Vems kunskap räknas i stadsplaneringen?

Hållbarhet är av stort intresse för stadsplanering. Martin Westin och Sofie Joosse granskar i en ny artikel i tidskriften Planning Theory & Practice två strategier. Den ena vill ge medborgare knuffar i rätt riktning, utan att reglera genom till exempel lagstiftning. Det kallas på engelska nudging och är ett omtalat begrepp myntat av ekonomen Richard Thaler och juristen Cass Sunstein. Metoden baseras på beteendevetenskap.

Den andra strategin i artikeln är medborgardeltagande. Här är tanken att invånarna får mandat och inflytande genom att deras kunskap räknas i planeringen.

Joosse och Westin ser stadsplanering som inte bara tekniska frågor utan också värdeladdade val om vad som är viktigt för ett område. Knuffar i rätt riktning ses av författarna som en del av en teknisk process, där invånarna ska fatta beslut som ses som rationella av olika planeringsexperter. Deltagande å andra sidan handlar om kommunikation, att invånarna är med i planeringen. Författarna frågar sig vems kunskap som räknas i de olika metoderna.

Handböcker som manus

Handböcker för de två planeringsmetoderna ses av författarna som manus för planering. I handböckerna visar det sig att metoderna ger legitimitet åt olika slags auktoritet i planeringen. Knuffmetoden legitimerar beteendevetenskapliga experters auktoritet, i motsats till en antagen brist på kunskap och irrationalitet hos invånare och stadsplanerare.

Manuset för deltagande understryker å andra sidan invånarnas auktoritet. Stadsplanerares jobb är här att göra deltagande möjligt och därmed återställa ett förlorat förtroende för demokratin. Å andra sidan ses planerarna som en annan sorts experter än i knuffmetoden. Planerare blir i deltagarmetoder experter på deltagande.

Arbetet är en del i NAP-projektet. Läs mer om det här: Att skapa hållbara urbana livsstilar genom nudging och medborgardeltagande

Länk till artikeln: Whose Knowledge Counts in the Planning of Urban Sustainability? – Investigating Handbooks for Nudging and Participation