– Man kan se i färdplanerna att skogen inte kommer att räcka till allt, konstaterar
Svante Axelsson. Efterfrågan är för stor. Lösningen blir en kombination av styrmedel och marknadslösningar.
Framför allt på halvlång sikt kommer skogen att vara en mycket stor spelare. Transportsektorns mål att få ned utsläppen med 70 % till 2030 går inte att genomföra om vi inte får en väldig fart på bioraffinaderier i Sverige. Det är ett akut läge att få till de investeringarna. Och det kommer att vara lönsamt, Sverige är ett exportland och hela världen kommer att vilja ha våra gröna drivmedel, textilier och plaster.
Vi avverkar redan nu hela den tillgängliga tillväxten. Tankar om det?
– Det är oroande. Men dels har vi stora outnyttjade resurser i form av avverkningsrester och det kan vi plocka hem utan att komma i konflikt med målen för biologisk mångfald. Dels ska vi inte tänka oss att göra samma produkter som förr – plus allting nytt! Vi kommer att få en enorm prisökning på allt som ska rädda klotet – det kommer att tränga undan gamla produktionsanläggningar på längre sikt. I klartext: när priset går upp på biodiesel så kommer traditionella produktionssätt att dämpas. Det omfördelar råvara.
– Vi kommer med stor sannolikhet också att få en högre medeltemperatur som driver upp skogstillväxten. Fast... på kort sikt kan jag tänka mig att vi kan behöva stimulera till aktivare skogsbruk, många skogsägare är passiva idag och behöver morötter. Men på lång sikt kommer högre marknadspriser att styra dem till det ändå. Bara vi inte får ett bakslag.
Hur menar du då?
– Om vi bara talar om skogens klimatnytta så skapar vi stora motståndsrörelser både i Bryssel och här. Vi har inget hållbart skogsbruk, men vi har ett relativt bra skogsbruk. Vi måste ha fortsatt balans mellan målen i skogen.
– Och jag är oroad över den polariserade skogsdebatten. Det är angeläget att vi letar win-win och samlas i mitten, annars får vi inte de här viktiga investeringarna gjorda. Och det är viktigt även utanför Sverige, vi har en stor informell makt. Vi springer först mot en fossilfri välfärdsstat. Kalifornien kollar noga på oss och vi vill göra Trump avundsjuk. FN-avtal är för långsamma, men när vi visar att det går att ställa om, så får vi efterföljare.
Du gillar ju färdplaner. Du tror inte på en färdplan för skogen?
– Jag är tveksam till det, det luktar planekonomi. Kompromissen är att olika sektorer får styrmedel i form av kvotplikter – precis som vi nu infört reduktionsplikt för drivmedel, så måste vi troligen tvinga in bioråvara i produkter som textilier och plast.
Det finns skogsindustriföreträdare jag talat med som vill – mellan skål och vägg – avverka mera än den tillgängliga tillväxten. Är det ok under en övergångsperiod?
– Nej, det ser jag som uteslutet. För att nå Parisavtalet måste vi både binda kol och substituera fossilt material. Efter 2050 ska vi globalt binda 10-15 miljarder ton kol per år. Så i den här balansakten måste vi både binda kol och byta ut fossilt. Vissa tänker att vi bara ska lagra kol i skogen. Men då kan vi inte byta ut det fossila.
