dieten är säsongsbetonad och varierar med tillgänglighet. Under vår och sommar bygger björnen upp strukturell kroppsstorlek och proteinrik föda är särskilt eftertraktad. Dieten utgörs då till stor del av myror, vilket är typiskt för björnar i Europa, men även unga älg- och renkalvar (se Skador på tamdjur/renar) är en viktig del av födan. De flesta älgkalvarna dödas innan de är två månader gamla. Vuxna älgar dödas ibland av björnar, men det är mindre vanligt. Studier från Dalarna visar att en vuxen björn dödar ungefär 6–7 älgkalvar per år. I vissa områden med täta stammar av björn och varg och låga tätheter av älg kan rovdjuren konsumera en stor del av produktionen i älgstammen.

Skador på tamdjur

Angrepp på tamdjur kan ge upphov till både primära skador i form av dödade, skadade eller saknade djur och sekundära skador i form av till exempel merarbete och förlorad arbetsinkomst liksom stressade och oroliga djur. Sekundära effekter kan även vara ångest och oro hos djurägaren.

Skador på renar

Exakt hur många renar som varje år blir dödade eller skadade av stora rovdjur vet man inte. Ersättningssystemet för rovdjur i renskötselområdet bygger på förekomst av stora rovdjur och rovdjursinventeringar som syftar till att fastställa antal och utbredning. Döda renar som återfinns dokumenteras enbart i begränsad omfattning.

Beräkningar som gjordes i samband med rovdjursutredningen SOU 2012:22 uppskattade antalet renar som dödas per år av björn vara 3 500–7 500 renar per år.

En studie med sändarförsedda björnar 2012 i två skogssamebyar i Norrbotten visade att predationen kan vara mycket högre än de förluster till björn som idag kompenseras inom det befintliga ersättningssystemet för rovdjursförekomst i samebyarna. I studien var predationstakten 0,4 renkalvar och 0,02 vajor per björn och dag under kalvningsperioden 1 maj–15 juni. Antalet kalvar som en björnindivid dödar verkar bero på hur länge den vistas i ett område med kalvande vajor och inte på olika ”benägenhet” att döda renkalvar hos olika björnindivider. Det är dock oklart i vilken utsträckning resultaten från Norrbottens skogsland kan överföras till övriga samebyar i landet.

Läs mer: Rovdjursskador på renar

Skador på övriga tamdjur och hundar

Det är främst får som skadas eller dödas av björn, men enstaka angrepp på nöt och andra djur förekommer. Djur på fritt fäbodbete är mer utsatta än djur innanför stängsel. Under åren 1997–2019 har antalet angrepp varierat mellan tre och knappt trettio. Björnar orsakar också skador på bigårdar och odlad gröda. Bilderna nedan kommer från den rapport med viltskadestatistik som Viltskadecenter sammanställer varje år.

Antal dödade, skadade eller saknade tamdjur/bikupor/ensilagebalar till följd av angrepp av björn i Sverige 2019.

Björnskador i Sverige 2019, tabell

Björnskador i Sverige 2019, karta

Skador orsakade av björn i Sverige. Källa: Viltsladecenter

Läs mer: Viltskadestatistik

Förebyggande åtgärder

Åtgärder för att skydda renar

Björnpredation på ren sker framförallt under kalvningstiden på våren.  Förebyggande åtgärder bör därför riktas mot kalvningsområden för ren.

Stängsling av renarna och jakt efter framför allt björnhonor med äldre ungar kan vara fungerande förebyggande åtgärder. Avlivning av björnar efter 1 juni kan dock inte förväntas ha någon effekt under den aktuella kalvningssäsongen. Skyddsjakt efter björnar som uppehåller sig i kalvningslanden beviljas i relativt stor omfattning av länsstyrelserna i renskötselområdet.

För små renhjordar i områden med hög täthet av björn är kalvning i hägn den förebyggande åtgärd som på kort sikt kan förväntas ha störst effekt. Rennäringen vill dock inte se kalvning i hägn som en varaktig lösning.

Läs mer: Åtgärder mot skador på renar

Åtgärder för att skydda andra tamdjur och hundar

Skadeförebyggande åtgärder för andra tamdjur än ren består dels av permanenta åtgärder för att långsiktigt minska risken för rovdjursskador, dels av akuta åtgärder i syfte att minska risken för ytterligare skador direkt efter ett angrepp.

För de flesta hägnade djur bedömer Viltskadecenter att ett bra elstängsel är den mest effektiva metoden. För verksamheter med fritt betande tamdjur, till exempel fäboddrift, behövs oftast kombinationer av flera alternativa skadeförebyggande åtgärder. Boskapsvaktande hundar och nattintag är exempel på alternativa metoder som kan användas.

Läs mer: Åtgärder mot skador på tamdjur

Björn och människa

Björnmöten

Risken för människor att skadas av björn är liten i Skandinavien, men olyckor kan ändå ske. Forskning visar att både ensamma björnar och honor med ungar går undan när människor närmar sig. Majoriteten av sådana ”möten” inträffar alltså utan att människorna lägger märke till björnarna.

Vid möten mellan björnar och obeväpnade människor sker angrepp mycket sällan. Vid de tillfällen angrepp ändå har skett är sannolikt en stor del av förklaringen att björnen har blivit överraskad av människan.

