Från hormoslyr till frivilliga avsättningar – händelser och personer bakom utvecklingen av naturhänsyn i skogsbruket

Per Simonsson har tidigare undersökt vilka drivkrafter som låg bakom 1990-talets ökade naturhänsyn i skogsbruket. I en ny undersökning gräver han djupare för att hitta förklaringar till omställningen. Och det gör han genom att ge röst åt de personer som var med när det hände. Sammanlagt har han intervjuat 21 nyckelpersoner från ideella naturvården, skogsbruket, myndigheterna och forskningen. Alla har bidragit i både debatten och till de åtgärder som gjordes i skogen under framför allt perioden 1970 till slutet av 1990-talet.

Med de intervjuades egna citat skapas en historisk berättelse om hur biologisk mångfald fick en central plats i skogsbrukets strategier och kommunikationsplaner, men också om hur kunskapen om rödlistade arters miljökrav växte till en tung disciplin inom forskningen och det praktiska naturvårdsarbetet.

Berättelsen startar i ”tiden före rödlistan”, när naturvård handlade framför allt om landskapsvård och rekreationsmöjligheter och inget om att bevara arter. En grupp forskare vid Skogshögskolan kom att spela en central roll för artbevarandets expansion. När Arbetsgruppen för hotade och missgynnade arter bildades i mitten på 1970-talet gick startskottet för en lång tid av forskning och rådgivning om arter som har lett fram till dagens SLU Artdatabanken.

Forskargruppens böcker om fauna- och floravård som gavs ut genom Skogsstyrelsens försorg blev också en tändande gnista för att öka artkunskapen i branschen. Skogsbrukets anställda gick artkurser och från naturvårdens sida hade man nu specifika argument för krav på skogsägarna att bevara skogsområden där det hade hittats ovanliga arter. Steget Före blev en förebild för många inventerare. Metoden, gick ut på att leta arter som signalerar höga naturvärden, och arbetssättet började även tillämpas vid Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering i början av 1990-talet.

Naturskyddsföreningen har haft en tung roll som blåslampa på skogsbruket. I rapporten ger föreningens tidigare ordförande och flera anställda sina versioner om föreningens roll under olika epoker. Från en försiktig hållning till skogsbruket i början på 70-talet till en mer aktiv politisk lobbying för att bevara mer skog. När föreningen kritiserade skogsbruket vid Rio-konferensen 1992 upplevdes de av skogsindustrin till och med som ”landsförrädare”. Föreningens granskning av skogsbolagens avverkning av naturskogar i norr fick stort genomslag och bidrog till att Domänverket etablerade en naturvårdsgräns mot fjällkedjan.

Skogsstyrelsens arbete har också förändrats och haft stor betydelse under den epok som rapporten behandlar. När generaldirektören i mitten av 1980-talet tog Naturskyddsföreningen i försvar och uppmanade branschen till att ”ändra attityd” var många i skogsbranschen undrande, samtidigt som de insåg att trycket från massmedia och miljörörelse blev allt starkare. Skogsstyrelsen anställde sin första biolog och snart blev det fler som deltog i rådgivningen, utgivningen av böcker och inte minst nyckelbiotopsinenteringen. Genom att ÖSI (översiktlig skogsinventering) och anslagen för att avverka ”5:3-skogar” försvann frigjordes både pengar och inventerare som kunde slussas över till nyckelbiotopssatsningen.

Skogsbruket påverkades starkt av miljöopinionen, som hade fått bränsle av flygbesprutningar, gödsling och stora hyggen på 1970-talet. Naturvårdsinstruktionerna från 1970-talet hade varit mycket inriktade på landskapsbild, friluftsliv och anpassningar till viltet. Föreställningen att miljöfrågorna var ett informationsproblem levde kvar länge, om bara skogsbruket berättar hur bra de är tystnar kritiken. Men det gjorde den inte. När kunderna i Europa började kritisera skogsbrukets metoder blev det allvar.

Efterhand blev naturhänsynen mer funktionell och inriktad på de substrat och miljöer som olika arter kräver. Gröna skogsbruksplaner blev ett praktiskt verktyg för att sortera produktions- och naturvårdsskog. Frivilliga avsättningar växte fram där hela skogsbestånd sparas för att gynna naturvärdena. I norra Sverige var fjällskogsdebatten het på 1980-talet. Domänverkets och ett privat skogsbolags beslut att inte kalavverka fjällnära skog blev ett första resultat av kritiken. Besluten skapade irritation hos de andra skogsbolagen, samtidigt som Domänverket och skogsbolaget fick beröm av samerna, miljörörelsen och allmänheten.

Miljörörelsens samarbete med marknadskrafterna, det vill säga kunderna i både Sverige och Europa, var en drivkraft bakom framtagandet av den certifiering som utvecklades på 1990-talet. FSC bildades 1993 och ett förslag till en första svensk standard presenterades av Naturskyddsföreningen och WWF. En bredare arbetsgrupp, där också skogsbolagen ingick, kom fram till den första gemensamma skogsbruksstandarden 1998. I rapporten beskrivs hur olika organisationer och parter drivit på och bromsat processen. Men en gemensam överenskommelse blev det, och sannolikt har det bidragit till att lagstiftningen inte behövde skärpas.

Per Simonsson avslutar rapporten med att fråga sig om vi kan lära oss något av denna tid? Ja, och han föreslår ett mer öppet lyssnande, dialog utan prestige, att försöka komma fram till en gemensam problembeskrivning och att sätta upp realistiska miljömål för skogen.

Text: Mats Hannerz