SLU-nyhet

Höftledsdysplasi är ärftligt och vanligare hos stora katter

Publicerad: 20 november 2019
Ohlsson-maine-coon2-300.jpg

Miljontals katter i världen lider troligen av höftledsdysplasi, men katters höftledshälsa är inte särskilt väl undersökt. I en färsk studie från SLU, med fokus på rasen maine coon, konstaterar forskarna att höftledsdysplasi är ärftligt och vanligare hos större katter. Studien visar också att avelsarbetet inom det svenska hälsoprogrammet effektivt minskar förekomsten av höftledsdysplasi inom rasen. Maine coon beskrivs ibland som ”den vänliga jätten”, men studien tydliggör att avel mot större katter också ökar risken för höftledsdysplasi.

Höftledsdysplasi är en välkänd och välstuderad utvecklingsrubbning hos hundar, men idag redovisas den hittills största studie som bygger på data från katter. Det är också den första som undersöker ärftligheten för höftledsdysplasi hos katt, ett tillstånd som kan medföra lidande. Artikeln publiceras i tidskriften Scientific Reports.

För ca 20 år sedan startades hälsoprogrammet för maine coon-katter här i Sverige, eftersom det fanns tecken på att rasen kunde ha problem med höftledsdysplasi. Det visade sig mycket riktigt att höftledsdysplasi var relativt vanligt – cirka 35–40 procent av katterna var drabbade. Initiativet kom från Sverige, men i dag utvärderas katter från hela världen. Programmet i sig är unikt. För hundar är det vanligt med hälsoprogram som ligger till grund för avel, men inte för katter.

– Vi ville se om programmet hade haft avsedd effekt eller om vi borde ändra på något. Det oroade mig att vi fortfarande har så stor andel katter med höftledsdysplasi, säger Åsa Ohlsson, forskare vid SLU:s institution för husdjursgenetik.

Efter 20 års selektiv avel enligt hälsoprogrammets rekommendationer låg frekvensen för höftledsdysplasi bland de undersökta katterna på mer eller mindre samma nivå som när programmet startade. Detta gav sken av att programmet inte fungerade, men när SLU-forskaren Matt Low bröt ner statistiken efter släktskap såg han att programmet har varit effektivt. De katter som härstammade från individer som avlats enligt hälsoprogrammets rekommendationer hade mindre förekomst och mildare former av höftledsdysplasi.

Men under de 20 åren har också andra saker hänt, vilket förklarar att förekomsten fortfarande är relativt hög bland de årligen testade katterna. Antalet maine coon-katter som röntgas är fler i dag och då upptäcker man också fler drabbade. Dessutom har uppfödare i övriga världen fått upp ögonen för programmet och börjat testa katter vars bakgrund inte har utvärderats tidigare. Men framför allt har katterna generellt blivit större, vilket visade sig ha betydelse.

– När vi analyserade data såg vi ett samband mellan stora katter och höftledsdysplasi. Vi valde då att närmare studera kopplingen mellan gener för storlek på katten och förekomsten av höftledsdysplasi. Vi konstaterade att när rasens katter ökar i storlek så blir höfterna också sämre. Därför är det ingen bra idé att selektera för ytterligare ökad storlek i aveln, säger Matt Low, som är forskare vid SLU:s institution för ekologi.

Kattuppfödare runt om i världen har ivrigt väntat på resultatet från studien. Att höftledsdysplasi är ärftligt och att det genetiskt sett är kopplat till storlek kan troligen komma att uppfattas som kontroversiellt, eftersom dagens rasstandard för maine coon premierar en stor kroppsstorlek. Men det är en god nyhet för både uppfödarna och katterna att det går att minska förekomsten av höftledsdysplasi med hjälp av hälsoprogram och selektiv avel.

– Ingen vill att deras katt ska ha ont. Däremot kan det vara svårt för ägaren att se att katten har ont. Katter är mycket bättre på att dölja smärta än vad hundar är. Viktiga tecken att hålla uppsikt på är om katten rör sig mer försiktigt eller mindre än vad katter gör normalt. De kan också undvika att hoppa upp på exempelvis bord eller köksbänk, säger Åsa Ohlsson.

Mer information

Åsa Ohlsson, forskare
Institutionen för husdjursgenetik
Sveriges lantbruksuniversitet
asa.ohlsson@slu.se, 018-67 13 52
https://www.slu.se/cv/asa-ohlsson/

Vetenskaplig artikel

Demography, heritability and genetic correlation of feline hip dysplasia and response to selection in a health screening programme. Matthew Low et al, Scientific Reports volume 9, Article number: 17164 (2019).
https://www.nature.com/articles/s41598-019-53904-w

Pressbilder

(Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om detta pressmeddelande. Fotograf ska anges.)

Röntgenbild av en katt med normala höfter och en katt med kraftig höftledsdysplasi. Foto: SLU

Rasen maine coon kallas ibland för "the gentle giant". SLU:s studie visar att det inte är en god idé att avla på storlek, eftersom det finns ett samband med höftledsdysplasi. Foto: Åsa Ohlsson

Höftledsdysplasi kan vara smärtsamt för katten, men det kan vara svårt att avgöra hur ont den har. Ett tecken är om den till exempel undviker att hoppa upp på bord. Foto: Åsa Ohlsson

Fakta:

Fakta om höftledsdysplasi

Höftledsdysplasi är en ärftlig defekt som leder till en missanpassning i höftleden. Bland annat är ledskålen inte så djup som den förväntas vara i en normal led. Det leder till att ledkulan på lårbenet inte passar in i ledskålen som den ska och ytorna börjar skava mot varandra. Då bryts det skyddande ledbrosket ned och man får en ledyta bestående av ben-mot-ben, vilket ofta är plågsamt för katten. Kroppen försöker ofta reparera skadan genom att öka benproduktionen, vilket leder till pålagringar som bara förvärrar problemet.

Analysen i denna studie bygger på 5038 maine coon-katter. Det finns också data från andra raskatter inom hälsoprogrammet, men i de flesta fall är individerna för få för att ge en tillförlitlig bild av hur stort problemet är i dessa raser och forskarna valde därför att utesluta dem i denna studie. Om man ser till katter generellt, oavsett ras, uppskattas förekomsten av höftledsdysplasi till ca 10–20 procent, men vidare studier på området är önskvärt.