De flesta av de beväpnade personer som skadats av björn har varit ute på jakt. Oftast har närvaro av hundar eller förekomst av iden kunnat förklara angreppet. Tidpunkten för incidenterna har huvudsakligen sammanfallit med björnens idesgångsperiod.

Läs mer: Friluftsliv i björnområden - information om björnmöten i skog och mark

Filmen "Björnens rätta ansikte" beskriver hur björn kan bete sig i olika situationer som vid jakt, när den är ostörd och när den är stressad.

Björnar nära bebyggelse

Ett återkommande problem inom björnförvaltningen är djur som uppehåller sig nära bebyggelse. Björnar är allätare och en björn som hittar lättåtkomlig föda, till exempel sopor, i närheten av bebyggelse kan vänja sig vid detta och återkomma. En viktig åtgärd för att förebygga förekomsten av närgångna björnar vid bebyggelse är att avlägsna födoämnen som kan locka björnar till platsen.

Att björnar uppehåller sig vid bebyggelse är i sig inget onaturligt beteende, men lättillgänglig föda i form av sopor, kvarlämnade fågelbord, fallfrukt eller annat avfall kan bli en orsak till att björnar stannar kvar nära bebyggelse när de väl har kommit dit.

Läs mer: Att bo i björnområden

Utbredning och populationsstorlek i Sverige, Skandinavien och Europa

Björnen förekommer allmänt i Sverige från Dalarnas och Gävleborgs län och norrut. Den svenska björnstammen utgör huvuddelen av den skandinaviska populationen där endast ett fåtal föryngringar (honor som föder ungar) förekommer i angränsande norska områden. Inom utbredningsområdet är förekomsten ojämn och föryngringar förekommer mer koncentrerat i delar av skogslandet.

Björnpopulationen i Sverige varierar en del beroende på politiska beslut, men har det senaste decenniet i huvudsak legat just under 3000 individer. Den senaste populationsberäkningen för hela landet visade på 2 900 björnar 2017.

Läs mer: Inventering av björn

Norge har ett litet bestånd med ett hundratal individer medan Finland har en population som omfattar ca 1 000 djur.

Björn utbredning i Skandinavien

Kartan är baserad på insamlade spillningsprover under den senaste genomförda inventeringen och visar tätheten av björn. Ju mörkare färg desto högre täthet. Proverna insamlas av jägarna som på detta sätt ger ett omfattande bidrag till slutresultatet. Källa: Skandinaviska Björnprojektet

I Europa finns björnen förutom i Skandinavien främst öster och söder om Alperna, med starkast population i öster. Den förekommer i hela taigabältet. Mer om björn i Europa: Large Carnivore Initiative for Europe.

Förvaltningsmål

Miniminivån anger hur många björnar som krävs för att arten garanterat ska finnas i livskraftig stam (ha gynnsam bevarandestatus) i Sverige. Naturvårdsverket fastställer nivåerna utifrån förslag från länsstyrelserna. En föryngring är en hona som fött ungar.

Sverige = 140 föryngringar (motsvarar 1 400 individer)

Norra förvaltningsområdet (NFO): 90 föryngringar (motsvarar 900 individer)

Mellersta FO: 50 föryngringar

Södra FO: 0

Genetisk status

Den skandinaviska björnpopulationen uppvisar en relativt hög genetisk variation. Det förekommer genetiskt utbyte mellan både reproduktionsområden inom Sverige och mellan svenska och norska björnområden. 

Det genetiska utbytet drivs i huvudsak av utvandrande hanar.

Om man ser till den DNA som endast sprids från honor till deras avkommor (så kallad mitokondrie-DNA) så finns det två genetiska linjer i Sverige – en sydlig och en östlig linje.

Björnstammen förvaltas som en enda population.

Hotstatus

Artdatabankens rödlista 2020: Nära hotad (NT)

Populationen är ökande. Över de sista tre generationerna har björnstammen växt, även om den skjutits ner något sedan toppen 2008. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet (D1). Enligt Artdatabanken är björn mycket känslig för ett högt jakttryck.

Inventeringsmetodik

Inventering av björn baseras främst på DNA-analyser av insamlade spillningsprover. Funna spillningar analyseras på DNA, varvid såväl kön som individ kan fastställas. Analyserna kan bidra till ökad kunskap om björnstammens storlek och förändringar.

Insamlingarna är varje år begränsade till utvalda län. Samlade nationella beräkningar av björnstammen görs vart femte år. Även observationer av björn (Svenska Jägareförbundets Björnobs) tas med i beräkningen av antal och utbredning.

Björnar som påträffats döda eller som skjutits under jakt provtas också för DNA. 

Vem gör vad vid inventering av björn?

  • Naturvårdsverket har det över­gripande ansvaret för inventeringen. De skriver föreskrifter och instruktioner samt fastställer inventeringsresultatresultat.
  • Naturhistoriska Riksmuseet är nationell koordinator för de DNA-­baserade inventeringarna.
  • Länsstyrelserna ansvarar för genomförande av spillningsinventeringen under aktuella år. De utför även ett visst riktat fältarbete.
  • Svenska Jägareförbundet bidrar till inventeringarna genom Rovdjursobsen (Björnobsen) och organisation kring spillnings­insamling.
  • Det praktiska inventeringsarbetet sker i huvudsak via ideella insatser, främst utfört av jägare under älgjakt.

Läs mer: Inventering av björn

Sidansvarig: maria.levin@slu.se