Skogsbruk i samförstånd

–  Rekreationen? Nja…den får vi på köpet, menar Knut Sturm. Det har faktiskt inte varit så mycket diskussioner om upplevelsesidan, det här skogsbruket är en förhandlingsprodukt mellan naturvårdsrörelsen och de gröna politikerna å ena sidan och kommunens krav på ekonomisk avkastning å andra sidan. Besökarna kommer ändå och de verkar trivas.

– Så absolut, naturvården får sitt. Mellanspetten trivs, liksom mindre flugsnapparen och andra viktiga skogsfåglar. Andelen död ved ökar och vi har hittat hotade skalbaggar  som etablerar sig här. En minst lika viktig del är att vi skyddar marken, vattnet och rustar oss för klimatförändringarna. Naturvännerna följer oss noga. Och vi dem. Mitt jobb är till stor del att sitta i rundabordsdiskussioner med alla intressenter, så att vi hela tiden rör oss mot våra gemensamma mål. Men nu far vi ut och tittar!

Gamla plantager görs om

Ute i skogen tar det tid för en svensk att kalibrera sig. Här växer större och mindre träd av olika slag sida vid sida. Men det är inte någon fullskiktad skog med en jämn mix av trädstorlekar vi ser. En stor del av volymen utgörs av riktigt stora timmerträd på flera kubikmeter. Mellan dem står deras efterföljare, med diametrar mellan 20-50 cm. Den döda veden verkar i princip bortstädad. Lyckad föryngring finns nästan bara i luckorna efter de riktigt stora, avverkade träden, inte i skogsmörkret under de höga träden.

Den här filosofin är fortfarande delvis på försöksstadiet och utgår från att man redan har en skog med grova träd, som från början planterats. Som grund för hur skogen bör se ut utgår man från referensytor av gamla bestånd i ”ingenmansland” mellan före detta Väst- och Östtyskland: gamla planterade skogar som stått närmast orörda sedan andra världskriget.

På dessa bördiga marker med en produktion runt nio skogskubikmeter och år sker en kontroll av avverkningsbehovet med sju års mellanrum och då huggs främst de specialtimmerträd som uppnått måldiametern för att ge ett riktigt högt virkespris. Och man siktar på stora träd – eken ska till exempel vara minst 80 centimeter och boken 70. Värdet? 100 000 kronor för en fanér-ek och 15 000 för en bok. Fällningen görs med motorsåg och mindre gallringsträd körs ut med häst. Men skogsmaskiner – lunnare – krävs för att få ut de väldiga timmerträden. Skogsmaskinerna används bara på permanenta stickvägar.

Värt 30 000

Vi kommer till ett stort, avverkningsmoget fågelbärsträd. Det står långt från andra bjässar i beståndet. Och vi svenskar undrar: Är det verkligen effektivt att hugga ett sådant träd utan att kunna ta med sig en massa andra träd på samma gång?

– Trädet är värt över 3 000 euro, säger Knut Sturm, så det är inget problem. Även om jag förstår frågan, ni är vana vid betydligt lägre kvaliteter och virkespriser. Men dessutom finns det en del andra träd att ta längs stickvägarna här, träd som vi gallrar bort för att gynna framtida timmerträd. Vi tar aldrig mer än 25 procent av volymen per hektar. Men även då kan vi hyfsat snart vara tillbaka och skörda igen. Knut pekar på andra träd. De är inte mogna för avverkning än, men flera av dem är det om sju-åtta år och då har en hektar i bästa fall producerat 60 nya kubikmeter.

– I framtiden behöver vi inte gallra, tror Knut Sturm. Inte när vi väl nått den här strukturen i bestånden, med de stora timmerträden och många andra träd som når diametrarna inom några decennier. I luckorna kommer föryngringen och de träden danar varandra. I något fall plockar vi bort ett par konkurrerande träd vid en fin framtidsstam som vi markerat, men det ska räcka med det.

Klövviltet ett problem

De stora grenarna från det fällda trädets krona får ligga kvar. De skyddar småträden, höga viltstammar hotar föryngringen. Mellan de stora grenarna vill inte hjortdjuren gärna gå in. Ofta hägnas också genomhuggna områden för att återväxten inte ska ätas upp av viltet. Utanför hägnen är det märkbart färre småträd under de stora träden, även i luckorna.

Men Knut berättar nöjt att vargar kommit in från öst. De ska hjälpa honom med det som jägarna inte vill – att sänka viltstammarna rejält.

– Vi hade ett väldigt, väldigt fint utgångsläge, medger han, med stora arealer gammal, grov skog. Så på 30 år – inte 50 år som vi trodde – har vi nått dit vi ville för nästan halva arealen. – På sikt blir det betydligt mer sekundära trädslag, som bok och lönn. Granen fasar vi ut, den är inte naturlig här. Men ekföryngringen, som är ljuskrävande, klarar sig bra i beståndens luckor. Den klarar gräset bättre än de andra arterna, så jag tror inte att andelen ek kommer att minska på sikt. Samma gäller för fågelbär. Däremot kommer mycket av tallen att försvinna. Men den är inte heller naturlig här!

Knut Sturm följer virkesmarknaden noga. Sågtimret säljs till högstbjudande. De sämre kvaliteterna sågar de själva. Det ger bättre avkastning och då kan de även sälja stora mängder biprodukter till stadsborna, främst ved.

Något för Sverige?

Knut Sturm har varit en del i Norden och har många kontakter där. Så frågan är: kan man göra detta i Sverige? Blir det inte bara granskog på sikt? Dessutom har vi ju jämförelsevis låga virkespriser.

– Den här metoden ska inte bara ge pengar utan också andra värden. Och det är viktigt att komma igång, för det här tar flera decennier, kanske sekler, särskilt hos er som har lägre tillväxt och enskiktade skogar. Man måste vara tålmodig och kunna ta en lång period utan inkomster från de delar av skogen man ställer om.

– Sedan handlar det om att satsa på de träd som kommer naturligt på de olika ståndorterna i skogen, även i ert land finns en stor dynamik mellan olika ståndorter. Pejla in vilka timmerkvaliteter och måldiametrar för de olika trädslagen som du på sikt kan anta ger stora intäkter. Vill du ha riktigt bra betalt krävs förmodligen specialsortiment, och om den marknaden är dålig – ja, den är ju inte så utvecklad hos er – har du väldigt lång tid på dig att hitta rätt köpare. Kanske här i Tyskland?

Ett reportage av Sverker Johansson ur Skog & Framtid nr 2 2017